Annons
Övrigt | Publicerad 30 oktober 2014 21.33

Skruva hen som Beckham

Så här var det.

Mina barn och jag skulle gå in i en hiss i ett köpcentrum. Det är inte en helt okomplicerad procedur när det ena barnet är fyra år gammalt och okopplat och det andra barnet är ett år och i full färd med att ursinnigt försöka skruva sig ur bältet i barnvagnen som en jävla yogaövning i overall. Sen sprang fyraåringen rakt in i glasdörren innan den hade öppnats, och ettåringen lyckades samtidigt luta sig tillräckligt långt ut ur vagnen för att få tag i örat på en hund som gick förbi, och jag blev stressad.

Jag hade en lite jobbig dag här.

Så jag begriper hur det såg ut, men det här var alltså själva bakgrunden till den situation som sedan uppstod, och när hissdörren väl öppnades så var mitt ena barn och en främmande hund upptagna med att vara ganska upprörda på varandra och samtidigt spillde mitt andra barn juice på mitt första barn som i sin tur blev rädd och skvätte alltihop i ögonen på hunden och jag borde verkligen inte ha tagit just precis det tillfället i akt att ifrågasätta om man verkligen får ha hundar inne på köpcentrum. Det tror jag att vi allihop så här i efterhand kan enas om.

Diskussion uppstod.

Och när den var slut höll hissdörren på att stängas.

Och då hade väl familjen bakom min familj i kön till hissen så att säga fått lite nog av min familjs existens, så mamman i den familjen sa till sin tre-fyraåriga dotter att springa fram och stoppa hissdörren från att stängas. Så hon gjorde det. Men hon var lite för långsam. Så då ville jag hjälpa till. För jag är faktiskt en förbaskat hjälpsam person. Så jag höll mitt ena barn i ena handen så att han inte skulle springa rakt in i hissdörren igen, och så höll jag mitt andra barn i andra handen så att hon inte skulle försöka öronamputera den där hunden igen, och så sträckte jag fram foten för att få in den i hissdörren för att hindra den från att stängas.

Och sen hade jag tänkt SLÄPPA FÖRBI den där familjen bakom oss i kön. För det är DEN SORTENS KILLE jag är!

Nu var det rent händelsevis bara så att den där tre-fyraåriga flickan liksom ökade takten de sista stegen fram mot dörren, och det tog mig lite med överraskning. Och jag förstår nu i efterhand att det såg ut som att jag sparkade henne, men om vi allihop bara tar ett djupt andetag och försöker återskapa händelseförloppet mentalt så tror jag att det är helt uppenbart att det mer var hon som sprang rakt in i mitt smalben.

Samtidigt som hissdörren klämde min fot.

Jag är inte helt och hållet säker på att vi bara för att den där lilla flickan grät lite högre än jag ska glömma bort att det faktiskt var jag som var det verkliga offret här.

Annons
Övrigt | Publicerad 29 oktober 2014 21.37

Andra saker som jag också bråkar med mina barn om

Ni vet hur föräldrar med stora barn ska förklara för en hur det gick till när de skulle ”avslöja att Tomten inte finns”? Och hur en del av dem med ögonen dränkta av livslång skam ska berätta hur de i själva verket råkade berätta det av misstag? Ja. Jo. Jag har haft ett sådant ögonblick idag, kan man säga.

Och ja, jo. Det gick väl lite åt helvete det här, kan man säga. Så mitt sämsta karaktärsdrag som förälder är att jag inte kan dölja mina känslor, det är väl den lärdom jag har dragit av de senaste timmarna. Inte för att jag har sagt något om Tomten, för min son lyssnar tack och lov inte så förbaskat mycket på vad jag säger om någonting alls, och vad gäller Tomten tänker jag verkligen inte gå runt och slå fast vare sig det ena eller det andra för häromdagen sa min fru bestämt ”det finns inga” och sen hittade jag popcorn längst ner i en låda ÄNDÅ så världen är faktiskt fylld av mysterier.

Men som förälder skulle jag behöva lära mig att dölja mina känslor, det skulle jag verkligen. Idag var jag nämligen så glad och exalterad och uppe i varv över att det är sjunde och avgörande matchen i World Series i baseball inatt att min son tittade på mig och drog den för honom enda rimliga slutsatsen att det är julafton imorgon.

Vi hade sedan en lång diskussion där ingen av oss riktigt förstod vad den andra pratade om.

Det gick inte jättebra.

Jag vecklade in mig i en rätt komplicerad existentiell förklaring som började med vem som är pitcher i San Francisco Giants och eventuellt slutade med ett lite mer filosofiskt ställningstagande angående huruvida jultomten är verklighetsutmanad eller inte. Jag är inte riktigt säker. Det fanns andra barn i rummet. Och andra föräldrar. De började se arga ut

Jag fick panik.

Så nu har min son helt samvetslöst utnyttjat mitt förhandlingsmässiga underläge till att erbjuda sin medgörlighet vid läggdags så att pappa kan kolla på matchen ENBART på villkor att det hänger en strumpa full av Skylanders på hans sovrumsdörr imorgon bitti.

