icon
icon
Övrigt | Publicerad 24 juli 2014 20.12

I’m southern and it ain’t my fault

Så vi har tagit oss till Skåne. Händelsevis inte den del av Skåne där jag är uppvuxen utan den del av Skåne där mina föräldrar numera bor. Och idag skulle min fru och jag cykla till den lokala mataffären. Väl där skulle vi köpa mjölk och en liten luftpump till den uppblåsbara badpoolen i mina föräldrars trädgård och lite andra grejer. Det visade sig nu tyvärr att pumparna var slut i affären, så vi fick cykla tillbaka till huset och hämta bilen och köra till stan några mil bort. Min mamma passade på att be oss att köpa lite andra grejer. Några av dem skulle kräva att vi körde förbi blomsteraffären och Systembolaget. De ligger i olika ändar av stan, på varsin sida av gågatan. Vi skulle även behöva åka förbi en trädgårdsbutik. Den ligger utanför stan. ”Längs stora vägen”. Min pappa frågade om jag visste vägen. Jag sa att det var klart att jag visste vägen, för annars skulle han ha stirrat på mig och utbrustit ”vet du inte VÄGEN?”. Vår bil var full av grejer som jag inte packat ur när vi kom hit, så vi fick låna mina föräldrars bil. Den har ingen gps.

Vi fick en vägbeskrivning. Min fru höll i den. Jag körde. Vi hade med oss en lista på allt vi skulle handla. Min fru frågade om jag visste vägen. Jag sa att det var klart att jag visste vägen, för annars hade hon sagt ”men varför SA du då att du visste vä…”. Sen åkte vi.

Det tog fyra och en halv timme för oss att komma tillbaka.

Och jag ska alltså absolut inte säga att vi ”bråkade” hela vägen, inte alls. Min fru och jag älskar varandra väldigt mycket. Väldigt, väldigt, väldigt mycket.

Verkligen väldigt mycket.

Men vi hade fan åkt ut först av alla i Amazing Race.

Annons
Övrigt | Publicerad 23 juli 2014 14.26

Såatte

Det är ju en lång historia, givetvis. Och det är alltså inte det att jag tror att det har blivit någon större skada. Det är väl mer av en ”buckla”, kan man säga. Men för att ta det från början:

Strax innan vi skulle åka till Skåne skulle alltså min fru ladda sin telefon. Och så hittade hon inte laddaren, så hon frågade var jag hade lagt den. Men hon sa inte ”var har du lagt laddaren?”. Hon sa ”var har du lagt MIN laddare?”. Och då sa jag ”det är inte din laddare, det är min laddare”. Och då sa hon ”näää! Det är min laddare, för du har tappat bort din laddare!”. Och då sa jag ”nä”. Och då sa hon ”jo”. Och då sa jag ”nä”. Och då sa hon ”jo! Du tappade bort din laddare förra gången vi var i Skåne!”. Och då sa jag ”nä, när vi var i Skåne förra gången så tappade jag bort DIN laddare. Den här laddaren är min.” Och då blev hon arg. Och då sa jag ”om du ska hålla på och vara arg så får du inte låna min laddare”. Och sen åkte vi till Skåne. Och nu är vi här. Och i köket hemma hos mina föräldrar satt min laddare. Och då sa min fru ”kolla! Jag sa ju det! Där är DIN laddare som du glömde förra gången vi var i Skåne!”. Och då sa jag ”okej”. Och då sa hon ”just det!”. Och då sa jag ”då får du gå och ladda din telefon i din egen laddare”. Och då sa min fru ”i vilken väska packade du ner den då?”.

Och det var då det visade sig att jag hade glömt den laddaren hemma.

Och då blev min fru arg. Och då sa jag ”om du ska hålla på och bli arg så får du inte låna min laddare”.

Och det var så det gick till när min fru kastade laddaren på mig.

Det är väl kanske ingen större skada. Det är väl mer av en buckla. På näsan. Men det står klart och tydligt på mitt försäkringsbolags hemsida att det är viktigt att ”så snart som möjligt efter incidenten dokumentera händelseförloppet”.

Så nu har jag gjort det.

På min telefon.

Annons
Övrigt | Publicerad 23 juli 2014 10.40

The writing on the wall

Flera personer har de senaste dagarna (via mejl och sociala medier, tyvärr, att inte en enda kontaktat mig via post får betraktas som en spektakulär symbolisk besvikelse) hört av sig angående den här nyheten:

Skrmavbild 2014-07-23 kl. 10.28.55

Flera av dessa personer ställer givetvis en och samma fråga: ”Så vad har DU att dölja för myndigheterna, Fredrik, du som köper så in i helvete många skrivmaskiner?”.

Jag har de senaste dagarna därför gått igenom den samlade dokumentationen av allt jag skrivit ut på mina skrivmaskiner de senaste månaderna och rent generellt kan jag därigenom sluta mig till att den enda hemlighetsstämplade informationen som jag skriver ut på mina skrivmaskiner och som jag aldrig någonsin skulle våga lagra elektroniskt är listorna över hur många skrivmaskiner jag äger.

Denna paranoida hållning har, som svar till de bekymrade medborgare som kontaktat mig, dock mycket lite med min rädsla för underrättelsetjänster som CIA  eller avlyssningsmyndigheter som NSA eller FRA att göra, utan beror helt och hållet på min ovilja att hamna i mer byråkratiskt krångel med den lokala kontrollinstansen FRU.

Annons
Övrigt | Publicerad 21 juli 2014 23.18

Att åka bil till Skåne. Sett ur en fyraårings synvinkel.

Son: Men hur mycket länge är det kvar då?

Pappa: (Omotiverat trött i tonen) Det är ganska långt. Du kan sova en stund eller nåt.

(Efter minst en timme.)

Son: Men är vi framme nu då?

Pappa: Nej. Tyst nu.

(Tystnad. Jättejättejättemegalång tystnad.)

Son: (Efter helt sjukt lång tid) Men är vi framme NU då?

Pappa: Nej.

Son: (Alldeles gudomligt tålmodigt.) Men hur mycket länge ska vi åka dit då?

Pappa: Ganska länge.

(Minst två timmars tystnad)

Son: Men pappa! Hur mycket länge ska vi åka dit då?

Pappa: (Dunkar huvudet i ratten. Helt onödigt.) Men herregu…det tar ungefär sex och en halv timme! Sex och en halv timme tar det!

(Minst tre timmars tystnad)

Son: Hur mycket länge är det då?

Pappa: (Masserar tinningarna.) Det är…alltså…ja, vafan. Det är skitlänge. Du behöver inte fråga igen på en stund.

(Tystnad i en jättejättejättelång stund.)

Son: Är vi framme nuuu då?

Pappa: Nej.

(Tystnad i sex timmar. Minst.)

Son: Är vi FRAMME nu då?

Pappa: Nej.

Son: Men ÄR vi framme nu då?

Pappa: Nej.

(Tystnad i sex år och sex veckor och sex dagar och sex timmar. Minst.)

Son: Men är vi framme nu DÅ?

Pappa: (Helt fullständigt totalt på alla sätt omotiverat vredesutbrott) NEJ! NEEEJ! VI ÄR INTE FRAMME ÄN!!!

(Tystnad. Vanliga sorten.)

Son: Men varför stannar vi då?

Pappa: (Jättejättejätteonödigt lång suck) Vi är vid soprummet. I byggnaden bredvid vårt hus. Vi har kört 50 meter. Vi har suttit i bilen i mindre än en minut.

(Tystnad.)

Son: (Med oändligt tålamod.) Men hur mycket länge är det kvar då?

Övrigt | Publicerad 20 juli 2014 22.24

Falling down

Små barn somnar faktiskt vid matbordet hela tiden. Det är bara att Youtuba. Över hela världen, stup i kvarten, tusentals ungar som bara somnar rakt i tallriken med ansiktet rätt ner i maten. Pang bara. Det är inget att skämmas för. Det kan hända vem som helst. När man är trött så är man trött, så är det bara.

Och det här var svintidigt på morgonen. Klockan var typ halv sex. Vi hade precis stigit upp, min dotter och jag.

Och visst, just den HÄR gången var det jag som somnade och hon som blev sur för att jag välte ut all mat på golvet.

Men det hade precis lika gärna kunnat vara hon. Precis exakt lika gärna.

Enda anledningen till att inte Youtube är fullt av föräldrar som sover i yoghurttallrikar är att 11 månader gamla barn fan är svindåliga på att filma med mobiltelefoner.