Annons
Övrigt | Publicerad 22 april 2014 22.54

Putting my foot in it

Jo. Jag var på en sån här barnteatergrej med min son och några andra av hans kompisar. Det kan nu eventuellt vara så att någon som också var där, nu när vi har internet och sådär, går runt och sprider rykten i efterhand om att jag medan jag var där sparkade ett barn i huvudet.

Det kan finnas bilder.

Jag vill bara ta tillfället i akt att dementera dem.

Barnteatergrejer har som policy att man ska sitta på golvet. Jag är ingen jävla Playmobilfigur. Jag fick kramp. Jag vet inte om ni har fått kramp i låret någon gång, men om ni har sett en fotbollsmatch som går till förlängning så vet ni att i pausen innan straffsparkarna ligger hälften av spelarna på marken med benen i luften medan den andra hälften håller i deras fötter och försöker stretcha ut musklerna.

Det var det jag försökte åstadkomma.

5-åringar kollar åt helvete för lite på Champions League.

Föräldrarna borde faktiskt ta lite ansvar.

Annons
Övrigt | Publicerad 21 april 2014 23.24

Andra berättelser från en USA-resa

Sedan min familj och jag kom hem från vår semester har en hel del vänner och bekanta ställt en hel del frågor kring hur det egentligen funkade rent familjefridsmässigt att flyga ganska långt och vara borta i tre veckor och köra rätt mycket bil i flera olika etapper. Två barn och packning och rusningstrafikköer och luftkonditionering av varierande kvalitet och en smula bristande bakgrundskunskaper i de lokala traditionerna för påfyllning av bränsle i hyrbilen och…ja. Alla som har varit på bilsemester med sina egna föräldrar i sin barndom utan att ha en Walkman befriad från övre volymbegränsning eller hörlurar med exceptionell bakgrundsbrusreducering vet ju att FN understundom kunde behöva stå redo med militära insatser innan en blå Volvo 850 ens kört av färjan i Puttgarden.

Så, för att enkelt illustrera hur min fru och jag tydligen löser konflikter när vi suttit i en bil hela familjen på en amerikansk landsväg i en jättelång kö och jag har spillt läsk över GPS:en så att vi inte helt exakt vet var vi är, och min fru vecklar ut kartan för att försöka ta reda på det medan jag är inne på en bensinmack och letar efter baseballkepsar (eller truckerkepsar, jag är inte den som är den det är jag sannerligen inte), och jag kommer ut och ska visa min nya keps och råkar spilla glass över hela kartan, och försöker lösa det genom att äta upp glassen med munnen tryckt direkt mot kartan, precis innan jag råkar få vägdamm i näsan så att jag nyser rakt in i bilen, så kan man väl säga så här:

Jag tyckte att den bästa formen av konfliktlösning var att sjunga ”Vad funkar bäst? Teamwork!”-sången från Wonderpets. Ganska högt. Flera gånger.

Våra barn föredrog att titta på mig, titta på sin mamma, utvärdera situationen, dra ner solskydden över rutorna och ögonblickssomna i någon form av protest.

Min fru däremot satt helt tyst tills vi kom till nästa stad, där vi stannade och gick in hela familjen på en Starbucks. Där frågade min fru lugnt och sansat vad jag ville ha, och jag förklarade ganska ingående hur jag ville ha en latte med fettfri mjölk och en extra espressoshot och hur viktigt det var att hon insisterade på den där extra shoten även om personalen började babbla om att de redan haaar dubbla shots i latten för jag vill ha trippla shotar så det var viktigt att hon insisterade och fick det här rätt, och sen hade jag väl möjligen en lite onödigt lång utläggning om hur det blev fel i San Francisco och hur jag fortfarande var lite kränkt över det för det kändes liksom som att killen på Starbucks där gjorde det med flit för att han inte gillade mig, och då nickade min fru bara en liten aning sammanbitet och sa åt mig att vänta med barnen och så gick hon fram och beställde. Och medan hon stod där började jag ropa ut lite andra spontana grejer som jag under den senaste tiden hade kommit på att jag ville ha. Chokladbitar (om de hade de där med liksom kex i mitten), bagels (fast utan lax om det gick), såna där smoothies (fast utan proteinpulvret som smakar sand). Såna saker.

Och Starbucks har ju det där systemet med att de skriver ens namn på kaffemuggen och så ropar de ut namnet när beställningen är färdig.

Och det var ganska mycket folk därinne. Så när de ropade upp ens namn var man tvungen att armbåga sig igenom en människoskog av individer som just i den del av Kalifornien som vi just då befann oss i ganska konsekvent såg ut som om Ricki Lake-publiken alldeles nyligen hade gått med i Sons of Anarchy, vilket föranledde att man inte hade en chans att hinna fram innan personalen ganska irriterat ropade ens namn igen fast i versaler.

Min fru noterade detta. Gick uppenbarligen tyst för sig själv igenom alla gånger hon räknat till 10 under dagen som gått. Pekade sedan på det hon och barnen skulle ha och gav kassörskan sitt namn och sa: ”This is for me”. Och sedan pekade hon på min kaffemugg och sa: ”And the triple nonfat latte is for Beyoncé. B-e-y-o-n-c-é.”

Jag sjöng inte teamworksången så många gånger efter det. Det gjorde jag inte.

Annons
Övrigt | Publicerad 20 april 2014 21.28

Lånar och snor

Jo, snabb fråga bara: Om ni och jag har växt upp under någotsånär ungefär samma årtionden och har någonting fundamentalt personlighetsmässigt gemensamt över huvud taget så tillbringade ni en hel del av er ungdom åt att detaljstudera Steve Irwin när han brottade ner krokodiler. Jag vill minnas att han i ett avsnitt någonstans hjälpte några läkare att ge ett alldeles särskilt välutfordrat grönt flodmonster en bedövningsspruta så att de kunde flytta den till en annan flod, där jag får anta att risken att den okynnesåt golfspelare var aningen mindre än i den första floden.

Hur som helst: De oskadliggjorde krokodilen genom att slå en ögla av ett tjockt rep runt käkarna på den, varpå ungefär tio beväpnade vakter kastade sig ovanpå, så att veterinären kunde ge den sprutan. Och sedan somnade den.

Är det någon som händelsevis vet om Steve Irwin vid något annat tillfälle spelade in ett avsnitt på liknande tema fast där det handlade om en åtta månader gammal jättearg krokodil som var asförkyld och inte kunde sova för att den var täppt i näsan men frikkin VÄGRADE snyta sig eller ens bli torkad på överläppen (vilket det hade behövts en vertikal ismaskin till vid det här laget) utan bara vrålade grejer och stoppade in sitt finger i sin farsas öga så att han på fullt allvar förmodligen har förlorat djupseende och all förmåga till avståndsbedömning nu?

Tips mottages.

Jag försökte använda den där nässköljsgrejen från Apoteket på henne och nu ser jag inte i färg på högerögat.

Övrigt | Publicerad 20 april 2014 10.23

Om jag hade varit en lite känsligare person så hade jag tagit illa upp av det här

Påsk.

God vän: (Ringer på dörren)

Min fru: (Öppnar) Hej! Välkomna!

God vän: Hej! Förlåt att vi är så sena.

Min fru: Det gör inget, vi väntar ändå på barnen. De är ute och gömmer sina påskägg.

God vän: Åh! Gud vad gulligt, kör ni den där traditionen när ni gömmer påskäggen och så får barnen springa runt och leta upp dem?

Min fru: Nej, alltså. Jag menar att barnen är ute och letar efter bra gömställen.

God vän: Just det! Just det! De letar efter påskäggen!

Min fru: Alltså. Jag vet inte hur det är i din familj. Men de här barnen har sett Fredrik äta godis. Så tro mig: De gömmer sina påskägg.

Övrigt | Publicerad 17 april 2014 22.59

Upp, upp och iväg.

Jo.

Min snart fyraårige son lekte med Lego vid köksbordet, och han tappade en bit på golvet. Så han vände sig till mig och sa: ”Pappa. Kan du ta upp min Lego?”. Varpå jag sa: ”Va?”. Varpå han sa: ”Kan du ta upp Legon pappa?”. Varpå jag sa: ”Vilken Lego?”. Varpå han sa: ”Legon som jag tappa”. Varpå jag sa: ”Den ligger ju där precis under din stol”. Varpå han nickade och sa: ”Kan du ta upp den pappa?”. Varpå jag sa: ”Ska JAG ta upp den?”. Varpå han sa: ”Mmm.”. Varpå jag sa: ”DU tappade Legon! DU kan ta upp den!”.

Varpå han var tyst en väldigt lång stund, innan han sa: ”Nä”.

Varpå jag sa: ”Men skärp dig”. Varpå han sa: ”Nä”. Varpå jag sa: ”Du kan faktiskt inte tappa Lego och begära att nån annan ska ta upp det åt dig, hur skulle det se ut? Världen skulle vara full av…jag vet inte…men det skulle inte vara bra”. Varpå han sa: ”Snälla pappa”. Varpå jag sa: ”Nej!”. Varpå han sa: ”Jo!”. Varpå jag sa: ”Nej!”. Varpå han sa ”Snääälla!”.

Varpå jag tänkte efter en stund. Och beslutade mig för att lära honom en läxa. Så som ansvarsfulla vuxna gör. Hjälpa honom att sätta saker och ting i perspektiv, ge honom en smak av hans egen medicin, göra honom uppmärksam på livets symbolik, och så vidare och så vidare och så vidare.

Så jag tog min keps och kastade den på golvet. Och så vände jag mig till min son och sa: ”Oj! Jag tappade min keps. Kan du ta upp den åt mig?”.

Och då GJORDE han det.

Hoppade ner från sin stol, steg ner på mattan, gick förbi sin Lego-bit, sprang och hämtade min keps, gav den till mig, och sprang tillbaka och klättrade upp på sin stol. Och sedan vände han sig till mig, såg mig djupt in i ögonen, och sa: ”Pappa. Kan du ta upp min Lego?”.

Så, ja.

Det var en sådan där dag idag då jag inte riktigt kunde avgöra om jag är på väg att ge honom en väldigt bra eller en fullständigt urusel uppfostran.