En man som heter Ove delar nästan ut parkeringsböter
Trogne bloggläsaren Mårten mejlar solskenshistorian om när han nästan fick parkeringsböter.
Eller, som ”Irriterad bilist och till yrket polisman” valde att uttrycka det:
Tur för dig, skulle man kunna säga.
Translate: 
En fru som heter Ove
Till livsmedelsbutikskedjan Coop.
Alltså. Jag säger inte att min fru är en medelålders svensk man.
Inte alls.
Men, ja ni vet.
Frågor som ”får man ens göra så här Fredrik? Är det ens LAGLIGT!?” har figurerat. Det har de ju.
Konstateranden som ”JAHA! Men rätt ska väl ändå vara RÄTT!” har förekommit. Och följdfrågor av typen ”Eller? Va? Ska det inte det eller??? Ska inte RÄTT VARA RÄTT?” har ställts med krav på omedelbar respons av samtliga närvarande.
Värdeomdömen som ”jävla banditer!” har använts.
Så. Alltså.
Jag säger inte att min fru är en medelålders svensk man.
Inte alls.
Men hon är väldigt förtjust i stora blåbär. Och det står ju faktiskt ”extra stora blåbär” på förpackningen. Det gör det ju. Och då finns det väl onekligen en viss rimlighet i att a-l-l-a blåbären i förpackningen är stora. Det gör det kanske.
Så…ja ni vet.
Jag säger inte att min fru är…ja ni vet.
Men jag kan inte garantera att inte någon kommer ringa någons huvudkontor och kräva att få tala med någons chef på måndag.
Det kan jag inte.
And then this någon will be sorry.
Ska. Det. Vara. Så. Här. Va?
Translate:
Grannar som heter Ove
Några av er mer uppmärksamma läsare har säkert redan lagt märke till det här:
Bloggläsaren Mattias var förstås vänlig nog att mejla mig en bild av reklambladet.
Mattias passar även på att uppmana alla konnässörer av kommunikationsstudier att läsa Rix FM:s ursäkt på deras hemsida.
Eller, nåja. Kanske främst kommentarsfältet undertill egentligen.
Jag tänkte citera några av dem här, men jag känner att det i likhet med att försöka citera ett Shakespeare-stycke ryckt ur sitt sammanhang så att säga egentligen vore respektlöst mot konsten.
Men äsch, några höjdpunkter ändå då:
Signatur ”Less på allt gnäll”: Men sluta gnälla
Signatur ”HK”: Håll käften, det Marie skrev är fan inte gnäll
Signatur ”Terror”: Och vad fan kallar du det din ÅSNA??
Signatur ”Laban”: Marie sök professionell hjälp för din PMS tack!!
Signatur ”Pfftt”: Gör inte det Marie. Du kanske får samma taskiga hjälp som Laban när han lobotomerades.
Signatur ”Glasserian”: Åhhh vad farligt. Väx upp finns värre saker att grina för.
Signatur ”HK”: Håll käft.
Signatur ”Chrille”: Dra åt helvete
(Fortsättning följer alltså här. 713 kommentarer än så länge.)
Och nej. Sammanfattningsvis. Hur de här timida personligheterna kunde bli indragna i grannfejder är förstås fullständigt…obegripligt.
Translate:
En man som heter Ove tänker inte låta sig bli lurad
Läsaren Ökenråttan tipsar om den här artikeln om skånskt civilkurage. Personligen är jag stolt och glad över att någon äntligen vågar säga ifrån, faktiskt. Detta ofog har pågått för länge!
Nyckelord: Kan. Nog. Ha. Varit. Importerad. Från. Tyskland.
Translate:
På tal om Ove
Läsaren Lena mejlar det här klippet från Sydsvenskan. En bostadsrättsförening i Skåne (tyst när jag pratar!) skulle renovera sitt garage. Men var skulle alla i föreningen då parkera sina bilar? På gatan? Som VANLIGT folk? Nej, självklart inte. Här grep bostadsrättsföreningens styrelse istället flinkt en hink med färg och varsin pensel och gick ut och målade sig lite nya parkeringsplatser utanför husknuten.
Själv applåderar den här bloggen förstås inte bara bostadsrättsföreningens högst kreativa initiativ, utan även den här Fredrik Gustavsson på gatukontoret. Han som möjligen kan sträcka sig till att detta kanske inte är ”olagligt”, men som ändå inte kan låta bli att påpeka att det faktiskt ”inte är proffsigt gjort”.
Translate:
En bok som heter Ove
Hörrni!
Ni som har hängt med den här bloggen ett tag vet ju att det pratas en hel del om en man som heter Ove här. Faktum är att det faktiskt pratats så mycket om Ove här att jag under sommaren (givetvis med storsint välsignelse från Ove-upptäckaren och gentlemannen Jonas Cramby) beslutade mig för att skriva en bok om honom.
Den heter förstås kort och gott ”En man som heter Ove”. Den är 400 000 tecken lång eller så. Och den blev färdig igår. Den börjar ungefär så här:
Ove är 59 år gammal. Han kör Saab. Han är typen av man som pekar på folk han inte gillar lite sådär som om de var inbrottstjuvar och Oves pekfinger var en polisficklampa. Han står framför disken i den typ av butik som folk med japanska bilar beger sig till för att köpa vita sladdar. Ove betraktar mycket misstänksamt kartongen i sin hand. På det där sättet som om kartongen hade kört vespa och haft gymnastikbyxor på sig och precis hade kallat Ove ”kompis” och försökt sälja en klocka till honom. Sedan betraktar han expediten, ung man med enkelsiffrigt BMI som ser mycket obekväm ut, och viftar skeptiskt med kartongen mot honom.
– Jaha! Är det här en sån hära Ajjpadd då? Kräver Ove att få veta.
Så hörrni! Vi har ju hängt ihop här ett tag nu, jag och Ove och ni. Och jag vet helt ärligt inte riktigt hur seriösa bokförlag egentligen ser på det här med att publicera bloggande skåningar med keps hur som helst. Men jag tänker mig generellt att de kanske trots allt funkar lite som min fru, och därför lyssnar mer på er än på mig.
Så jag tänker så här: Om ni kan tänka er att köpa en bokjävel om den publiceras, kan ni inte bara helt kvickt skriva ”Ja” i kommentarsfältet här nedanför då?
Translate:
En man som heter Ove tycker att rätt ska vara rätt. Bara.
Translate:
En man som heter Ove recenserar mina kaffevanor
Kista galleria. Igår eftermiddag.
Kassörska: (Drar av kvittot från kassaapparaten) Oj! Nu gjorde jag fel!
Jag: Okej.
Kassörska: Jag slog in två latte istället för en!
Jag: Okej.
Kassörska: (Ger mig pengar tillbaka) Jag ska dra ut ett nytt kvitto till dig.
Jag: Det är lugnt. Det behövs inte.
Kassörska: (Blänger irriterat på mig) Jag måste liksom det. Det är liksom LAG på det!
Jag: Jaha…jag…förlåt. Jag visste inte det.
Kassörska: (Börjar frenetiskt trycka på kassaapparaten) Mmm, men jag måste häva det här köpet först. Och sedan slå in allt igen.
Medelålders man bakom mig i kön (vi kan för enkelhetens skull anta att det är en man som heter Ove): Nänänä, du kan bara ta betalt av mig istället, för jag ska ha två kaffe!
Kassörska: (Skakar trött på huvudet åt Ove, återgår till att trycka på kassapparaten)
En man som heter Ove: (Uppenbart stött) Men jag säger ju till dig att du kan ta betalt av mig! Jag ska ha två kaffe! Då kan du ta betalt för en! Så blir det rätt i kassan!
Kassörska: (Suckar utan att titta upp) Mmm, tack, men det funkar liksom inte riktigt så…
En man som heter Ove: (Tittar surt på mig, tittar lite nedlåtande på kassörska) Nu lyssnar du på mig: Om du bara tar betalt för EN kaffe av mig, då beh…
Jag: (Harklar mig) Jag behöver inget kvitto alltså. Det är lugnt.
En man som heter Ove: (Vänder sig argt mot mig, pratar med tonen och kroppsspråket som om jag inte förstår svenska) Jag ska ha t-v-å-å-å kaffe. Och hon slog in e-n kaffe för mycket på d-i-i-i-g. Då behöver hon bara sl…
Kassörska: (Sammanbitet) Jag förstår det! Men det funkar inte så! Jag måste häva köpet för att det ska bli rätt i kassan.
En man som heter Ove: (Ser ut att tycka att han nu faktiskt varit mer än lovligt tålmodig med oss båda) Men du kan ju bara slå in EN kaffe och se…
Kassörska: (Djupt andetag, pratar mellan tänderna) Men han beställde inte kaffe. Han beställde latte!
