Ätardagen: För-ätar-mackan
Mer info om för-ätandet som princip finns här. För tidigare inslag i serien se för-ätar-hamburgaren, för-ätar-korven och för-ätar-pirogerna.
Disclaimer: Det har ju under tidigare delar av för-ätar-serien inkommit viss kritik till den här bloggen för att för-ätar-maten skulle vara ”för stabbig” och ”överdrivet onyttig”. Jag har tagit till mig den kritiken och sett över mina rutiner. Därför tänkte jag idag passa på att göra något enkelt och klassiskt som alla kan känna igen och sjunga med i: För-ätar-mackan.
För-ätar-mackan är inte en hel måltid. För-ätar-mackan bör förtäras under kontrollerade och säkra omständigheter, där ytterligare kaloriintag är garanterat inom de närmaste 120 minuterna. För-ätar-mackan är inte avsedd att fungera som tillräcklig dämpning innan kritiskt blodsockersänkande aktiviteter (till exempel allt som har ordet ”modern” med i beskrivningen och tar mer än tre timmar, eller middagsbjudningar hos jävla ad hoc-människor som säger saker som ”äsch vi tar det som det kommer” helt oberört som om det är ett civiliserat jävla sätt att planera en middag på). I de fallen hoppas jag att vi är rörande överens om att betydligt stadigare förtäring än det här behövs.
Om för-ätar-mackan används på ett sätt som bryter mot dessa instruktioner tar den här bloggen inget som helst ansvar för konsekvenserna.
Så: Är alla ombord? Då börjar vi.
Man börjar förstås med brödet. Vilket bröd man väljer är givetvis upp till den som ska äta mackan. Man kan till exempel säkert använda en normalstor ciabatta eller så. Själv kan jag dock känna att det lätt blir lite kalustrofobiskt. Och jag gillar inte trängsel. Jag vill gärna ha frigående ingredienser i mina mackor. Så jag brukar ta ett sånt här franskbröd eller vad det heter. Och ja, jag vet vad ni tänker: ”Men han kan väl fan inte använda hela det där?”. Och nej, självklart inte. Jag är för fan ingen barbar.
Vi ska dela det. Herregud.
Om man är osäker på exakt hur stor bit bröd man kommer behöva kan man måtta i den största stekpannan man har. Förut brukade jag helt enkelt ta med vår stekpanna till affären och måtta direkt i bröddisken, men på grund av vissa omständigheter utanför min kontroll (hon lämnade mig på parkeringen och körde hem själv) gör jag såhär istället numera.
Ja, sen är det kort och gott bara att dra isär brödet som om det var ett svenskt landslagsförsvar som precis fått syn på en djupledsboll. Jag brukar gröpa ur det lite invändigt innan jag sätter igång, för att skapa mer plats för gött. ”Finns det hjärterum finns det stjärterum” brukar det ju i och för sig sägas men när det gäller skinka brukar jag ändå ta det säkra före det osäkra.
Brödet som blir över brukar jag som ni vet spara och rulla till bollar och steka i öl och smör och doppa i majonnäs och sweet chili-sås medan jag gör resten av mackan. Men det är frivilligt.
Efter att ha gröpt ur en respektabel krater därinne fyller jag den med bordsmargarin och majonnäs. Jag kallar det ”Stillhetens hav”. Ni får kalla det något annat om ni vill.
Sen brukar jag ha i ost.
Om man vill går det förstås bra att bara lägga i osten som den är. Det är helt okej alltså. Jag har inte fördomar. Flera av mina bästa vänner lägger i osten bara som den är. Och inte för att det är något FEL med det alltså.
Men jag gillar ju att steka den. Som naturen avsåg.
När osten liksom har bränt fast i stekpannan skrapar jag upp den. Sen får den ligga i brödet ensam en stund och lugna ner sig tills den är redo att ta i handen och säga förlåt. Sen lägger jag på kalkon. Och ja, jag vet vad ni tänker! ”Mäh! Kalkon är ju inte gris!”. Och det är helt rätt. Men kalkon är faktiskt också djur. Och på den här bloggen diskriminerar vi inte. Dessutom är kalkon ett nyttigt low fat-alternativ, och ni som kommenterade bilderna från bikramyogan med att jag ”inte var SÅÅ fet som man trodde!” (tack förresten, verkligen) kanske ska tänka lite på det faktiskt. Att det kanske beror på att jag äter saker som kalkon!
Just det.
Sen steker jag bacon.
Om det är ostrester kvar i pannan så gör det ingenting. Det är lika bra att ingredienserna får lära sig att dela med sig redan från början, faktiskt.
Min bacon gillar jag att behandla som den skånska lokalbefolkningen gillar att behandla inresta Stockholmsungdomar under Båstadveckan. Jag låter den steka tills den börjar bränna sig och får svårt att röra sig. Sen häller jag stora mängder öl på den.