Så överst på min egen önskelista inför 24 december är ett pokerface.

Annons
Övrigt | Publicerad 28 oktober 2014 20.16

Vad jag bråkar om när jag bråkar med mina barn

Idag vägrar den ena av dem sova för att han är arg för att hans fötter är lika stora.

Övrigt | Publicerad 27 oktober 2014 21.43

Dagens ungdom

Jag tänker inte stå här och säga att barn nuförtiden är LATARE än min generation var. Absolut inte.

Jag tänker verkligen inte gå helt bättre-förr här alls.

Men idag på väg till förskolan sa min fyra år gamla son: ”Pappa. Vad har jag på mig?”

För att han inte orkade titta ner och kolla själv.

Övrigt | Publicerad 27 oktober 2014 13.10

Inte i Kansas längre

Några vänner till mig läste blogginlägget om sovmorgonen som inte var en sovmorgon alls på grund av vintertiden igår. En av dem förstod precis vad jag menade, men två av de andra hävdade att det var precis tvärtom. På detta uppstod den sortens diskussion där en vän började dra fingrarna frustrerat genom håret, en annan vän viftade med båda handflatorna samtidigt som man gör om man ska visa hur stor en fisk är, och en tredje vän reste sig NÄSTAN från bordet för att stampa beslutsamt i golvet för att inskärpa sin poäng. I slutet av det här bråket visste faktiskt ingen av oss längre vad som egentligen hade hänt, och huruvida tidsomställningen innebar att vi hade förlorat en timme, vunnit en timme, eller om vi i själva verket hade upplevt en timme som aldrig hade funnits.

Jag fick huvudvärk. Tid är väldigt förvirrande för mig, det är en av de primära anledningarna till att jag hatar att resa. Och hur vi än vände och vred på det så fick ingen av oss riktigt rätt.

Och för att förklara hur allt detta fick mig att känna mig så behöver jag först ta lite tid här för att förklara att för några månader sedan så satt jag på golvet i köket i vår lägenhet och byggde Lego med mina barn. Mina barn är 4 och 1 år gamla. De var för en gångs skull inte upptagna av att försöka slå ihjäl varandra med trubbiga föremål, så jag antar att jag helt enkelt slappnade av. Lite för mycket, skulle det visa sig, och när jag slappnar av lite för mycket så somnar jag. Det är min grej, kan man säga. Så jag vaknade på köksgolvet med kinden på den halvt utfällda ugnsluckan och saliv på kökshanddukarna av att två barn, en pojke runt 10 år och en flicka runt 7 år, stod och tittade fundersamt på mig. Det visade sig förstås att vi hade fått gäster, det skulle även visa sig att själva anledningen till att jag satt på golvet och lekte med mina barn från första början var att min fru hade bett mig hålla dem sysselsatta medan hon rensade garderoben i hallen tills vi skulle få gäster, det skulle bara visa sig att jag inte riktigt hade lyssnat ordentligt. Och jag tänker till mitt försvar åberopa det faktum att om man inte är beredd på att man ska somna så är man alltid 100% mer förvirrad när man vaknar än om man somnar med flit. Det är ett vetenskapligt faktum. Kanske inte helt vetenskapligt då, men det är fan ett faktum i alla fall. När man vaknar efter att ha somnat av misstag så vaknar man alltid med den sortens panik som man har om man vaknar ovanpå något som rör sig och har öron. Så jag var inte helt MED, kan man säga. Jag behövde några ögonblick att samla mig.

Och jag hade nu händelsevis aldrig träffat de här gästerna som hade med sig de här barnen förut, så när jag slog upp ögonen och såg två barn som var ungefär sex år äldre än mina barn men nu händelsevis hade ungefär samma hår- och ögonfärg som mina barn, då var inte min första tanke ”vi har nog fått gäster medan jag sov”. För det hade varit en helt orimlig slutsats i den situationen, det fattar faktiskt vilken resonlig människa som helst. Min första tanke var den betydligt mer logiska: ”Jag har sovit i sex år och det här är framtiden”.

Men precis när jag tänkte det kom min fru in i köket, och hon såg ju inte ett dugg äldre ut än när jag somnade, så då fattade jag ju förstås att jag inte var galen, så jag andades ut och liksom landade mentalt och sedan förklarade jag för henne exakt vad jag hade trott när jag såg barnen precis. Och så försökte jag skratta lite åt det. Men nu råkar det tyvärr vara så att min fru är ganska snabbtänkt, så hon växlade till ett fullständigt chockat ansiktsuttryck, stirrade på mig och viskade: ”Vem är du?”.

Och medan jag sov hade hon hunnit byta kläder. Och tröjan var liksom lite silvrig, och jag associerar det med science fiction-film, så det kändes jävligt futuristiskt.

Det var logiskt medan tanken gick igenom mitt huvud just då.

Hur som helst.

Jag har inte varit så här förvirrad sedan dess.