icon
icon
Övrigt | Publicerad 18 september 2014 14.11

Ja. Jag fattar att det finns folk som har större problem än det här.

Jag begriper mycket väl att man kan ställas inför större utmaningar i sitt dagliga liv. Jag kan till och med acceptera att en del människor inte ens vill gå med på att det här ens kan kategoriseras som ett ”riktigt problem”.

Jag är inte dum i huvudet.

Jag sa bara att för MIG är det ett riktigt problem att när jag uppdaterade min mobiltelefon till det nya operativsystemet så bytte den ut min ringsignal. Mot en helt annan ringsignal. Som jag aldrig ens har hört förut.

Bara sådär.

Jag fattar att det kanske var lite överdrivet att vråla att det var ”en kränkning av min personliga integritet!”.

Men ändå.

Ni ska ge fan i min ringsignal, ska ni, era jävlar.

Annons
Övrigt | Publicerad 17 september 2014 21.10

Jag kan sluta när jag vill

Jag vill bara helt kort meddela att den här bloggen eventuellt kommer ta ett uppehåll under en ännu icke fastslagen tidsperiod. Jag ber om ursäkt för det. Det är familjerelaterat. Jag måste helt enkelt prioritera min tid ett tag på människorna omkring mig. Jag vill inte kalla det ”kris”, men det är tydligen vad det är. Så jag måste försöka hantera den. Lite mer specifikt måste jag lägga mycket tid på att…ja…ni vet. Rensa, lite. Kan man väl säga. Det är inget allvarligt, alltså, men medan jag var i Tyskland råkade tydligen min familj hitta några skrivmaskiner i vårt förråd som jag inte hade berättat om, och nu håller de på här om att ”det här är en intervention”.

Jag accepterar det. Jag är redo att ta diskussionen. Jag är en vuxen människa. Men jag tycker fan att det blev lite för mycket när de allihop började förhöra mig som om de var narkotikapoliser som precis hittat en källare fylld av kokain.

Speciellt efter att jag försökt förklara att de inte är mina och att jag bara förvarar dem åt en vän.

Och helt ärligt: Vad ÄR egentligen ”rimliga mängder för eget bruk” när vi pratar om skrivmaskiner? Va?

Ni behöver inte svara på det. Det är en retorisk fråga.

Helt allvarligt. Om ni svarar på det ändå så kommer jag stänga av kommentarsfältet i bloggen.

Nej, NI kan vara passivt aggressiva!

Om det här hade varit hemlösa hundvalpar så hade alla snackat om vilken fin jävla människa jag var men när det är skrivmaskiner då är man minsann en ”hoarder”.

Annons
Övrigt | Publicerad 17 september 2014 11.18

Följa strömmen

Jo, alltså, bloggen har alltså varit tyst i två dagar, men det har till min närmaste omgivnings besvikelse i vanlig ordning inte inneburit att jag har varit det. Däremot har jag varit i Tyskland. Och det var trevligt. Jag träffade det tyska förlag som ger ut min första bok på tyska. Vi var i Hamburg och Frankfurt. De hade schnitzlar och takterasser där. Om man vill se bilder av det så finns det på min Instagram. Eller ”mitt” Instagram. Eller vad det heter. Det finns tyvärr inga bilder av schnitzlarna för de tog slut. Schnitzlarna alltså. Innan det blev bild av dem. Hur som helst: Folk var väldigt artiga i Tyskland och allting var väldigt funktionellt, för är det något man kan säga om Tyskland så är det att det är ”funktionellt”. Allra mest funktionellt var tyvärr högtalarna som satt överallt i mitt hotellrum och som spelade klassisk musik på nio miljoner decibel när jag skulle sova och inte gick att stänga av. Jag ägnade i runda slängar trekvart åt att försöka förklara mitt problem för hotellreceptionisten innan jag till slut ringde min fru och hon suckade sådär onödigt som hon gör och sa att hon och barnen faktiskt låg och sov. Och när jag blev irriterad och började prata om att riktiga familjer faktiskt ställer upp för varandra så himlade hon med ögonen så att jag hörde vinddraget i luren, och sedan frågade hon: ”Älskling, hur tände du lamporna i hotellrummet?”. Och jag sa att jag hade tryckt på lampknappen. Och det är möjligt att jag lät lite sur. Så då frågade hon: ”Och var har du placerat din rumsnyckel?”. Och jag sa att jag hade satt den i det där lilla facket precis innanför dörren som man måste sätta den i för att strömmen ska gå på i hotellrum så att man ska kunna tända lamporna.

Och min fru var tyst jätteonödigt länge. Och jag blev möjligen lite onödigt sur och fräste: ”JAMEN SÄG VAD JAG SKA GÖRA DÅ!”. Och då sa hon: ”Du kanske ska pröva att dra ut rumsnyckeln?”. Och då gjorde jag det. Och då tystnade musiken.

Tyvärr slocknade även lamporna. Så jag slog tån jättehårt i sängen på vägen tillbaka.

Och sen sa min fru att hon ville sluta prata i telefon och gå och lägga sig, men jag gillar inte att bo på hotell själv så jag ville fortsätta prata. Men då tog batteriet i min telefon slut. Och det tog till nästa morgon innan jag förstod att anledningen till att jag inte kunde ladda den i väggen var att jag hade dragit ut rumsnyckeln ur det där facket så att det inte fanns någon ström i rummet.

Jag hatar när Tyskland står på min frus sida.

Annons
Övrigt | Publicerad 14 september 2014 08.22

Gränsen mellan ”tappa bort” och ”trolla bort” behöver faktiskt inte alltid vara så knivskarp som folk tror

Vi var på en restaurang. Och de hade ett lekrum. Och min son var på det där humöret där han beter sig som Sonic the Hedgehog hade gjort efter en flaska Jägermeister och ett halvt flak danska Red Bull-kopior sista natten på campingområdet på Roskilde. Men nu visade det sig alltså att just den här restaurangen hade tänkt på just den sortens eventualiteter, så de hade ett lekrum. Så min son och jag gick dit. Och inne i det där lekrummet fanns det ett litet tält. Och min son kröp in i det och stängde dörren och skrek: ”TROLLA BORT MIG PAPPA!”

Så jag gjorde vad alla ansvarsfulla vuxna hade gjort i den situationen. Jag såg till att dörren till tältet, eller vad nu dörrar till tält heter, var ordentligt stängd. Och sen sa jag högt och tydligt: ”Simsalaborta, trolla bort alla korta!”. För det var vad jag kunde komma på med så lite tid för förberedelser. Och efter det hade jag en liten dans. För jag tänkte att det behövde vara lite mer ceremoniellt, om man nu ska låtsas att man ska trolla bort insidan av ett helt tält.

Och sen väntade jag. Och andades väl ganska tungt, eftersom jag inte dansar ceremoniellt så värst ofta.

Och sen blev allt oroväckande tyst.

Och sen öppnade jag tältet och då var min son borta.

Och då gjorde jag det som alla ansvarsfulla vuxna hade gjort i den situationen. Jag tänkte: ”Shit. Jag är fucking Harry Potter.”

Men, jo, sen visade det sig alltså att min son hade krupit ut genom ett hål i baksidan av tältet. Och smugit ut ur lekrummet bakom en massa kuddar. Och sen var det några minuter där när vi inte visste exakt var han var.

Så det har visat sig att jag inte är Harry Potter. Jag är bara en dålig förälder. Det är faktiskt en ganska vanlig förväxling. Jag tror i alla fall att det är en ganska vanlig förväxling. Jag tror bara inte att folk vill prata om det.

Det kan faktiskt vara en dold folksjukdom.

Övrigt | Publicerad 12 september 2014 23.57

Ja. Jag skrek. Och jag är ledsen för det.

Jag förstår att du satt och pratade i telefon med kundtjänsten hos vår internetleverantör.

Jag förstår att det var olämpligt. Jag förstår att vi kanske inte framstår som en helt perfekt familj här.

Men om killen i kundtjänsten som du pratar med har barn själv så kommer han förstå.

Ibland måste man få höja rösten som förälder. När barnen verkligen, verkligen, verkligen har gått över gränsen. Så är det bara.

Jag kanske tog i lite. Det kanske jag gjorde. Men jag har också känslor. Barn måste få lära sig att föräldrar också har känslor.

Killen i kundtjänsten kommer förstå det.

Pratar du med honom fortfarande?

Har du frågat honom om han vet hur man ändrar tillbaka menyspråket i Lego Batman från mandarin eller inte?