Direkt när man har tagit upp baconen går det bra att slänga i brödet i pannan. Då slipper man nämligen diska pannan sen eftersom brödet suger åt sig all bacon-smör-öl-olja. Lite som när man inte orkar rengöra kylskåpet när man ska flytta från en lägenhet och istället smetar in hyllorna med leverpastej och låser in en hundvalp i det över natten.
Under tiden lägger man baconen ovanpå osten och kalkonen. Det går förstås bra att även lägga på extra majonnäs ovanpå om det börjar se tunt ut.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Det finns två saker här i världen som det aldrig är för sent för. Ursäkter och mer majonnäs.
Sen tar jag fram två askar ”La vache qui rit”-ost. Det är franska och betyder ”kon som skrattar”. Man kan förstås ta någon annan ost om man hellre vill det. Men jag gillar ost som är positiv, resultatinriktad och bra på att arbeta i grupp. ”There is no I in macka” som jag brukar säga.
Man behöver två askar eftersom man äter upp den ena medan man gör mackan.
Ovanpå osten häller jag respektabla mängder rostad lök. ”Ta tills du skäms” brukade min mamma säga när jag var liten, men hon sa faktiskt också att man ”aldrig ska skämmas för den man är” så jag tolkar det som 1-1.
Sen täcker jag osten och den rostade löken med rostbiff. Jag personligen brukar samtidigt vråla ”NU SKRATTAR DU INTE LÄNGRE KOSSEJÄVEL” med min ond-tecknad-filmskurk-röst.
Men det är en smaksak.
Sen lägger jag på potatissallad. Eftersom jag tycker att man ska äta rostbiff med potatissallad. Eftersom jag inte är nazist.
Glöm förresten inte att ni håller på att steka bacon-öl-smör-olja-brödbollar i stekpannan. Om man vill vara lite speciell kan man ringla olivolja över dem och doppa dem i flingsalt. Jag kör mina i majonnäs och sweet chili. Man gör som man känner för.
Nu lägger i alla fall jag i sallad i mackan. Inte för att jag tvunget gillar sallad så mycket, men för att jag gillar att vagga in mackan i falsk säkerhet.
Jag tror att det är så Gud känner sig när han gör en macka.
Ovanpå salladen lägger jag lite mer majonnäs och lite stark senap. Och ganska mycket salamikorv.
Sen lägger jag på dubbla varvade lag av prosciutto och serranoskinka. Jag vet att en del människor säger att man inte behöver båda eftersom det ”typ är samma sak” men de människorna kan faktiskt dra åt helvete.
Jag brukar passa på att rulla in en av de stekta bacon-öl-smör-olje-bollarna i en skiva prosciutto och doppa den i majonnäs. Ingen speciell anledning. Bara för att jag kan.
‘
Efter det brer jag på ett tjockt lager majonnäs och stark senap till. Och ja, jag vet precis vad ni tänker. ”Ingen bearnaise?”. Och det är klart att man kan ha bearnaise. Det här är bara en sån typ av macka där jag gillar att hålla det enkelt, förstår ni? Ibland måste man, som de stora kockarna säger, hålla sig till de rena, enkla smakerna och låta råvarorna tala för sig själva.
Ovanpå det lägger jag saltgurka och rå lök. För att det är krispigt. Ovanpå det brukar jag hyvla några skivor parmesanost. Men om man är vegan eller så kan man strunta i det.
Många undrar hur man gör för att hålla i mackan när den börjar bli klar. Det gör man som man vill, brukar jag svara. Men en enkel tumregel är att hålla i den som man håller i ett nyfött barn.
Nu häller jag i alla fall i mer smör och öl i pannan. Det ska bubbla lite som det gjorde i vattnet i den där grottan där Blixt Gordon var och letade efter den där tjejen.
Och sen steker jag hela mackan. Den behöver inte få något stekyta eller så, men bara så att brödet hinner suga åt sig ölen och smöret ordentligt.
En nackdel med det är förstås att brödet blir lite kladdigt och svårt att hålla i. Då föreslår jag att man slår in det i något som gör själva ätandet mindre kladdigt. Man kan till exempel använda smörgåspapper.
Jag personligen brukar ta pastrami istället. Lite för att jag tycker att det ser trevligt ut, och lite för att jag tycker att pastrami är godare än smörgåspapper.
Men följ ditt eget hjärtas röst.
Translate: 
Bloggen inför ätardag?
Jo. Såatte.
Som några av er möjligen minns startade ju den här bloggen någon sorts följetong av för-ätar-recept för en tid sedan. Vi hann med burgare, korv och piroger tror jag bestämt.
Men, ja. Ingen har ju någonsin blivit framgångsrik av att slutföra det man påbörjat, det vet ju alla. Så där tog det ju liksom stopp lite.