(Ganska tryckt tystnad)
En man som heter Ove: (Tittar på mig på det där sättet som medelålders män gör när de får veta att jag beställt en ”latte” istället för vanligt kaffe. Lite på samma sätt som medelålders män tittar på mig när jag berättar att jag inte har något bensinkort.)
Kassörska: (Vänder sig uppgivet mot mig) Här är ditt kvitto.
(Tystnad)
Jag: Får jag gå nu?
Kassörska: Ja.
En man som heter Ove: (Skakar besviket på huvudet åt mig, som om det är jag som är den verkliga idioten här, vänder sig mot kassörskan) Jaha? Är ni färdiga nu eller? Jag ska i alla fall ha två kaffe. V-a-n-l-i-g-t kaffe!
Translate:
En man som heter Ove hanterar det faktum att han har gått fel
Jag har, som den uppmärksamme bloggläsaren kanske minns att min vän N med jämna mellanrum hetsar upp sig över, inte jättebra lokalsinne. Två saker som inte direkt underlättar den karaktärsbristen är dessutom A) Att jag flyttade till Stockholm för fyra år sen, och B) Att uppskattningsvis 85% av världens samlade förråd av orange vägkonor befunnit sig här sedan dess.
Så idag var jag ute och gick i stan, och kom till en av alla de där tusentals avspärrningarna för vägarbete som Stockholms stad använder som subtil hint för att berätta för välbärgade utländska turister att de faktiskt inte är välkomna här och borde åka till Köpenhamn eller nåt istället. Komplett med stora blå skyltar med en massa pilar som dirigerade mig till en alternativ väg. Jag följde dessa pilar. Kom till en ny avspärrning för ett annat vägarbete. Dirigerades ner i en tunnel, sedan in på en sidogata, genom en park, ner i en ny tunnel, sedan fram till en ny avspärrning för ett tredje vägarbete. Nya pilar, ny tunnel, någon form av grönområde, och kort efter det den vanliga insikten om att jag nu förstås inte hade den blekaste jävla aning om var jag befann mig.
Det är nu förstås inte en helt ny upplevelse för mig, och jag har blivit ganska bra på att hantera den. En bit framför mig under hela promenaden gick dock en man i den övre medelåldern (som vi, helt och hållet för enkelhetens skull, kan kalla Ove), och som nu befann sig i exakt samma prekära geografiskt utmanade situation som jag. Ove var dock inte riktigt lika bra på att hantera den. Män som heter Ove är ju nu sällan det.
För att vara tydlig så har män som heter Ove faktiskt alltid bara fem olika reaktioner på insikten om att de gått just vilse. De är, i tur och ordning:
1. Ove stannar. Inser att han har gått vilse. Beslutar sig givetvis genast för att ingen av de totala främlingarna som eventuellt står och spionerar på honom gömda bland buskar och hus just nu kan tillåtas få reda på det. Ove kör därför genast den medelålders mannens allra främsta avledningsmanöver: Han kollar på klockan. Men det är nu inte bara att k-o-l-l-a på klockan, det kan ju vilken jävla IT-konsult som helst klara av. Nej, när Ove kollar på klockan, då är det en hel manöver. Det är som ett synkroniserat jävla simprogram. Fötterna brett isär, armen demonstrativt utsträckt, blicken med all överdriven tydlighet på urverket. Och sedan: Den långsamma, besvikna huvudskakningen. Som om klockan precis har gjort bort sig riktigt jävla ordentligt. Sedan sätter Ove händerna teatraliskt i sidorna och suckar högt och nickar mycket allvarligt för sig själv, som om Ove precis har sagt något som Ove håller med om. Och sedan vänder sig Ove om och marscherar tillbaka samma väg han kom. Ove var liksom inte vilse, nejnej, han kom bara på att han var tvungen att vara någon annanstans just nu. Eftersom klockjäveln gjorde bort sig, liksom. Omöjligt att få ta på bra klockor nuförtiden. Bara asiatiskt plastskit nuförtiden. Vet ju alla.
2. Ove stannar. Inser att han har gått vilse. Kör förstås instinktivt klockmanövern. Men med en twist! Istället för att vända sig och gå åt andra hållet placerar sig Ove nu nämligen högst nonchalant lutad mot närmaste bänk, träd eller husvägg. Och sedan står han där i tio minuter. Då och då kör han klockmanövern igen, fast i en nerskalad variant. Kanske kastar han även en nonchalant blick på sin mobiltelefon. Och så, till sist, när 10 minuter har gått och alla främlingar som under tiden har stått och spionerat på Ove är övertygade om att Ove inte alls har gått vilse utan faktiskt bara står här och väntar på någon, då vänder sig Ove surt om och marscherar tillbaka samma väg som han kom. Det var ju inte så att Ove gick fel. Nejnejnej. Ove stod ju bara här och väntade på något jädrans stolpskott som inte kan passa tider. För det kan folk inte längre, passa tider. Det kunde man på Oves tid, men nu ska ju alla bara dricka konstigt kaffe och hålla på med data hela dagarna. Och Ove har för fan bättre saker för sig än att stå här och vänta, det ska de ha förbaskat klart för sig. Allihop.
3. Ove stannar. Ser sig mycket förnärmat omkring, som om någon av de omgivande byggnadsverken precis har förolämpat hans mammas sätt att försörja sig på ett högst grafiskt kreativt vis. Konstaterar kort för sig själv att han har gått vilse. Muttrar omedelbart ”vad i helvete nu då”, ganska högt. Sätter sedan händerna bestämt i sidorna, lite sådär som Stålmannen alltid gör när han har gått vilse, och betraktar mycket trotsigt sin omgivning som om han stod och betraktade sig själv i en spegel iklädd våtdräkt. Upprepar ”vad i helvete nu då”, en smula högre den här gången. Väntar sedan tålmodigt med händerna upproriskt i sidorna tills en medmänniska av en händelse promenerar förbi, varpå Ove genast ställer sig mitt i vägen, söker ögonkontakt, och sedan vräker ur sig ”DE HAR FÖR FAN BYGGT OM HÄR!”. Lite med det där tonfallet som om det var personen som råkade gå förbi som bär ensamt ansvar för det. Oavsett vad personen ifråga svarar på detta fnyser Ove sedan genast högljutt, frustar och skakar på huvudet som en förkyld häst kanske skulle göra, och vänder i nästa sekund tvärt på klacken och stormar därifrån samma väg han kom. Som om han inte alls gått vilse, utan faktiskt bara kom hit för att skälla ut just den här människan, och sedan marschera därifrån. ”Idiotprojektion”, skulle man kunna kalla det. Ove kunde ju faktiskt ha sett ut som en idiot här som inte visste var han befann sig. Men nu gör han ju inte det. Nu är det ju idioten som häpet står kvar och stirrar efter Ove som gör det. Sucker.
4. Ove stannar. Inser att han har gått vilse. Han låtsas då genast bli mycket överraskad av ett för alla andra ohörbart ljud. Ove svänger liksom handflatorna fram och tillbaka i luften och skjuter fram hakan som om han koncentrerar sig mycket ihärdigt. Vad kan det vara för ett ljud? Ja, vad ÄR det där som låter för något? Högst mystiskt alltsammans! Nämen…nämen, det är ju Oves mobiltelefon som låtsasringer! Ove fiskar snabbt upp den ur fickan (eller axelhölstret, det kan mycket väl vara ett axelhölster), och för sedan under flera minuter ett högst högljutt och helt och hållet imaginärt samtal med sin fru. Av detta framgår för alla de totala främlingar som inte alls befinner sig inom hörhåll (men som ju kan använda olika typer av avancerade avlyssningsanordningar, det vet man ju hur folk håller på nuförtiden!) att Oves fru har glömt något. Det kan vara en scarf, eller en handväska, eller en påse läppglans. Ni vet, sånt där som fruntimmer glömmer överallt hela tiden. Ove gör genom det högljudda imaginära samtalet nu klart för samtliga inblandade att visst, Ove går väl tillbaka och HÄMTAR det som Oves fru har glömt då. Men det är faktiskt SISTA gången! Sedan lägger Ove mycket surt på luren. Muttrar ”jävla fruntimmer” högt och demonstrativt. Och marscherar tillbaka samma väg som han kom.
5. Ove stannar. Inser att han har gått vilse. Ove fortsätter gå. Vägjäveln får helt enkelt anpassa sig.
Den medelålders mannen som gick en bit framför mig tidigare idag valde alternativ 5. Jag valde, precis som jag alltid gör, alternativ 4.
Translate:
En man som heter Ove fastnar i midsommartrafiken. En introduktion i fem steg.
På den här bloggen pratar vi ju, som de rutinerade läsarna möjligen kommer ihåg, då och då om en man som heter Ove. Ove, som är en svensk man någonstans mellan 55 och 60 år, har ju tidigare i bloggens historia bland annat varit på restaurang, köpt en data, och försökt stämma Kolmården. Ove har även varit på museum, i formidabla Jonas Crambys likvärdigt formidabla blogg.
Vi har dock aldrig riktigt fått tillfälle att ta tag i en av Oves kanske allra mest karaktäristiska jaktmarker: Den svenska helgtrafiken. Men eftersom jag nu själv inte haft mycket annat för mig än att befinna mig i just den de senaste dagarna, följer här nedan en kort introduktion i fem steg kring det beteendemönster och kroppsspråk som genast avslöjar att du befinner dig i den omedelbara trafiknärheten av ett utomordentligt exemplar av en riktig Ove. Pay attention.
Situation: Det är kö på motorvägen.
En man som heter Ove – Fas 1:
Ove saktar in sin bil (som, oavsett vilket faktiskt märke det är på den, alltid mentalt är en Saab) bakom bilen framför sig. Samtidigt som Ove förstås svär högt och demonstrativt på ett sätt som man kanske skulle göra om man var av övertygelsen att personen i bilen framför inte bara bar skulden till den sex kilometer långa bilkö som uppstått framför honom utan dessutom kunde höra när mannen i bilen bakom honom idiotförklarar honom. När denna bil slutligen stannar helt rullar Ove, för att markera, fram sin bil så nära dess bakre stötdämpare att man inte ens med grovt våld skulle kunna få in ett A4-ark mellan dem. Och sedan tutar Ove.
En man som heter Ove – Fas 2:
När kön stått stilla i mer än två minuter slår Ove uppgivet handflatorna i ratten, himlar demonstrativt med ögonen, slår ut med armarna i en yvigt förnärmad gest och skakar upprört på huvudet. Denna rutin upprepas i accelerande hastighet 3-5 gånger per minut de närmaste 10 minuterna, samtidigt som Ove fortsätter svära högt och demonstrativt och aktivt skuldbelägger (i prioriteringsordning) A) Det politiska parti som Ove tycker minst om och/eller miljörörelsen, B) Vägverket, C) Folk som lite generellt enligt Oves definition ”inte ska ha körkort” (Det inkluderar i regel ”fruntimmer” och ”såna där som köper Audi”) och D) ”Dom där idioterna på Internettet”.
En man som heter Ove – Fas 3:
Kön har nu stått stilla i mer än tio minuter, och Ove börjar nu se sig om efter något mer fysiskt att dela med sig av sina känslor till. I regel är det personen i bilen bredvid, som Ove nu aktivt söker ögonkontakt med. Detta kan pågå i flera minuter. När ögonkontakt till sist uppnås blänger så Ove länge på personen ifråga, och skakar sedan oändligt långsamt och med stor besvikelse på huvudet. Som om det var personen i bilen bredvid som helt och hållet bar skulden för den aktuella trafiksituationen, och därför faktiskt bara borde ta och skämmas lite.
En man som heter Ove – Fas 4:
Kön har nu stått stilla i en kvart. Och Ove tycker att det är dags att göra en ordentlig markering. Han stänger därför av sin motor, lägger i handbromsen, stiger ur bilen, ställer sig en och en halv meter bredvid sin bil med dörren öppen och planterar handflatorna på sina höfter. Lite sådär som Stålmannen kanske hade gjort i den situationen. Sedan tittar Ove surt längs den sex kilometer långa bilkön, fäster blicken på den sista bilen innan horisonten, och skakar långsamt och med stor besvikelse på huvudet. Som om just precis den bilen har förolämpat Ove personligen, och därmed faktiskt bara borde ta och skämmas lite.
En man som heter Ove – Fas 5:
Kön har nu stått stilla i tjugo minuter. Och nu tycker ju faktiskt Ove att nu får det ju faktiskt ta och räcka lite faktiskt. Han stänger därför sin bildörr i protest. Låser bilen. Och intar sedan den ultimata, och fullständigt oefterhärmeliga, Ove-positionen. (Här förevigad av min fru, någonstans längs E4.)
Nu har ni verkligen gjort bort er, era jävlar. Det ska ni ha klart för er.
Translate:
