icon
icon
< Tillbaka
Övrigt | Publicerad 7 september 2012 19.27

2,5-åringar och deras uppfattning om subtila hintar

Min son har den senaste tiden kommit in i någon form av fas där han har ett stort behov av att få det som i romantiska komedier refereras till som ”closure”. Barn är tydligen mycket för sån skit i den här åldern, står det på internet.

Just den här veckan yttras det hemma hos oss främst genom att själva artighetsprocedurerna som måste avhandlas mellan vår son och vem som helst som gör anspråk på att lämna lägenheten vi bor i, må det vara hans mamma, hans morfar, pizzabudet eller bara slumpvis utvald person som han själv hittat på gatan och släpat hem (ungar gör sånt), nu har nått en ceremoniell nivå som får en middagsbjudning hos den japanska kejsaren att framstå som bartömning på campingen efter Vallåkraträffen.

Det ska kramas. Det ska skakas hand. Det ska vinkas. Det ska sägas hej då. Det ska kramas igen. Det ska delas ut ceremoniella gåvor i form av nyss upphittade kylskåpsmagneter och kanske en gymnastiksko, det ska vinkas igen. Det ska sägas hej då igen.

Och sedan ska min son prompt vara den som öppnar dörren, går ut i trapphuset, trycker på knappen till hissen, väntar tills den öppnas, och nöjt och mycket högtidligt konstaterar ”HISSEN!” till vem det nu är som ska den vägen vandra.

Och sedan får personen gå in i hissen, bli avvinkad av min son, och lämna byggnaden.

Han gör detta med alla.

Mamma, morfar, morbror, goda vänner, andra släktingar, killen som lagade Viasatboxen.

Alla får åka hiss.

Alla SKA åka hiss.

A-l-l-a.

Med ett undantag. Ett enda.

Och det är inte det att jag upplever att min son tycker att jag är i extra behov av motion eller så.

Inte alls.

Men för de av er läsare som eventuellt minns händelsen från i somras då det kunde konstateras att orden i min sons vokabulär för ”apa” och ”pappa” är exakt likadana, kan det nu ändå informeras om att även orden för ”trappa” och ”pappa” tydligen är identiska.

Annons

12 Kommentarer

Kommentera inlägget

*

Annons