Ja, plus då att mina köksprivilegier blev en smula begränsade efter en frityrrelaterad incident strax efter pirogerna. Det hade ju också viss inverkan, det får jag väl medge. Vi kan prata om just incidenten någon annan gång, men den involverade bacon. Och frityrsmet. Och en del kreativa idéer från mig och min vän E. Så kan man väl säga. Och det gick väl inte jättebra, det gjorde det väl inte. Men det måste ju finnas ett visst utrymme för att ha fel ibland också känner jag faktiskt.
Menhursomheeelst…
För att få någon form av strüktür och ordnüng på det här med maten och recepten och så framförde bloggchefen nyligen önskemål om att jag skulle samla det här med för-ätandet under någon form av pedagogisk paroll, och sedan fokusera receptandet på en speciell dag i veckan.
Jag vet visserligen inte riktigt hur det här med kökstillgång kommer lösa sig än. Men hej, min vän E har ju också en lägenhet med ett kök liksom. Love will find a way, som jag brukar säga.
Sååå…
Jag tänker att vi kanske kan ta lördagar. Och kalla det för ”Ätardagen”.
Och kanske sparka igång nästa lördag eller så. Som ett lite större stående inslag här på bloggen liksom.
Tankar och känslor kring detta? Önskemål? Förslag?
Speak now or forever eat your peas.
Translate:
För-ätande i vardagen. (Eller: ”Jag äter vad jag äter. Min fru äter det som det jag äter äter.”)
Jag har ju skrivit en del om mina matvanor och kostfilosofi och sådär här på bloggen på sistone, till exempel angående mitt för-ätande. Och det är förstås enkelt att följa det programmet när man är hemma och har tillgång till rätt matvaror, men en del läsare har hört av sig med frågor om hur jag gör för att kunna kontrollera mitt kaloriintag även när jag är ute på restaurang.
Med ”kontrollerat kaloriintag” menar de förstås ”hur gör du för att bli mätt?”. Och det är ju sannerligen inte alltid det enklaste, det ska man ju ha klart för sig. Inte bara för att svenska restauranger i allmänhet har en tendens att servera portioner anpassade för kedjerökande tonåringar med enkelsiffrigt BMI vars högsta dröm i livet är att få rusa runt i ett hus och vråla ”Tyra mail! Tyra mail!” så att saliven stänker mot kameralinsen på TV3 på vardagseftermiddagar, utan även för att utomstående faktorer på olika sätt kan försöka påverka min förmåga att tillgodogöra mig tillräckliga energimängder.
Och med ”utomstående faktorer” menar jag till exempel ”min fru”. Och med ”försöka påverka” menar jag till exempel att hon kräver att jag ringer försäkringsbolaget och begär ut exakta klausulomständigheter för min livförsäkring innan jag beställer mat på Max. Ni vet hur det är.
Men: Det finns faktiskt sätt att för-äta nyttigt, och ändå inte gå ifrån bordet utsvulten! Och jag tycker att det är viktigt att vi, ur hälsosynpunkt, även pratar om dem här på bloggen.
Idag till exempel kom min fru och jag hem, och eftersom vi om en stund ska iväg igen på en ”tidig middag” hemma hos några goda vänner tyckte jag att det var på sin plats att för-äta lite. Min fru har dock precis städat köket, och det i kombination med att vi ganska nyligen åt lunch (jag åt ryggbiff, jag är inte helt säker på vad hon åt men det såg ut att innehålla sparris) och att de goda vännerna lovat att servera mat ”senast 17.00″, fick henne att börja blanda in en massa begränsande regler för mitt för-ätande.
En av dem var att jag var tvungen att gå ut för att handla för-ätar-mat. En annan var att jag ”under inga som helst omständigheter” fick gå till pizzerian på hörnet, annat än för att köpa ”en sallad”.
Och jag vet vad ni tänker. ”Panik!”. Men bli inte skrämda! Jag har nämligen utvecklat lösningar för detta, eftersom det är viktigt att alltid kunna välja det lite mer hälsosamma alternativet även i en sådan situation. (Och med ”hälsosamt alternativ” menar jag ”det icke-äckliga alternativet”, eftersom det inte är hälsosamt att äta äckliga grejer.)
Så: Man kan till exempel be om en kycklingsallad. Det gör jag. Kycklingsallad är asnyttigt. Jag brukar be att få min med extra mycket kebabkött i, samt att de river ner pizzaost, parmaskinka, salami och en gnutta bacon i den. (Om de säger att det inte finns plats i take away-lådan för alla ingredienser brukar jag be dem att ta bort lite sallad, det brukar inte vara några problem om man ber snällt och sallad innehåller ändå mest vatten och kemikalier liksom). Till salladen brukar man få en bit bröd, och då brukar jag be att få några extra sådana brödbitar. Kanske sju-åtta stycken eller så. Och sedan ber jag om extra mycket vitlökssås. Och en burk bearnaise vid sidan om att doppa brödet i. På min pizzeria brukar en sådan sallad när den är färdig kosta 110 kronor. Jag brukar beställa två.
