icon
icon
Övrigt | Publicerad 30 januari 2015 11.14

En vecka

Jag har inte sovit på vad som känns som fyra och ett halvt år. Jag har råkat stå bredvid spontana gallskrik och ursinniga avgrundsvrål så ofta att jag förmodligen har permanent nedsatt hörsel. Jag har matfläckar på alla mina kläder och ingen av maten är min egen. Jag måste säga ”vad fint!” till människor som är skitdåliga på att spela gitarr. Jag har vadat genom vattenpölar bredvid andra människor som tycker att det är asroligt att hoppa jämfota allt vad de orkar precis när jag går förbi. Jag får aldrig gå på toaletten utan att någon står utanför och bankar. Jag blir väckt mitt i natten för att någon vill berätta för mig om en grej de har tänkt på. Jag vaknar på morgonen av att någon annan har kissat på mig.

Jag säger inte att jag ångrar mig.

Jag säger bara att ingenting förberedde för mig för att bli förälder mer effektivt än att ägna en vecka varje sommar i slutet av 90-talet åt att bo i tält på Roskildefestivalen med tjocka kompisar som rökte mycket hasch.

Annons
Övrigt | Publicerad 27 januari 2015 23.35

Min vän N och konfliktlösningen

Vi har pratat om det här förut.

Så om ni har något att göra kan ni gå och göra det. Jag tar inte illa upp.

Ni kommer inte missa något.

Men alltså.

Min vän och kontorskollega N och jag har ett kontor ihop. Det ligger i ett kontorshotell. Bland andra kontor. Som folk har. Vilket innebär att folk ibland vistas i närheten av vårt kontor, eftersom det råkar vara där deras kontor befinner sig. Vissa utvalda delar av det här folket har väldigt väldigt väldigt små kontor, har jag kunnat konstatera, för om deras telefoner ringer så måste de lämna kontoret för att kunna svara eftersom deras röster inte får plats i rummet.

Dessa delar av folket har nu återigen börjat välja platsen PRECIS utanför vår kontorsdörr för att avhandla alla sina telefonsamtal. Igår stod en man av folket lutad mot glaset i vår dörr och bad personen han pratade med om ursäkt för att han inte svarade första gången personen ringde eftersom han ”av respekt för kollegorna inte vill prata i telefon inne på kontoret”.

Så han pratade i telefon precis utanför vår dörr istället. I en decibelnivå som om samtalet skedde med någon som sov i andra änden av bardisken på O’Learys under happy hour och hockey-VM.

Av respekt. Givetvis.

Jag har ju nu det senaste året eller så blivit tillsagd av vissa väl valda delar av min familj att jag måste lära mig att lösa konflikter som ”en vuxen människa”. Det innebär, tydligen, att man inte får höja rösten och inte säga elaka saker. Och min vän N var inte på kontoret igår. Så jag ägnade större delen av dagen åt försöka lista ut vad vuxna människor gör i den här typen av situationer. Det här ”prata” är ju, har jag och alla som känner mig slutit oss till genom omfattande empirisk forskning på alla gånger jag försökt sedan jag var 13 år gammal, nästan uteslutande något som resulterar i raskt eskalerad konflikt och att jag hotar med att slänga ut antingen vederbörandes telefon eller vederbörande genom ett öppet alternativt stängt fönster. Så jag funderade på att skriva ett bestämt mejl till någon i personalen som driver kontorshotellet. Det hade dock tagit alldeles för lång tid, så jag googlade fram alla företag som var registrerade på vårt kontorshotells adress, hittade konsultfirman som mannen med telefonen jobbade på och matchade så gott jag kunde porträttbilderna på personalen på deras hemsida med ansiktet på personen som spottade semla på glaset i vår kontorsdörr varje gång han skrek ”OFFERT” i luren. Jag hade en idé att jag skulle skicka ett sms till honom och be honom vika hädan. Tyvärr tog det resten av dagen att försöka formulera ett sådant sms som inte redan i andra eller tredje meningen innehöll direkta hot mot vederbörandes telefon eller vederbörande. Det gick inte jättebra, så kan man väl sammanfatta det. Jag har googlat lite mer nu och eventuellt behöver jag kanske gå till en psykolog angående det här med att ”prata”.

Men hur som helst.

Idag kom min vän N tillbaka till kontoret. Det gjorde även mannen med telefonen. Strax efter sitt förmiddagsfika marscherade han fram och tillbaka utanför vårt kontor och lät som om han simultanöversatte dialogen för någon som tittade på en amerikansk film där män har hängslen och mahognyskrivbord.

Min vän N väntade 30 sekunder. Sedan öppnade han vår kontorsdörr. Gick tillbaka till sitt skrivbord. Satte i sladden till sin förstärkare och plockade upp sin elgitarr och spelade Metallicas ”Master of puppets”. Tills mannen gick. Vilket inte ens tog till refrängen.

När jag gick och hämtade kaffe en timme senare var köket fortfarande tomt och alla dörrar till alla kontor stängda. Jag vet att det här inte är första gången ni hör mig berätta om hur min vän N löser konflikter på just det här sättet, och jag vet inte exakt hur intresserade ni är av baseball, men i baseball finns en speciell typ av spelare som kallas ”closer”. Det är en pitcher, alltså killen som kastar bollen mot slagmannen i andra laget, men han kallas bara in i det absoluta slutskedet när hans lag är på väg att vinna, för att helt enkelt stänga matchen. Han kastar de allra sista kasten, ibland bara det absolut sista. Delvis för att han är utvilad och kommer in när slagmännen i motståndarlaget är trötta, men mest av allt för att en closer är en person utrustad med ett exceptionellt psyke som helt enkelt gör att han aldrig tycks bli nervös och alltid levererar exakt lika bra oavsett omständigheter.

Jag funderar på att hyra ut min vän N som closer till folk som behöver avsluta tråkiga möten eller obehagliga dejter. Jag skulle även kunna tänka mig att bara hyra ut honom som gitarrlärare.

Hjälp till självhjälp.

Hör av er för offert.

Annons
Övrigt | Publicerad 26 januari 2015 22.58

Hälsan tiger still och maten tystar mun så rent tekniskt gick det här på ett ut

Jag säger bara att det är viktigt för kroppen att vara i balans.

Jag drack en jättejättejättenyttig juice imorse. Min läkare har sagt att det är bra för mig. Så min fru gjorde den till mig. I en maskin. Det var morot och avokado och allt möjligt i den som jag normalt aldrig skulle konsumera frivilligt om inte orden ”kaka” eller ”dip” följde direkt efter. Det var exceptionellt nyttigt. Det var så nyttigt att jag blev en ny människa. Och jag tyckte inte speciellt mycket om den nya människan. Jag är inte jättebra på att hantera förändringar. Så när jag åkte till kontoret stannade jag på Burger King och åt några chili cheese.

Det var för balansens skull. Man måste lyssna på sin kropp. Min kropp sa till mig att den inte kan hantera sådär mycket juice utan e-ämnen.

Så jag löste det. Det var som en sån där Detox fast mer som en Etox.

Balans.

Jag har övat på den här förklaringen hela dagen så vem som helst får gärna komma med förslag på förbättringar för min läkare och min fru känner varandra och min fru har bilen just nu och jag är rätt säker på att den luktar frityr.

Annons
Övrigt | Publicerad 25 januari 2015 21.47

En inställd förbannelse är också en förbannelse

Fru: Köpte du gröten?

Jag: Gröten?

Fru: (Den faktiskt ganska överdrivna sucken) Jag skrev det på listan, jag sms:ade listan OCH jag ringde och påminde dig.

Jag: Ja.

Fru: Och du glömde den ändå?

(Tystnad)

Jag: Kommer du ihåg våra grannar som du blev kompis med?

Fru: Sluta nu. Glömde du eller inte?

Jag: Först var det det där första paret, och jag sa till dig att inte prata med dem och du bara ”vi har faktiskt barn i samma ålder” och sen pratade du med dem och så var de här och fikade och sen blev ni kompisar och sen flyttade de.

Fru: Jag går och handlar gröten själv.

Jag: Och sen flyttade det andra paret in här, och hon var gravid samtidigt som du, och jag sa till dig att inte prata med dem, men du bara ”sluta vara otrevlig” och så pratade ni och blev kompisar och sen flyttade de!

Fru: Folk flyttar! Folk får barn och behöver större lägenheter och flyttar!

Jag: Efter att de blivit kompisar med oss ja, för vi bär på en FÖRBANNELSE! Precis som med tv-serier! Så fort vi börjar kolla på något vi gillar och har sett tre avsnitt och precis kommit in i det så PANG så läggs serien ner!

Fru: Det har hänt två gånger.

Jag: Tre!

Fru: Men du glömde gröten alltså?

Jag: Nej. Den finns inte längre. För du började gilla den för mycket.

Fru: Skärp dig nu.

Jag: Affären har slutat ta in den. Eller så har den slutat tillverkas. Det är en del av förbannelsen.

Fru: Om jag går till affären exakt nu, Fredrik, vågar du garantera till 100 procent att jag inte kommer hitt…

Jag: Jag sa till dig att inte prata med grannarna, jag gillade de där grannarna!

Fru: DU GÖMDE DIG I HISSEN NÄR DU HÖRDE DEM I TRAPPAN!

Jag: FÖR ATT JAG GILLADE DEM JA OCH VILLE ATT DE SKULLE BO KVAR OCH SEN BLEV DU KOMPIS MED DEM OCH KOLLA HUR DET GICK!

(Tystnad)

Fru: Nu går jag till affär…

Jag: Okej jag glömde grötjäveln.

Övrigt | Publicerad 23 januari 2015 22.42

Fool me once, shame on you.

Ja.

Ja.

JA!

Det funkade med ”tonfisksallad”. Och det kan väl eventuellt ha funkat ganska bra med ”lax och mangosalsa” också. Och jo, det hade väl kanske möjligtvis orimligt stor framgång när det gällde ”spenat” också. Och…ja. ”Vegetarisk”. Det funkade med ”vegetarisk” också.

Jag erkänner det. Fredrik Backman gömmer sig inte i nederlagets stund, det gör han fan inte.

Men att min fru går runt nu och berättar för folk att ”man kan få Fredrik att äta ALL mat som han säger är äcklig bara genom att säga ‘-tacos’ direkt efter”, det är fan inte okej.

Jag är för helvete nästan helt och hållet säker på att det finns mat som är äcklig och som jag inte kommer äta även om…ni vet. Jag kan inte säga något såhär nu på rak arm men det finns. Och jag vill att ni slutar lyssna på hennes skit om att det även funkar när jag ”inte vill åka och titta på ny matta” för det var EN jävla gång som jag gick på att det fanns en ”Ikea-taco”.

Okej det var två gånger. Men hon kan vara extremt övertygande och använda svåra ord och göra mig förvirrad och hålla på.

WELL HERE AND NOW THE LIES STOP, som General Hummel hade sagt om han inte hade fått en Ikea-taco som han uttryckligen var l-o-v-a-d.

Det här är värre än när min fru använde ”med ost”-argumentationen i början av vårt äktenskap.

Jag tillbringade 18 månader av mitt liv i tron om att jag tyckte om blomkål.