Annons
Övrigt | Publicerad 31 juli 2014 21.42

På inte speciellt allmän begäran alls: Frågor och svar angående mitt ringbärande.

När du sprang nerför trappan under vigseln, var du då helt säker på att ringarna verkligen låg i 7-Elevenpåsen på golvet bland alla bröllopsgästerna och inte någon annanstans?
Alltså. Det var väl mer en kvalificerad gissning, kan man säga. Jag hade rätt ont om tid. Jag hann tänka att det hade varit typiskt mig att lägga ringarna i en 7-Elevenpåse på min bästa väns bröllop, just eftersom det är beviset för min bästa väns osvikliga förmåga att se det bästa i människor att han gör mig till best man på sitt bröllop trots att han har känt mig i 20 år och mycket väl VET att sånt här skit händer varje gång någon ger mig ansvar. Så jag sprang på den instinkten. Jag har lärt mig genom åren att när jag tappar bort saker så är det absolut bästa sättet att hitta dem oftast att fråga mig själv: ”Var hade en komplett idiot lagt dem?”.

Så du visste inte att ringarna låg i påsen? Du sprang bara nerför trappan mitt under vigseln på vinst och förlust?
Det visade sig faktiskt i efterhand att brudgummens bror, som stod precis bredvid mig, hade sett när jag la ringarna i påsen och tänkt ”shit, det där är ingen bra idé”. Så när jag började visitera mig själv under vigseln viskade han till mig att de nog låg i påsen. Tyvärr lyssnade jag inte. Min fru säger att jag aldrig lyssnar på folk. Eller hon brukar säga något i den stilen. Vad var frågan?

Vad hade du gjort om ringarna inte låg i påsen?
Då hade jag nog fortsatt springa.

Vart då?
Ut genom dörren. Ut på parkeringen. Jag hade min bil där. Jag hade kunnat lämna den här vänskapskretsen bakom mig och börjat om någon annanstans.

Men din fru var väl på vigseln?
Hon är ung. Hon hade kommit över mig.

Till sist: Vad önskar du dig mest av allt just nu?
Att min bästa väns äktenskap håller för evigt, så att vi inte behöver riskera att allt det här upprepas. Och en glass. Om det inte är för mycket begärt så önskar jag mig en glass.

Annons
Övrigt | Publicerad 30 juli 2014 14.47

Kanske inte den bästa mannen, då. Men topp tre av de som var där.

Den hände sig som så en helg i juli, vi kan till exempel anta att det var nu i helgen, att min fru och jag gick på bröllop. Det råkade vara min bästa vän R som gifte sig, och han hade därför utrustat sig själv med tre best men: Sin bror, vår vän O, och jag. Bruden hade i samma process tagit ett exekutivt beslut att samtliga best men skulle ekiperas i svart kostym och fluga, och att denna fluga skulle gå i tema med bröllopets temafärger. Denna temafärg råkade vara mintgrönt.

Ni kan givetvis lita på att brudgummens bror, vår vän O och jag gjorde vårt allra yttersta för att få detta att kännas som en fullt trovärdig spinoff på den amerikanska militära superelitstyrkan ”De Gröna Baskrarna”, men det visade sig tyvärr ganska snabbt att streetcredden runt nordvästra Skåne för De Mintgröna Flugorna var avsevärt mindre än vi hade hoppats på. Jag, som av Gud råkar vara given ett huvud av den storlek som gör att jag har förbjudits att prova t-shirts i flertalet klädaffärer om jag inte lämnar en kontant deposition i kassan först och som därmed inte direkt förefaller mindre om det ekiperas med en knuten rosett strax under hakan, kände mig i början av dagen som om jag var klädd för att vara servitör på en avtackning för nypensionerade oompa loompier.

Jag kom över det, givetvis, med en blandning av min gränslösa kärlek för brudparet och den lokala tillgången på Jägermeister. Så på väg till vigseln var jag avslappnad nog att direkt svara ”jajaja, inga problem” när brudgummen bad mig att ansvara för vigselringarna.

Vi kan stanna till lite och fundera över det.

”Allt du behöver göra är att ta upp dem när kvinnan i blå klänning har sjungit färdigt sitt operastycke i början!”, sa brudgummen. ”Allt du behöver göra”, sa han. Och det hör väl nu eventuellt till saken att brudgummens bror agerade ena halvan av värdparet och att vår vän O var toastmaster, varför övrigt medlemmar ur elitstyrkan DMF redan hade väsentliga ansvarsområden för bröllopet. Att jag skulle hålla i ringarna på den 20 minuter långa vägen från brudgummens hem till själva vigseln framstod därför inte direkt som en överväldigande tyngd att bära.

