Annons
Annons
Övrigt | Publicerad 31 mars 2015 12.31

De sa inget om det här på föräldrakursen. Sluta döm folk. Speciellt när det är jag som är folk.

God vän 1: Exakt! Man vet ju alltid vet vilka på en arbetsplats som har barn under sex månader hemma, för de har kräkfläckar på skjortaxeln i precis den där vinkeln som man inte ser när man försöker torka sig själv innan man springer till jobbet. (Knackar sig själv på skjortkragen mellan axeln och halsen)

God vän 2: (Nickar instämmande) Och man vet alltid vilka som har barn under ett år, för de föräldrarnas solglasögonbågar är alltid snedböjda! (Fäktar sig själv i ansiktet för att illustrera hur man bär ett barn när man har solglasögon på sig)

God vän 1: Och man vet alltid vilka på en restaurang som har två barn eller fler och äntligen har fått barnvakt för det är de som går på restaurang och beställer ”en öl och ett glas vin, vilken sort som helst”. (Viftar utmattat med fingret mot en osynlig bartender)

Jag: Precis! PRECIS! Och man vet alltid vilka som har två barn i förskoleåldern för det är de som kommer till kontoret med hjulspår på jackan på morgonen! Eller hur?

(Tystnad)

God vän 1: (Som om han inte fattar) Jag fattar inte.

Jag: Du vet. Efter barnvagnen. (Pekar på min jacka) Så här!

God vän 1: Är det där från…barnvagnen?

God vän 2: Hur fan får du hjulspår från barnvagnen på jackan?

Jag: Vadå hur då? När man försöker få på båda barnen overallerna och en av dem klättra…alltså, vadå…har det aldrig hänt er?

(Tystnad)

God vän 1: Vad är det som händer när du lämnar dina barn på morgonen egentligen?

Jag: Vad fan händer när NI lämnar ERA barn!!!???

Annons
Övrigt | Publicerad 30 mars 2015 22.29

Äta eller ätas. Av mig.

Annan vuxen: (Till barnen) Om alla äter upp sin mat nu så får ni efterrätt sen!

(Ljud av barn som äter.)

Annan vuxen: (Stirrar på mig) Åt du precis upp din dotters mat?

Jag: Nej. Eller…va?

Annan vuxen: Du åt ju precis upp din dotters mat.

Jag: Jag smakade. Så att den var…genomstekt.

Annan vuxen: Men du åt ju upp hela. Du kan ju inte äta upp hela hennes hamburgare!

Jag: Ja…eller nej. Eller…jag fick precis reda på att alla vuxna ska äta soppa. Och barnen fick…hamburgare.

Annan vuxen: Men du kan ju inte äta upp ditt eget BARNS mat!

Jag: Hon är ju inte ens här. Hon är…jag vet inte ens exakt var hon är.

Annan vuxen: Men du kan ju inte äta upp hennes MAT!

Jag: Jag försöker bara hjälpa till här.

Annan vuxen: Hur då?

Jag: Nämen ja…du sa att de inte skulle få nån efterrätt om de inte äter upp sin mat.

Annan vuxen: Va?

Jag: Jag vill inte att mitt barn ska vara utan efterrätt. Det skulle vara ett hemskt föräldraskap att låta sitt barn vara utan efterrätt.

Annan vuxen: Jag sa att om BARNEN åt upp all sin mat så skulle de få efterrätt!

Jag: Vadå? Så du tänker inte ge mitt barn efterrätt nu bara för att jag åt upp hennes mat? Ska hon straffas för något som hon inte ens har gjort nu? Du tänker ge alla andra barn efterrätt, men inte min dotter?

Annan vuxen: Nej, det är klart att jag inte menar så! Skärp dig!

Jag: Så inget barn ska få efterrätt nu? Det är kollektiv bestraffning. Det är inte okej.

Annan vuxen: Vad pratar du om?

Jag: Jag säger bara att det är inte okej, det här du håller på med. Du måste fan bete dig som en vuxen.

