icon
icon
Övrigt | Publicerad 17 april 2015 21.46

Mitt liv är inte händelselöst. Det är lågintensivt.

Vi har haft vår bil i nästan två år. Det har verkat som en vanlig bil. Den har inte gjort några tricks, den har inte förefallit ha några hemligheter. Den har på alla sätt gett intrycket av att bara vara ett transportmedel.

Men idag var min dotter och jag ute och körde, ensamma, och medan vi satt i en kö vid ett rödljus sneglade jag av en händelse upp i taket och såg något.

Något som såg ut som en…lucka.

IMG_3098

Och jag ska alltså inte på något sätt alls försöka jämföra min Hyundai med Airwolf. Inte alls.

Men om Airwolf hade haft ett hemligt lönnfack där man kunde gömma sina snacks.

Det är allt jag tänker säga om det.

IMG_3096

I instruktionsboken står det att det är ett ”solglasögonfack”, men både min dotter och jag ser ju för fan att det är till för snacks. Hemliga snacks. Det är till och med en liten nersänkt öppning där i mitten så att de hemliga snacksen ska rulla ut naturligt över kanten och ner i munnen på en när man har bråttom och öppnar facket medan man är på ett hemligt uppdrag och till exempel blir beskjuten av fientlig gerilla eller är i garaget och bara ska hämta en grej.

”Solglasögonfack.” Ingen normal människa skulle för fan lägga solglasögon i DET HEMLIGA SNACKSFACKET. Min dotter och jag är överens om detta.

Eller, ja. Alltså, hon är ju bara ett och ett halvt år gammal, min dotter. Så, ja, ni vet.

Hon kan ha sitt crack där.

Annons
Övrigt | Publicerad 16 april 2015 21.25

Jag säger bara att förnekelse är första tecknet

Jag är inte en speciellt bra pappa. Det är ingen hemlighet. Jag besitter en lång rad egenskaper och personlighetsdrag som alla med kompetens inom området är överens om gör mig synnerligen olämplig för föräldraskap.

Jag är självupptagen, ofokuserad, glömsk, inkonsekvent och otålig. Långsam. Paranoid. Dålig lyssnare. Oförmögen att leva i nuet. Och glömsk.

Jag vet inte hur man ska bete sig på föräldramöten. Jag ringer sjukvårdsrådgivningen tre gånger i veckan. Jag tar med mina barn till jobbet för att jag glömde lämna dem på förskolan på vägen. Jag tar med andra barns skor från lekrummet. Jag är rädd för svanar. Jag kan inga lekar. Det är okej, alltså, både min familj och jag har för längesedan förlikat oss med det här. Jag gör så gott jag kan, det gör jag, men jag är helt enkelt en ganska kass vuxen.

Så med det i åtanke.

Mina barn har alltså en leksaksspis. En sån där i hårdplast som låter som en gasspis när man sätter igång plattorna, och när man ställer en liten kastrull på en av dem så låter spisen som att den bubblar och fräser. Min son växte ifrån den där spisen för några år sedan, och min dotter har i ärlighetens namn inte visat speciellt mycket intresse för den heller på senaste tiden. Förrän idag.

Idag är min fru på en grej med sitt jobb. Så barnen och jag är ensamma hemma. Och då sitter min son tyst och förväntansfullt på en pall bredvid leksaksspisen, medan min dotter omsorgsfullt stoppar små bitar av något som jag faktiskt inte riktigt vet vad det är men som ser ut som väldigt noggrant sönderrivet hushållspapper blandat med något som jag tror är florsocker i en tesked.

Sedan håller min dotter skeden försiktigt över en av plattorna på leksaksspisen. Och min son sitter bredvid och kikar ner i den och säger ”nu…nu tror jag det är färdigt”.

Jag är som sagt ingen auktoritet på området.

Men det är så man gör crack va?

Annons
Övrigt | Publicerad 15 april 2015 22.44

Save the cheerleader, save the world.

Min fru och jag hade köpt mat och var på väg hem i bilen. Jag körde, hon satt i passagerarsätet med maten i famnen. Ungefär halvvägs hem finns en skarp vänstersväng med väldigt dålig sikt, och precis när vi skulle svänga ut där kom en bil från andra hållet, samtidigt som en lastbil backade rakt ut i korsningen utan att se att det kom trafik. Så bilen som kom från andra hållet girade åt vårt håll, över korsningen, och jag tvärnitade och sträckte instinktivt ut armen över passagerarsätet för att skydda den jag älskar.

Det är en instinkt, alltså. Att fälla ut armen sådär. Det finns äktenskap där en person hade fått beröm för det.

Men min fru bara ”när du trodde att vi skulle krocka där, och fällde ut armen sådär, var det mig eller maten du försökte skydda då?”.

Och det är fan en rätt jävla taskig grej att fråga. Jag vet inte hur ni känner, men jag känner faktiskt inte att det är okej av henne.

Jag är en ganska stor kille.

Jag är fullt kapabel att skydda båda.

Annons
Övrigt | Publicerad 13 april 2015 21.55

Varmt hjärta. Kalla fakta.

Jag tycker inte att det är orimligt.

Hon frågade varför det låg popcorn överallt på golvet i bilen. Jag frågade om hon var irriterad. Hon frågade varför det låg POPCORN överallt i bilen, och jag frågade om hon var IRRITERAD. Och då sa hon att NU var hon det, och sen frågade hon varför det låg popcorn överallt i BILEN. Och då frågade jag om hon var mest irriterad för att någon hade ätit popcorn i bilen eller för att någon hade spillt popcornen på golvet.

Jag tycker inte att det är orimligt att fråga. Svaret kommer faktiskt till väldigt stor del avgöra hur mycket av det här jag kan skylla på barnen. Jag behöver även använda en del av informationen i svaret till att avgöra hur jag ska gå till väga för att det här inte ska bli ytterligare en diskussion som handlar om den där gången när jag frågade en kille på Elgiganten om det finns popcornmaskinssladdar som går att koppla till cigarettändaruttaget i en Hyundai.

De här två incidenterna behöver inte nödvändigtvis ha med varandra att göra.

Dessutom var det preliminärt förmodligen mest barnens fel.

Övrigt | Publicerad 11 april 2015 23.55

Ett gott ord

Min femåriga son är förbannad på svenska språket nu igen eftersom han tycker att det är fullständigt orimligt att ”efterrätt” heter ”efterrätt” och inte ”eftermiddag”.

Eftersom hans mamma säger att det bara är efter den som vi får äta det.

Jag börjar få slut på motargument.

Jag börjar även få slut på efterrätt.