Och jag vill faktiskt att vi stannar till en gång till nu och konstaterar att min uppgift, ordagrant, var att stå redo med ringarna ”när operastycket sjungits färdigt”. You heard the man. Och några timmar senare den här dagen, när operastycket hade sjungits färdigt på vigseln, när den sista tonen klingat ut i tornrummet av det medeltida slott där vi befann oss, då stod jag på plats bakom brudparet på den mest romantiska och perfekta dagen i deras liv. Med ringarna i handen.

Jag vill att det är det vi fokuserar på här.

Att jag fullföljde mitt uppdrag.

För det är sånt jag gör.

Fullföljer.

Visst. Jag var en smula svettig. Det var jag kanske. Det kan jag erkänna. Men jag hade svart kostym och fluga på mig och det var fruktansvärt varmt inne i slottet. Dessutom hölls själva vigseln högst upp på en liten platå ovanför en spiraltrappa, där brudparet och bröllopsföljet stod, medan de 70-80 gästerna stod en trappa ner. Och det blev liksom extra varmt uppe på den där platån eftersom värme faktiskt stiger uppåt och alla som inte skolkade från fysiken i högstadiet ELLER har hängt med lite i Kalle Anka pocket vet liksom det. Och dessutom hade hela bröllopsföljet blivit fotat i en massa olika konstellationer runtom i slottet hela förmiddagen och vid ett tillfälle ombads vi hoppa, för det blir tydligen fräckt på bild. Och då tog jag ut ringarna ut fickan, för jag är liksom ingen idiot så jag fattar ju att om man hoppar med vigselringarna i kavajfickan så BER man ju liksom om att tappa dem på golvet och sedan stå där som ett förbannat fån när det är dags för vigseln och Arlandavisitera sig själv med stigande panik och höra brudgummen väsa ”you had o-n-e job!”.

Så jag la ringarna på golvet. I en 7-Elevenpåse där jag även förvarade min läsk och mina solglasögon.

Och sedan hoppade vi. Och jag hoppade asbra.

Jag hoppade like a fucking champ.

Jag gjorde ”jag-når-mina-tår”-hoppet. Jag gjorde ”kolla-jag-hoppar-högre-än-pyramiderna”-hoppet. Jag gjorde ”åneeej-jag-faaalleeer”-hoppet och jag gjorde ”kanonkulan”-hoppet. Jag gjorde till och med ”höhö-jag-svävar-i-skräddarställning”-hoppet.

Och jag gnällde inte en enda gång över att jag blev jättevarm av det. Inte en enda gång. För jag är inte en sån som gnäller. Aldrig, liksom.

Och sedan gick hela bröllopsföljet uppför spiraltrappan till den där lilla platån, och då tog inte jag med mig min 7-Elevenpåse för det hade faktiskt inte passat sig att stå med en 7-Elevenpåse i handen mitt under vigseln för 7-Elevenpåsen är faktiskt inte mintgrön. Det är mer vanligt grön. Mainstreamgrön. Baskergrön. Så den hade inte matchat DMF. Jag tänker på sånt. För jag är ett helhetskoncept.

Och sedan kom alla gästerna in och fyllde lokalen nedanför spiraltrappan. Och sedan steg brudparet fram. Och sedan började kvinnan i blå klänning sjunga ett fullständigt förkrossande vackert operastycke och alla grät. Och ungefär halvvägs in i det började jag klappa mig själv överallt på kostymen som om jag hade gått arton-nitton verser för långt in i sången om Fader Abraham.

Brudgummens bror stirrade på mig.

Vår vän O stirrade på mig.

Brudgummen stirrade på mig.

Så jag sprang. Det gjorde jag. Jag sprang så att min fru (som nu händelsevis stod bland gästerna nere på golvet och inte såg det minsta lilla förvånad ut, oh she of little faith) i efterhand påpekade att om jag hade varit sådär snabb och smidig när hon ber mig att inte väcka barnen på vägen till kylskåpet på nätterna så hade hon inte haft lika stora problem med att jag äter upp hennes choklad. Jag sprang som vinden. Mina fötter bars av molnen.

Och när det där enastående operastycket klingade ut mellan stenväggarna och fyllde våra hjärtan så stod jag där bakom brudparet med ringarna i handen. Och jag trampade inte ens på brudens klänning en enda gång. Jag hoppade ö-v-e-r klänningen på vägen till trappan med vigheten av en frikkin panter, det gjorde jag, för det är så DMF rullar. Vi får jobbet gjort.

Visst, jag var lite svettig. Det var jag kanske. Men pantrar kan bli svettiga.

Och en av bröllopsgästerna, vi kan kalla honom ”Danne” för han ser alltid väldigt sur ut när jag kallar honom det eftersom han heter Dan, hann precis luta sig fram och väsa ”you hade o-n-e job” när jag var på väg uppför trappan med ringarna i handen. Och sen var alla bröllopsgäster svinsura hela kvällen för att inte de hade kommit på att ropa det först.

Men ringarna var på plats. När operan var slut så var ringarna på plats. För jag är en problemlösare. Jag är möjligen också en problemskapare, men jag är inte en sån som håller på och fokuserar på det negativa hela tiden. Jag är en förbaskad himla solstråle, det är vad jag är.

Så det här att alla mina vänner håller på och sms:ar mig nu med insinuationer om att jag var en dålig ringbärare är faktiskt både kränkande och orättfärdigt. Vet ni vem som var en ringbärare, eller? Frodo! Och vet ni vad han gjorde? Han fumlade ner ringen i en vulkan. Det gjorde inte jag.

De gröna baskrarnas motto är ”De oppresso liber”. Det betyder ”Att befria från förtryck”.

De Mintgröna Flugornas motto är ”cum cantu, ea est in”.

Det betyder ”när låtjäveln är SLUT!”.

Annons
Övrigt | Publicerad 29 juli 2014 22.37

Dixie Chicks borde göra låtar om sånt här

Jo, godkväll.

Familjen Backman har alltså varit på semester. Och eftersom jag glömde min dator hemma och ett barn tappade min telefon i havet så blev blogguppdaterandet därefter. Eller, ja. Barnet tappade väl egentligen inte telefonen i havet utan mer i en pool. Eller ja, alltså, jag tappade åtminstone telefonen på ett barn. Ett barn som satt i en pool. Eller jag tappade den väl om vi ska vara riktigt exakta i en drink. Det var inga barn i närheten. Jag drack åtminstone drinkar och glömde min telefon i en taxi. Men låt oss nu inte klyva hår.

Idag körde vi i alla fall hem. 66 mil eller så.

Och för att nu vara helt tydlig med förutsättningarna så är alltså min fru extremt värmetålig. Jag hanterar däremot värme väldigt, väldigt, väldigt dåligt. Hon är som silvertejp, jag är mer som ost. Jag lämpar mig bäst för temperaturer mellan 7 och 13 grader. Eller okej, förutom halloumi då. Jag är inte halloumi. Jag är mer till exempel en herrgårdsost. En ganska gnällig herrgårdsost som får utslag och måste gå hem till hotellet om det inte finns parasoller och extrema mängder kall vattenmelon på stranden. Min dröm är att bygga ett panic room som fungerar som en vinkyl med olika tempererade zoner. Den sortens herrgårdsost är jag.

Så, jo, hur som helst. Våra barn är alltså till hälften konstruerade med min DNA-stege. Och halvvägs mellan Skåne och hemma gick luftkonditioneringen i vår bil sönder. Jag vet inte om ni har suttit en svart bil i 30-gradig utomhustemperatur med trasig luftkonditionering och tre personer som till minst 50% består av skåning, men det blev rätt…varmt. Jag skulle uppskatta att det var kanske niotusen grader varmt men jag kan inte säga något med exakthet. Jag vill inte låta som att jag överdriver, men mina ögonlock smälte och byäldsten från en uråldrig civilisation dök upp och försökte kasta ner oskulder i golvmattan för att blidka bergets gudar.

Och sedan blev det bilkö på motorvägen. I några mil. Och jag vet väl inte exakt hur jag ska förklara situationen efter det, men jag har febriga minnesbilder av att min dotter grät, och att min son skrek, och att jag satt med naglarna inborrade i gummit på ratten och vrålade ”THIS IS SPARTA!!!” i drygt 15 mil.

Strax söder om Stockholm stannade vi och tankade. Min fru gick på toaletten och var borta i nästan en halvtimme.

Hon säger nu att det bara var ”mycket folk” men barnen och jag är rätt säkra på att hon stod på långtradarparkeringen på andra sidan macken i åtminstone en kvart och övervägde hur lätt det vore att bara starta ett nytt liv.

Övrigt | Publicerad 24 juli 2014 20.12

I’m southern and it ain’t my fault

Så vi har tagit oss till Skåne. Händelsevis inte den del av Skåne där jag är uppvuxen utan den del av Skåne där mina föräldrar numera bor. Och idag skulle min fru och jag cykla till den lokala mataffären. Väl där skulle vi köpa mjölk och en liten luftpump till den uppblåsbara badpoolen i mina föräldrars trädgård och lite andra grejer. Det visade sig nu tyvärr att pumparna var slut i affären, så vi fick cykla tillbaka till huset och hämta bilen och köra till stan några mil bort. Min mamma passade på att be oss att köpa lite andra grejer. Några av dem skulle kräva att vi körde förbi blomsteraffären och Systembolaget. De ligger i olika ändar av stan, på varsin sida av gågatan. Vi skulle även behöva åka förbi en trädgårdsbutik. Den ligger utanför stan. ”Längs stora vägen”. Min pappa frågade om jag visste vägen. Jag sa att det var klart att jag visste vägen, för annars skulle han ha stirrat på mig och utbrustit ”vet du inte VÄGEN?”. Vår bil var full av grejer som jag inte packat ur när vi kom hit, så vi fick låna mina föräldrars bil. Den har ingen gps.

Vi fick en vägbeskrivning. Min fru höll i den. Jag körde. Vi hade med oss en lista på allt vi skulle handla. Min fru frågade om jag visste vägen. Jag sa att det var klart att jag visste vägen, för annars hade hon sagt ”men varför SA du då att du visste vä…”. Sen åkte vi.

Det tog fyra och en halv timme för oss att komma tillbaka.

Och jag ska alltså absolut inte säga att vi ”bråkade” hela vägen, inte alls. Min fru och jag älskar varandra väldigt mycket. Väldigt, väldigt, väldigt mycket.

Verkligen väldigt mycket.

Men vi hade fan åkt ut först av alla i Amazing Race.

Övrigt | Publicerad 23 juli 2014 14.26

Såatte

Det är ju en lång historia, givetvis. Och det är alltså inte det att jag tror att det har blivit någon större skada. Det är väl mer av en ”buckla”, kan man säga. Men för att ta det från början:

Strax innan vi skulle åka till Skåne skulle alltså min fru ladda sin telefon. Och så hittade hon inte laddaren, så hon frågade var jag hade lagt den. Men hon sa inte ”var har du lagt laddaren?”. Hon sa ”var har du lagt MIN laddare?”. Och då sa jag ”det är inte din laddare, det är min laddare”. Och då sa hon ”näää! Det är min laddare, för du har tappat bort din laddare!”. Och då sa jag ”nä”. Och då sa hon ”jo”. Och då sa jag ”nä”. Och då sa hon ”jo! Du tappade bort din laddare förra gången vi var i Skåne!”. Och då sa jag ”nä, när vi var i Skåne förra gången så tappade jag bort DIN laddare. Den här laddaren är min.” Och då blev hon arg. Och då sa jag ”om du ska hålla på och vara arg så får du inte låna min laddare”. Och sen åkte vi till Skåne. Och nu är vi här. Och i köket hemma hos mina föräldrar satt min laddare. Och då sa min fru ”kolla! Jag sa ju det! Där är DIN laddare som du glömde förra gången vi var i Skåne!”. Och då sa jag ”okej”. Och då sa hon ”just det!”. Och då sa jag ”då får du gå och ladda din telefon i din egen laddare”. Och då sa min fru ”i vilken väska packade du ner den då?”.

Och det var då det visade sig att jag hade glömt den laddaren hemma.

Och då blev min fru arg. Och då sa jag ”om du ska hålla på och bli arg så får du inte låna min laddare”.

Och det var så det gick till när min fru kastade laddaren på mig.

Det är väl kanske ingen större skada. Det är väl mer av en buckla. På näsan. Men det står klart och tydligt på mitt försäkringsbolags hemsida att det är viktigt att ”så snart som möjligt efter incidenten dokumentera händelseförloppet”.

Så nu har jag gjort det.

På min telefon.