När jag kom hem med dem idag började min fru förstås tjura om att det var ”fusk”, och att det jag egentligen hade tagit mig hem var ”två extra stora kebaber med bearnaisesås”. Men det där får ni räkna med.
Man får alltid ta skit från sin omgivning när man försöker äta nyttigt.
Translate:
För-ätar-pirogerna
Tidigare recept i serien: För-ätar-burgaren och För-ätar-korven. För en snabbintroduktion till förätandet som prinicip, klicka här.
Disclaimer: För-ätar-pirogerna är inte en hel måltid. För-ätar-pirogerna är faktiskt i grund och botten inte ens nödvändigtvis riktig för-ätar-mat, utan snarare ett för-för-ätar-snacks som till exempel äts medan man väntar på att för-ätar-korven ska bli klar. De kan dock fungera som för-ätande, om man gör tillräckligt stora och tillräckligt många och lägger tillräckligt mycket gött bredvid. Om du gör en för liten pirog och lämnar den ensam på tallriken frånsäger sig dock den här bloggen allt ansvar för konsekvenserna. För-ätar-piroger är flockdjur. Frångår du den principen får du skylla dig själv. För-ätar-piroger lämpar sig inte som för-ätar-mat inför större sociala aktiviteter som bröllop eller den där sortens totala hybrisfödelsedagskalas som människor som nästlat sig in i din yttre bekantskapskrets (till exempel eftersom de en gång för nio år sedan under några månader jobbade på samma arbetsplats som 750 totala främlingar varav en råkade vara personen du är gift med) envisas med att ställa till med för att fira den oöverträffade prestationen att de lyckats födas. För sådana evenemang, då bara cateringfirman och Gud vet när du kommer utfordras, rekommenderar bloggen starkt något mer rejält som för-ätar-burgare eller för-ätar-korv. För-ätar-pirogerna lämpar sig dock ypperligt att rulla in i plast och ha i bilen eller sin respektives handväska som nödsituationsproviant. Om man till exempel rätt som det är befinner sig strandad i vildmarken flera mil från civilisationen och det är en snöstorm på väg och de där små cocktailkorvarna och lantchipsen är slut. De är också perfekta att äta innan man ska åka och storhandla på Ica Maxi, för att undvika onödiga konflikter med personalen där, eller medan man väntar på hemleverans av pizza och vill ha något litet något under tiden.
Vi kommer använda den här pannan. Lite för att det är svårt att steka köttfärs i grillpannan och lite för att min fru inte är hemma och ser mig använda den här. Min fru, som är iväg på ärende med vår son, har som enda förhållningsorder lämnat att jag inte under några som helst omständigheter får steka bacon. Detta kommer ni och jag gemensamt kringgå på olika sätt. Främst genom vädring, doftljus och att jag högst troligt kommer få köpa ett par skor för kostnaden av en liten kapplöpningshäst som kompensation.
Hur som helst: Vi börjar med att steka bacon. En del bedömare hävdar att man inte behöver smör i pannan när man steker bacon. De människorna ska ni inte lita på. De är högst opålitliga och jag har sett flera av dem lägga frigolit i glasåtervinningen vid ett flertal tillfällen. Jag har inga direkta bevis, men jag tror att minst en av dem är nazist också.
När baconen fått färg och liksom börjar kröka ryggen som en grupp medelålders innerstadskvinnor i slutet av ett yogapass med en 24-årig manlig Sats-instruktör som kanske eller kanske inte dessutom är DJ/festfixare/bartender/modell är det dags att lägga i salami, chorizo och lök. Om man inte gillar lök tycker jag att man kan skippa den. Om man inte gillar chorizo tycker jag att man ska uppsöka psykolog.
När det är gjort tycker jag att det är artigt att låta bacon, salami, chorizo och lök bekanta sig med varandra på ett avspänt och förutsättningslöst vis. Personligen brukar jag gå in i ett annat rum en stund och titta på Så ska det låta och muttra ”jajaja men vi har ju faktiskt också varit unga en gång älskling” när det börjar bli stökigt och hög musik och så från köket. Men är man mer lagd åt den strikta sortens uppfostran och inte så mycket åt att chorizon och salamin ”måste få göra sina egna misstag för att lära sig” så kan man hålla dem under övervakning, spela upp en informationsfilm från Folkhälsoinstitutet och gå vidare till nästa steg direkt.