Fru: (Stiger in i rummet) Vad håller ni på med?

Annan vuxen: (Pekar på mig) Han åt upp er dotters mat!

Fru: Men snälla Fredrik, vi har pratat om det här.

Jag: Jag smakade på den. Som en ansvarsfull förälder.

Fru: (Med den onödiga tonen) Jag orkar inte.

Jag: Jag smakade. Litegrann. Är jag Hitler för det nu eller?

Annan vuxen: (Pekar på tallriken, lite väl demonstrativt kan man känna, helt objektivt) Han åt upp ALL hennes mat!

Jag: Det är faktiskt ingen tävling, hörru! Det är den där sortens press som gör att barn mår dåligt!

Annan vuxen: DU KAN FÖR FAN INTE ÄTA UPP BARNENS MAT!

Jag: Det var bara ett barns mat.

Annan vuxen: Va?

Jag: Du sa ”barnen”. Jag åt bara upp ett barns mat. Och det var mitt eget barn. Och hon är inte ens här. Så…jag åt typ egentligen hennes rester.

Annan vuxen: (Pekar med hela handen. Bokstavligt.) Du åt upp ett barns hamburgare.

(Lång tystnad)

Jag: Okej. Jag har inga fler argument.

Annan vuxen: Va?

Jag: Jag gjorde ett försök. Jag slängde ut ett par grejer. Ibland funkar det, ibland funkar det inte. På dig funkade det uppenbart inte. Men det var hur som helst en asgod hamburgare.

Annan vuxen: (Stirrar på min fru)

Fru: (Faktiskt med en lite överdrivet lång suck) Det här är sista gången vi äter middag hos folk som inte läser din blogg.

Annons
Övrigt | Publicerad 29 mars 2015 23.07

Död eller levande

Okej, jag kanske inte hörde hela sammanhanget, men jag hörde åtminstone nästan helt definitivt att någon pratade om hur mycket små barn egentligen bör få sitta med surfplattor. Och sen sa någon något om hur ”det finns forskning på att barn kan påverkas direkt men att konsekvenserna kanske inte märks förrän i vuxen ålder”. Och ja, alltså, jag råkar ju ha lite erfarenhet av just det där med konsekvenser i vuxen ålder. Så jag tog tillfället i akt att berätta för alla runt bordet om den där gången när jag var liten och såg det där avsnittet av Rädda Joppe där Joppe ligger i en plastpåse som någon tror är en soppåse och slänger i sopnedkastet, så att Joppe hamnar i sopbilen och åker iväg. Det är jävligt traumatiskt, alltsammans, och det där har satt sig rätt djupt i mig, så varje gång jag källsorterar nu och slänger den allra sista kartongen och sen slänger den allra sista påsen och står där med två tomma händer, då får jag fullskalig panikångest i fyra sekunder och är helt övertygad om att jag precis har slängt något asviktigt i en av tunnorna. Sen inser jag givetvis att jag inte hade någonting annat än sopor med mig och att allt är lugnt, men de där fyra sekunderna alltså, de är fan mitt Vietnam varenda gång.

Så jag berättade det. För alla runt bordet.

Och då visade det sig att det var strålning alla andra pratade om. Strålning från surfplattan. Och dess eventuella skadliga konsekvenser. Det var alltså inte direkt tvångstankarna som vuxna 33-åriga män har fått av barnprogram från 80-talet som var det direkta samtalsämnet.

Men nu verkar alla i alla fall vara överens om att barnen definitivt inte ska få sitta för länge med surfplattorna om de gör det tillsammans med mig.

Eller följa med mig till källsorteringen.

Övrigt | Publicerad 28 mars 2015 22.14

Jag vill inte vara den som är den. Men.

IMG_2948

Jag bara säger att den norska hissen hade en våning 1 och en våning 2 och en våning 3 och en våning 4. Och MITTEMELLAN våning 1 och våning 2 fanns det en mystisk våning ”M” som ingen ville prata om.

Visst, de norska människorna i hissen försökte köra hela ”no habla skånska” och låtsas som att nä, nä, nä, det är inget underligt eller konstigt eller komplett livsfarligt med den där våningen. Det är inte alls där vi förvarar våra mytologiska urtidsmonster eller frambringar de svarta hål som låter oss resa i fem dimensioner till okända galaxer och förslava och förinta utomjordiska civilisationer för att kunna plundra deras solsystems naturresurser. Inte alls. Inte alls.

De försökte köra den visan med Fredrik Backman.

Men Fredrik Backman är ingen idiot.

Fredrik Backmans fru kan hålla på hur mycket hon vill om att ”Fredrik Backman kanske inte ska se Interstellar ensam i ett mörkt rum för det är så här det blir då”. För Fredrik Backman vet sanningen.

Fredrik Backman såg att alla andra knappar var nerslitna av generationer och århundraden av norska knapptryck, men ”M”-knappen såg helt ny ut. Som om den var helt orörd.

FÖR I NORGE VET MAN UPPENBARLIGEN VAD SOM HÄNDER OM MAN TRYCKER.

 

Övrigt | Publicerad 27 mars 2015 10.25

I do

Det här är inte första gången jag tar upp det här, men det brukar tyvärr leda till en del aggressiva diskussioner i kommentarsfältet, och därför har jag dragit mig för att göra det igen. Jag försöker generellt undvika att ta upp alltför privata detaljer om min familj här på bloggen, och just det här är väl bevisligen en sådan fråga där nästan alla har en extremt starkt grundad moralisk ståndpunkt baserad på sin syn på kärlek och giftermål, så jag vill bara säga från början att jag inte försöker fastslå att det ena eller det andra är rätt för alla. Jag vet att det kan framstå som kontroversiellt att ha ett öppet förhållande nuförtiden, speciellt när man som min fru och jag har två barn och förväntas försöka hålla ihop kärnfamiljen i alla lägen. Vi har ju pratat om det förut, här på bloggen. Folk har olika åsikter om vad ett äktenskap ska vara, och jag respekterar det. En del tycker att det är väldigt viktigt att man gör vissa saker tillsammans, bara med varandra, men ibland ställs en relation helt enkelt inför utmaningar som man inte riktigt kan råda över. Jag säger inte att min fru och jag har växt isär, men vi har varit tillsammans i snart åtta år, och då och då reser vi på varsitt håll i jobbet. Vi är vuxna människor. Vi har behov. Så för ett tag sedan började vi experimentera med våra gränsdragningar. Vissa saker blev okej under vissa förutsättningar. Om man är bortrest över natten till exempel, ensam på ett hotell, så kom vi överens om en ”don’t ask don’t tell”-policy. Men det funkade inte riktigt, vi insåg efter ett tag att vi började misstänka varandra för den sortens saker som alltid blir värre i fantasin än i verkligheten, vi började älta potentiella scenarion tyst för oss själva och till sist ledde det oundvikligen till att vi inte längre kunde lita på varandra. Vi började leta igenom varandras mobiltelefoner och datorer efter bevis på vad den andra hade gjort och inte gjort. Det blev inte bra, relationer är svårt, alla vet det, man måste jobba på ett äktenskap hela tiden. Så vi började göra de där klassiska listorna istället. Hon fick skriva några namn som jag lovade att vara okej med, och jag fick göra samma sak. Och jag vill bara klargöra att när jag skrev ”Matthew McConaughey” så är det ett helt sjukt argument från min fru att jag ”borde ha fattat” att det INTE inkluderade ”Interstellar”. Nu håller hon på om att ”eftersom Fredrik tydligen tror att han kan göra vad som helst när han är i Norge så kan kanske jag kolla på Hunger Games: Mockinjay själv då när jag ska åka på konferens i nästa vecka”. Och jag känner fan inte att det är okej att hota någon man älskar på det sättet. Gör hon det där så är det här äktenskapet fan över. Det finns vissa saker jag kan acceptera att man efter åtta år tillsammans gör var och en på sitt håll men Peeta och Gale gör man fan ihop!