Min son har den senaste tiden kommit in i någon form av fas där han har ett stort behov av att få det som i romantiska komedier refereras till som ”closure”. Barn är tydligen mycket för sån skit i den här åldern, står det på internet.
Just den här veckan yttras det hemma hos oss främst genom att själva artighetsprocedurerna som måste avhandlas mellan vår son och vem som helst som gör anspråk på att lämna lägenheten vi bor i, må det vara hans mamma, hans morfar, pizzabudet eller bara slumpvis utvald person som han själv hittat på gatan och släpat hem (ungar gör sånt), nu har nått en ceremoniell nivå som får en middagsbjudning hos den japanska kejsaren att framstå som bartömning på campingen efter Vallåkraträffen.
Det ska kramas. Det ska skakas hand. Det ska vinkas. Det ska sägas hej då. Det ska kramas igen. Det ska delas ut ceremoniella gåvor i form av nyss upphittade kylskåpsmagneter och kanske en gymnastiksko, det ska vinkas igen. Det ska sägas hej då igen.
Och sedan ska min son prompt vara den som öppnar dörren, går ut i trapphuset, trycker på knappen till hissen, väntar tills den öppnas, och nöjt och mycket högtidligt konstaterar ”HISSEN!” till vem det nu är som ska den vägen vandra.
Och sedan får personen gå in i hissen, bli avvinkad av min son, och lämna byggnaden.
Han gör detta med alla.
Mamma, morfar, morbror, goda vänner, andra släktingar, killen som lagade Viasatboxen.
Alla får åka hiss.
Alla SKA åka hiss.
A-l-l-a.
Med ett undantag. Ett enda.
Och det är inte det att jag upplever att min son tycker att jag är i extra behov av motion eller så.
Inte alls.
Men för de av er läsare som eventuellt minns händelsen från i somras då det kunde konstateras att orden i min sons vokabulär för ”apa” och ”pappa” är exakt likadana, kan det nu ändå informeras om att även orden för ”trappa” och ”pappa” tydligen är identiska.
Så underbart
Du vet att det är många som betalar dyrt för en personlig tränare?
Dags o flytta till bottenvåningen?
Han har bara hört att du inte gillar hissar!
Hade varit värre om han tvingat dig att gå UPPFÖR trappor känner jag spontant.
Fan va känslig du är. Det är ju du som har lärt upp allt det där vinkande och hjälpsamma beteendet…
Jag läste ut Saker min son behöver veta om världen idag och jag är kär. Roligheterna är självklart lika underbara som den här bloggen, men det som verkligen tog tag i mig var allt det du skrev om din fru. Det var helt fantastiskt. Och jag ville bara säga till dig ”personligen” att jag älskade boken.
Jag hoppas du aldrig behöver ta ett riktigt jobb som kräver byxor, som du brukar skriva, för jag vill läsa mer. Väldigt mycket mer.
Din son verkar vara en otroligt skön liten en!
Ska läsa båda dina böcker så fort jag får tag i dem. Synd bara att man inte kan beställa hem de signerade versionerna till Finland, det var ju de jag ville ha!
”Barn trotsat, testar gränser och förolämpar ens vikt där de känner sig älskade och trygga”. Ett av mina barn-mantra (något utökat) som jag delar med mig av. Mycket, MYCKET användbart. Jesper Juul tror jag.
Hahaha. Han verkar ju underbar!
Vänta bara tills dess att han tycker att pappa är synonymt med tjuvlåna-bilen-och-blanda-häxblandning-på-halva-barskåpet…
Jag vill att kidsen och mina middagar ska nå ceremoniell nivå. Jag blir en smula avundsjuk. Kan du liksom i smyg signalera när du vill att sonen ska förvisa besökarna till hissen också?
Mina kids är fem och sex år och våra middagar liknar plötsligt mest en… tja… bartömning. Enda skillnaden är att det är mjölk eller vatten i glasen.