Nästa steg är att lägga i köttfärsen. Här är det valfritt hur länge man vill steka på. Jag själv gillar när innehållet i stekpannan ser ut som specialeffekterna i de tidiga avsnitten av M*A*S*H. Men det gör man som man vill.
Sen drar jag i en påse tacokrydda. Jag använder den det står ”Santa Maria Original” på, men jag dömer givetvis inte er om ni vill vara lite speciella och använda de där nymodighetssmakerna med ”extra hot” och ”fajitasmak” och allt vad det heter. (Men allvarligt, vilka tror ni att ni är egentligen?)
Till tacokryddan måste man förstås tillsätta vatten. Man kan använda vilket slags vatten man vill egentligen, smaksatt eller inte smaksatt. Jag gillar Heineken. Det är individuellt.
Jag drar i rätt mycket Heineken, för att få den där riktiga känslan av rusningstid på Essingeleden i totalt jävla ösregn. Sen låter jag det puttra en rätt rejäl stund, typ åtminstone två matcher i Football Manager eller så. När det är färdigt ska det smaka som om ölen är den gamla wrestlaren Vince McMahon och precis har kopplat polisgreppet på The Undertaker (köttfärsen) inne i din mun. Och precis när du tror att det är ÖVER så kommer The Undertakers halvbror Kane in i ringen och bara KASTAR sig över Vince McMahon och sen är det bara let’s get ready to rumble i hela jädrans gommen, ända tills Kane sviker The Undertaker och bryter Brothers of Destruction-pakten och låter löken (Shawn Michaels alternativt Bret Hart, jag vill inte lägga mig i hur ni visualiserar det hela just där) helt överraskande gå in och vinna hela skiten. Huruvida man i exemplet vill låta Kane representera salamin eller chorizon väljer man själv. Om man inte tittade så mycket på wrestling när man växte upp går det säkert bra att bara smaka på köttet efter hand och ta upp det när man tycker att det smakar gott.
Medan allting göttar sig i pannan tar jag hur som helst fram smördegen. Just den här är ekologisk, vilket jag tycker är trevligt. Jag gillar tanken på att smöret liksom har fått leva sitt liv fritt ute på en gård på landet innan någon bestämde sig för att göra deg av det.
Av smördegen skär jag en lagom stor kvadrat. Om ni vill ha en lite mer exakt storleksspecifikation så brukar jag använda en genomsnittlig fastighetsmäklares slipsknut som riktmärke för hur stor pirogen ska vara i färdigvikt tillstånd. Om ni inte har någon fastighetsmäklare i närheten så kan ni tänka er att slipsknuten ska vara stor som ett babyhuvud, på ett ungefär. Om man gillar kött kan man ha mycket kött i. Om man gillar krisp kan man ha mer deg. Jag gillar båda så jag tar lite extra av varje.
Sen lägger jag lite ost på köttet. Om man tycker att det känns för onyttigt kan man förstås låta bli. Om man, ni vet, vill ha en äcklig pirog och så.
Sen stänger man ihop pirogen över köttet. När min mamma gör piroger brukar de se ut som perfekt trekantiga croissanter. När jag gör dem ser de mer ut som en luftbubbla i tapeten i väntrummet hos Folktandvården i Huddinge. Men utseendet är inte allt, som min fru brukar säga när folk frågar vad hon såg i mig när vi träffades. Man ska skratta också, liksom.
Sen ska man pensla pirogen med äggvita eller äggula, har min mamma lärt mig. Tyvärr kommer jag aldrig ihåg vilket av dem så jag brukar bara vispa runt ett helt ägg med en gaffel och nynna Don’t stop believing med Journey högt för mig själv. Om man inte vet i vilken kökslåda den där lilla penseln ligger har jag upptäckt att det går lika bra att bara släppa ner hela pirogen i äggsmeten och låta den sträcka på benen en stund. När man är klar med det tar man fram en plåt och lägger på bakplåtspapper. Jag brukar skita i bakplåtspappret och använda smör istället. Lite för att jag inte vet var vi har bakplåtspapper och lite för att jag tycker att smör är godare än papper.
Sen är det bara smack in i ugnen. Inga krusiduller. När pirogen har börjat få färg brukar min mamma ta ut den och pensla den med ägg en extra gång och sedan sätta in den igen.
Jag tycker att det där med ägget verkar lite överdrivet så jag brukar bara lägga på en extra skiva ost istället. Om man vill skämma bort sig lite kan man lägga en bit Serranoskinka ovanpå osten, och sedan lägga en extra bit ost överst. Jag gillar att skämma bort mig själv. Jag tycker att det är viktigt att man kommer ihåg att hålla romantiken vid liv liksom.
För att det inte bara ska bli kött och deg tycker jag sedan att det är viktigt med något grönt på tallriken också. För att det ser trevligt ut, och för att det är viktigt att tänka på hälsan i dessa tider. Något grönt som jag personligen tycker är gott är saltgurka. Men det är upp till er själva hur ni väljer.
För att göra saltgurkan lite mer festlig brukar jag skära den i bitar och röra ner den i en liten klick bearnaise, som jag sedan rör ner i en lite större klick potatissallad. Ovanpå det brukar jag lägga lite rostad lök. Eftersom ögat ska ha sitt också.
Till själva pirogerna kan man, om man tycker att det blir lite torrt annars, ha någon form av dipsås. Jag föredrar stark senap, majonnäs och sweet chili-sås. Ibland får jag frågan varför jag måste ha så mycket sås, men det är för att den rostade löken inte alls fastnar lika bra på pirogerna annars.
Ja. Sen är det bara att lägga upp på tallriken och börja för-äta. Hur många för-ätar-piroger man behöver beror förstås lite på hur mycket grönt man har på tallriken. Om tallriken inte räcker till för alla piroger på en gång får man gå flera gånger. Det gör inget.
Frågor på detta?
Translate:
För-ätar-korven
För recept på för-ätar-burgaren, klicka här. För en snabbinstruktion till för-ätandet som princip, klicka här.
Disclaimer: För-ätar-korven är inte en hel måltid, och bör under inga som helst omständigheter betraktas som en sådan. För-ätar-korvens funktion är inte att göra dig nu-går-jag-och-tar-en-tupplur-mätt. För-ätar-korven är primärt endast komponerad för att förebygga blodsockerrelaterade vredesutbrott vid extraordinärt påfrestande sociala aktiviteter som någon med olika grader av insmickrande lögner/direkta hot tvingat dig att närvara vid. (Primärt ”någon” som använder ”tills döden skiljer oss åt” som argument i en diskussion). Inom denna kategori av extraordinära omständigheter faller till exempel såväl middagsbjudningar hos folk man inte känner som middagsbjudningar hos folk som av en eller flera anledningar med fog kan misstänkas vara vegetarianer. Även teaterföreställningar, ”invigningar” och ”visningar” av olika slag samt alla konstutställningar eller dansuppträdanden med ”modern” med i beskrivningen faller generellt väl inom ramarna för denna kategori. För-ätar-korven kallas ibland även ”L’oreal-korven”. Eftersom jag är värd den.
Eftersom min fru och jag hade en konstruktiv diskussion om mina köksprivilegier efter tillagningen av för-ätar-burgaren tillagas för-ätar-korven idag hemma hos mina föräldrar. Vi kommer använda den här pannan. Lite för att den ser ut som något som Maximus Decimus Meridius skulle steka korv i innan han gick ut och slentrianhögg huvudena av lite barbarer, och lite för att mamma har pratat med Neda och bestämt att jag inte får använda någon annan av hennes stekpannor.
Man får välja om man ska steka i smör eller olja. Jag brukar ha båda. Och lite extra smör.
Vilken korv man använder är valfritt. Doseringen bör anpassas efter omständigheterna, men rent generellt kan man säga att tumregeln är att det går åt två chorizos av medelstorlek till en för-ätar-korv.
Jag gillar att götta runt dem tills de blir lite sådär skönt löddriga, som en svettig travhäst ungefär, och sedan steka dem tills de ser ut som om de har fått stryk av karaktärerna i Sons of anarchy. Men om man inte tittar så mycket på tv-serier kan man säkert ta upp dem tidigare.
Glöm inte att steka stumparna. Det är svinstörigt när man får korv och någon har glömt steka stumparna.
Om man vill krydda korvarna lite extra så är det eget tycke och smak som får avgöra vad man använder. Själv tar jag Mariestads, för det är det farsan har hemma. Du behöver två burkar, eftersom farsan dricker den ena.
Det kan ryka lite. Men som min gamla fotbollstränare brukade vråla: ”Det är inte basket, det här”.
Om det inte ryker tillräckligt kan korven behöva mer kryddning.
När korven ser ut ungefär som rekvisitan i ett CSI-avsnitt tar jag upp den och låter den vila på en tallrik, medan jag häller på mer öl, smör och olja i pannan. Sen lägger jag i bacon. Man får själv välja på hur hög värme man ska steka, men jag gillar när pannan är så varm så att baconen liksom kryper upp i fosterställning och håller för ögonen så fort man lägger i den. Sådär som bacon gör när den ligger i en soffa och är lite bakfull och någon misslyckas med att skateboardgrinda på en ledstång i Americas funniest home videos.
Medan baconen står och göttar sig lite tar jag fram en baguette. Man kan ta vilken slags bröd man vill egentligen, men personligen gillar jag riktigt vitt bröd. Sådär vitt så att man får avbryta tillagningen halvvägs för att det måste gå och betala moms.
För att veta hur stor baguette man behöver kan man måtta upp med chorizon. Jag brukar dela chorizon i bitar, eftersom jag avskyr när man får korv och allt gött ligger i toppen och botten av brödet. Man får förstås göra som man vill med det, men jag gillar att lämna några centimeters plats för gött mellan varje korvbit. Som olika etappläger vid en bergsklättring, så att säga. Det är lite inspirerat av den här populära hälsotanken att det är bättre att äta flera små måltider än en stor.
Sen gröper jag ur brödet med en lång sked. Precis utanför bild här går förresten min mamma förbi och muttrar ”han hade faktiskt bra betyg, han kunde ha blivit ingenjör, eller advokat”. Men om du inte har en egen mamma i närheten som kan ifrågasätta ditt yrkesval så gör det ingenting. Det är inte jättecentralt för receptet.
Brödet som man plockar ut ur baguetten brukar jag rulla ihop till små bollar. Lite för att det är skojigt och lite för att man, om man blir hungrig under tillagningen av för-ätar-korven, kan steka dem i öl och smör. Som ett för-för-ätar-snacks.
Ibland kan det vara viss friktion på insidan av brödet. Därför brukar jag pensla det med ett lager majonnäs och stark senap. Ibland får jag frågan hur tjockt det här lagret ska vara, och då brukar jag säga att man inte ska vara blyg. (Och när jag säger att man inte ska vara blyg så menar jag att man ska dra på majonnäsen och senapen med bara precis aningens mindre självbehärskning än en karatefull 19-årig kepskille från Vetlanda drar på volymen på MP3-högtalarna på förfesten i hytten på sin första Finlandskryssning.) Man får använda vilken senap man vill. Farsan har en jävligt grym hemkörd senap som han kör genom att rulla en liten kanonkula i en plastbunke med senapsfrön. Den blir stark som fan. Och om den inte blir stark nog så skriver farsan arga insändare till lokaltidningen och hotar att anmäla den till olika slags juridiska eller icke-juridiska (och ibland helt påhittade) instanser om den inte gör rätt för sig. Då brukar den skärpa sig. Tyvärr är den senapen slut, eftersom jag gjorde smörgås på den igår kväll. Så här använder jag vanlig Dijon.
När jag har stekt färdigt chorizon och all bacon är det dags för osten. En viktig sak med ost tycker jag är att respektera varandras olikheter. En del vill till exempel smälta den i mikron, och då är det inget fel på det. Absolut inte. Men jag gillar att rulla in den varma chorizon i två ostskivor och sedan rulla ett lager bacon ovanpå det, så att osten liksom spontansmälter från två fronter. Det ska se ut lite som en tjock kille som klassens mobbare har rullat in i en brottarmatta på gympan. (Inte för att den här bloggen på något sätt uppmuntrar till den sortens aktiviteter, men som exempel.)
Sen petar jag in chorizo-bacon-ost-rullen i brödet. Om för mycket av majonnäsen och senapen halkar ner när man gör det så går det bra att fylla på med ny. Det gör inget.
Mellan varje korv-bacon-ost-lager (i etapplägret, så att säga) fyller jag på med gött. Det är valfritt vilket slags gött man vill ha. Jag gillar potatissallad, saltgurka och rostad lök. Men jag dömer ingen.
Sen fyller man bara på med korv/gött/korv/gött/korv/gött/korv/gött tills brödet tar slut. Om sista korvbiten sticker ut lite så gör det inget. Det betyder bara att man har använt mycket gött.
Om man känner för att skämma bort sig själv lite kan man använda någon färgglad garnering på toppen. Man äter ju faktiskt med ögonen också. En del gillar persilja och sånt. Själv tycker jag att lite bearnaise och rostad lök ser trevligt ut. Det är individuellt.
Ja, sen är det bara att börja för-äta. Hur många för-ätar-korvar man äter på en gång beror förstås på graden av tristess och bristen på ordentliga födoalternativ på den sociala aktivitet man ska på just den kvällen . I normalfall (till exempel innan en fransk biofilm eller en middag hos någon som tror att soppa är en måltid) brukar jag äta kanske två eller så.
Frågor på det?
Translate:
För-ätar-burgaren
DISCLAIMER: En för-ätar-burgare är ingen hel måltid, och får under inga som helst omständigheter blandas ihop med en riktig hamburgare. En för-ätar-burgare kan väga så lite som 120-130 gram, medan en riktig hamburgare som alla vet för att betraktas som ens i närheten av seriös bör väga åtminstone det dubbla. En för-ätar-burgares primära syfte är inte att göra dig nu-måste-jag-ha-en-snus-mätt. En för-ätar-burgares primära syfte är bara att dämpa den värsta blodsockeraggressiviteten inför den sortens påtvingade sociala situationer som man av olika anledningar (vanligaste anledningen är att man ingått äktenskap) kan bli tvungen att närvara vid trots att den inbjudande parten frångår det allmänt grundläggande hyfset att informera om tillställningens CPM-faktor (Calories Per Minute) i förväg. Antalet för-ätar-burgare som konsumeras innan avfärd är valfritt. Jag brukar äta tre.
För en mer pedagogisk introduktion till för-ätandet som princip, klicka här.
1.
Man får köra i vilken slags panna man vill. Jag har den här grillpannan. Lite för att den ser cool ut, och lite för att det är den enda stekpanna jag får använda efter det där som min fru bara brukar hänvisa till som ”incidenten” och ganska många persiska svärord (det är en lång historia, men vi kan eventuellt för sakens skull ponera att man inte ska ”experimentera” för mycket med ”frityrsmet”, så kan vi ponera). Man får steka i vad man vill. Jag brukar ha hälften olivolja och hälften smör. Och sen lite extra smör.
Man kan göra egna hamburgare och mala sin egen köttfärs och hålla på. Men det verkar ju sjukt jobbigt. Om den har legat i öppnad förpackning i frysen brukar jag däremot skrapa av lite av isen på den mot kanten av diskbänken. Men jag lägger mig inte i hur ni gör med det.
Man får smaksätta köttet med vad man vill. Jag brukar ta Heineken.
Det kan ryka lite. Det är, som Zlatan brukar säga, ”normalt på den här nivån”.
Om personen som har köpt stänkskyddet till spisen är hemma kan man använda det. Om personen som har köpt stänkskyddet är på jobbet kan man göra som man vill och hävda att stänkskyddet ju helt uppenbart var felkonstruerat och av skitdålig kvalitet när personen kommer hem.
Tyvärr har personen i just det här fallet gömt de riktiga hamburgarbröden (det är en lång historia men det har lite med ett läkarbesök ganska nyligen att göra), så idag får vi använda såna här. Jag vet att de ser äckliga ut, men det där gröna nyckelhålet betyder att de är nyttiga och det är ju bra. Man ska tänka på sånt.
Och det där med att de är äckliga brukar ordna upp sig efter att man har stekt dem i öl, smör och olja.
När brödet är klart brukar jag lägga på sallad. För att det är trevligt. Och för att jag gillar att det får för-ätar-burgaren att liksom kännas lite GI.
Sen har jag på majonnäs och rostad lök. En vanlig fråga jag får är varför jag använder så mycket majonnäs, men det är för att den rostade löken inte alls fastnar lika bra annars.
Medan brödet ligger och drar sig lite brukar jag börja steka chorizo och bacon (bacon ej på bild, eftersom det började ryka lite mycket när jag la i den). Det kan ryka lite. Det är normalt.
Om det ryker för lite så kan man ha i mer smaksättare.
Medan pannan står och göttar sig lite brer jag på ett respektabelt lager bearnaisesås på köttet och lägger det på brödet. Man får använda så mycket sås man vill, men jag brukar tycka att ungefär den där tjockleken man har när man spacklar upp en vardagsrumsvägg är lagom.
Sen lägger jag på rå lök, saltgurka och chorizo. Jag gillar när chorizon liksom böjer sig lite när man steker den. Den ska liksom spoona saltgurkan när man lägger den på brödet, som om chorizon och saltgurkan var två riktigt frusna lumpare i ett tält på en fältövning i Lappland som lovar varandra att aldrig prata om det här med någon. Då blir det inte så slirigt när man ska hålla i brödet sen.
Sen lägger jag på ost på den övre brödhalvan. Om man vill kan man smälta den i mikron, men jag brukar använda osthyveln som stekspade istället och när den är riktigt varm så skär jag osten direkt med den. Lite för att det är effektivt och lite för att det får mig att känna som att det är så Rambo hade gjort. Men jag dömer ingen om ni vill göra på något annat sätt.
Sen lägger jag på lite mer ost, bacon, ketchup och stark senap. Man får använda hur stark senap man vill, men jag gillar när den är sådär stark så att den börjar skrika på östgötska åt en och helt plötsligt marscherar iväg med två traktordäck under armen. Det tycker jag är lagom. Men det är förstås en smaksak.
Ja, sen är det bara att lägga locket på så in i helvete att Moderaterna ringer och frågar om du övervägt jobbet som pressekreterare.
Hur många för-ätar-burgare man äter i ett svep beror förstås på vilken sorts social tillställning man ska på. Är det en middag brukar jag tycka att tre är lagom. Är det någon form av sånt där ”mingel” (det är ett ord som uppfanns i Stockholm och betyder ”vi tänker inte ge dig käk men vill ändå ha presenter”) som folk håller på med nuförtiden så brukar jag ta några fler.
Frågor på detta?
Translate:
