Dit sladdar går för att dö
Telefonsamtal med min vän A.
Min vän A: Jag såg att du skrev om J på din blogg.
Jag: Mmm.
Min vän A: Du borde ha skrivit var han har fått alla grejerna ifrån.
Jag: Du menar sina kompisar som har gift sig?
Min vän A: Exakt. Jag var där med en påse sladd senast igår faktiskt.
Jag: Åh? Vad för sladd?
Min vän A: Äh, lite osorterat. Lite HDMI, lite komponent, nån gammal VGA. Du vet.
Jag: Mmm. VGA. Those were the days.
Min vän A: Eller hur? Men du vet, tjejen tycker ju att det ska ”rensas” här nu bara för att andra ungen är på väg och sådär.
Jag: Så då skickade du hem dem till J?
Min vän A: Jamen du vet…man vill ju inte bara slänga dem liksom. Det känns inte rätt.
Jag: Är det sådär han har fått alla de andra grejerna också?
Min vän A: Vete fan. Men den extra datorskärmen fick han i alla fall från R när han blev sambo. Och Gamecuben och den extra Xboxen fick han av L när han gifte sig.
Jag: Och Pulp Fiction-tavlan?
Min vän A: Den tar jag fan inget ansvar för. Men jag misstänker att den också är ett arv från en före detta singelpolare. Jag vet att sladdhärvan som dina läsare klagade på i alla till 80 procent kommer från mig.
Jag: Du har såna IKEA-plaströr längs alla lister nu va?
Min vän A: Skojar du? Om jag ens får ha sladd över huvud taget. Vi har fortfarande bara ettan, tvåan och fyra på teven i sovrummet, bara för att hon tycker att det ”blir fult” att dra förlängning till digitalboxen i vardagsrummet.
Jag: J:s förråd måste börja bli rätt fullt nu.
Min vän A: Jag tänker lite på det som ett sånt där räddningshem för övergivna katter.
Jag: Fast för sladd liksom.
Min vän A: Exakt. Som när man var liten och brorsan blev allergisk mot katter och vi fick skicka ut vår på nån bondgård på landet där han kunde få leva ut pensionen och ha det lite gött.
(Tystnad)
Jag: Var det inte sånt där föräldrar sa bara för att de inte ville säga att de skulle avliva den?
(Tystnad)
Min vän A: Vad fan menar du med det?
Translate: 
Rätt svar
Är förstås singel.
Hedersomnämnande för rätt svar till läsaren ”David”, som tog det på ”sladdhärvorna och tapeten”.
Frågan om David själv är singel eller sambo får därmed anses vara utagerad.
Translate:
Note to self
Om du står i en kameraaffär, i avsikt att köpa en sladd till din kamera, och personalen i kameraaffären frågar vad du vill ha, och du svarar ”en sladd”, och de frågar ”vad för typ av sladd?”, och du harklar dig och svarar ”en kamerasladd”.
Då är det fel svar.
Translate:
En man som heter Ove köper en data som inte är en data
Jag är i min lokala datorbutik för att köpa lite sladd. Framför mig i kön står en medelålders man.
Han: (Viftar med ett medelstort vitt paket mot expediten) Jaha! Är det här en sån hära Ajjpadd då?
Expediten: (Synbart obekväm) Ja, precis. En iPad. Men det hade varit toppen om du inte viftade runt med den sådär…
Han: (Tittar skeptiskt på paketet) Jaha! Och det är en data alltså?
Expediten: Ja…eller, ja, alltså…det är en iPad. En del kallar den ”tablet” och andra kallar den ”surfplatta”. Det finns olika sätt att se på det där.
Han: (Tittar på expediten som om han precis tilltalat honom baklänges) Jaha!
Expediten: (Nickar tveksamt) Jaaa…
Han: (Skakar lite på paketet igen) Är den bra då, den här?’
Expediten: Ja. Eller…hur menar du?
Han: (Suckar högljutt, pratar extremt långsamt, som om expediten inte förstår svenska) Är. Den. Braaa? Är det en bra data?
Expediten: Alltså…ja…den är jättebra…men det beror ju på vad för slags dator du vill ha.
Han: (Irriterat) Jag vill ha en data! En vanlig jävla data!
Expediten: Ja, alltså, det här är ju egentligen ingen vanlig dator. Du kanske hellre vill ha en… (letar helt uppenbart efter ett ord som mannen framför honom kan tänkas kunna relatera till) …en laptop?
Han: Nej, det vill jag för fan inte. Jag vill ha en data!
Expediten: En laptop är en dator.
Han: (Upprört) Det vet jag väl!!!
Expediten: Okej.
(Tystnad)
Han: (Tittar skeptiskt på lådan) Var fäller man ut tangentbordet?
Expediten: Ja, alltså, den har ju inget tangentbord.
Han: (Tittar surt på expediten) Jaha! För det måste man säkert köpa separat va? För en JÄVLA massa pengar!
Expediten: Nej…eller…men alltså. Den här datorn HAR inget tangentbord. Du styr allt direkt på skärmen.
Han: (Skakar långsamt och trött på huvudet, lite som om han precis bevittnat expediten slicka på utsidan av glaset till en glassdisk) Men jag måste ju för helvete ha ett tangentbord. Det fattar du väl för fan?
Expediten: (Suckar djupt, räknar helt uppenbart till tio. Minst.) Okej. Jag förstår. Men då tycker jag inte att du ska ha den här datorn. Då tycker jag att du till exempel ska köpa en MacBook istället.
Han: (Inte alls övertygad) En MacBook?
Expediten: Ja.
Han: Är det en sån där jävla ”läsplatta” som alla snackar om?
Expediten: (Bottenlös suck) Nej. En MacBook är en…det är en… laptop. Med tangentbord.
Han: Jaha!
Expediten: Ja.
Han: (Skakar paketet i handen lite igen, tittar sig surt omkring i butiken) Är de nåt bra då?
Expediten: (Motstår helt tydligt impulsen att börja klösa sig i ansiktet) Låt mig se om min kollega är klar med sin kund, så kan han komma bort och visa dig.
Han: Jaha!
Expediten: (Försvinner bakom disken. Kommer tillbaka med en kollega.)
Kollega: (Glatt) Hej! Hur kan jag hjälpa dig?
Han: Jag vill ha en data!
Kollega: (Tittar på mannen, ser inte riktigt lika glad ut längre, tittar på expedit med den tydliga ”du ska få igen för det här”-blicken.) Oookej. En ”data” ja. Då kan vi gå bort här till vår avdelning för bärbara till att börja med.
Han: (Surt) Ja! Jag vet väl för fan vad en ”lapptåpp” är för nåt! Du behöver inte säga ”bärbar”!
Kollega: (Går muttrande mot andra änden av affären) Härligt. Det här blir kul…
Expedit: (Suckar, tittar på mig) Jag kan ta nästa kund då.
Jag: Det är jag!
Expedit: Och vad kan vi stå till tjänst med för dig?
Jag: Jag skulle vilja köpa en sladd.
Expedit: Vad för sladd?
Jag: En vit, tack.
Expedit: (Tittar länge och sammanbitet på mig. Tittar på klockan. Den är tjugo över tio. Tittar på expediten i kassan bredvid.) Kan du hjälpa den här kunden Sara? Jag tar fan lunch nu.
Translate:
Cramby, bomaye!
Vi talade ju om män som heter Kjell häromdagen. Och i helgen var jag faktiskt händelsevis inne på världshistoriens kanske mest pricksäkert namngivna butikskedja: Kjell & Company.
Jag var förstås där för att köpa en sladd. Men det egentliga syftet med att jag befann mig på köpcentrumet där Kjell & Company är beläget var nu inte just den sladden, utan att min fru skickat ut mig för att köpa en ny kaffebryggare. Så när jag nu ändå stod där i kassan på en affärskedja som stoltserar med att ha ”Nordens bredaste sortiment av tillbehör för hemelektronik” passade jag på att fråga om just detta med kaffebryggare kanske eventuellt var något de räknade in under nämnda ”hemelektronik”.
Mannen i kassan, som var en man i 30-årsåldern och därför ännu inte kunde aspirera på att vara en man som heter Kjell (en ”Kjell in training” alltså, vilket ofta är ännu värre, dessa män är även kända som ”Män som heter Anders”, och är alltså samma slags Padawans för män som heter Kjell som män som heter Kjell är för män som heter Ove) tittade länge på mig. Han hade den distinkta blicken och ansiktsuttrycket av någon som precis kräkts lite i munnen på sig själv.
”Kaffe. Bryggare.” sa han högt för sig själv. Som om själva orden smakade härsken mjölk.
”Ja”, nickade jag. ”Är det något ni kan tänkas ha i Nordens bredaste sortiment av tillbehör för hemelektronik?”
Mannen som hette Anders skakade klentroget på huvudet. Som om han väntade på att Ashton Kutcher när som helst skulle rusa fram och vråla ”You’ve just been Punk’d”. Sedan vände han bort blicken, som om han inte längre orkade förmå sig själv att ens titta på mig.
”Nej, det har vi verkligen inte. Du får nog pröva hos…” (kort konstpaus för att understryka exakt hur mycket under sin värdighet en man som heter Anders tycker att det är att ens ta namnet i sin mun) ”…hos Clas Ohlsson!”
Sen undslapp han sig ett kort, men kärnfullt, litet hånskratt.
Jag tittade länge på honom. Funderade på om jag skulle berätta för honom att ”Kjell” är ett gammalt fornnordiskt namn som härstammar från det urnordiska ordet för ”hjälm”. Tyvärr lyckades jag inte få ihop det till någon speciellt bra punchline. Så jag bara tog min sladd och gick, i tystnad.
När jag kom hem läste jag det här inlägget på Jonas Crambys blogg.
Och det är förstås exakt så jag borde ha sagt.
I fortsättningen ska jag alltid ta med mig en man som heter Cramby när jag ska köpa sladd.
Translate:
Män som heter Kjell
Idag var jag ute och köpte lite sladd igen, i min lokala datorbutik. (Det är alltså, för intresserade läsare, inte samma butik som jag var ute och köpte sladd i häromdagen, utan en annan, som har sladdar i andra färger än vitt.)
När man är ute och köper sladd träffar man faktiskt överraskande få män som heter Ove (främst eftersom Saab inte tillverkar sladdar). Man träffar inte heller speciellt många män som heter Bengt (eftersom BMW inte heller gör det).
Män man däremot träffar på i överflöd är män som heter Kjell.
Män som heter Kjell är inte alls olika män som heter Ove. Men de är i runda slängar 15 år yngre. Alltså i 40-årsåldern. De är kort och gott män som heter Ove in training. Och som alla män in training för olika uppgifter här i livet (läkarkandidater, polisaspiranter, mellanchefer på IT-företag) är män som heter Kjell män som alltid måste överkompensera lite. Hävda sig lite. Markera lite.
Idag stod det en man som hette Kjell framför mig i kön på datorbutiken.
Kjell: (Slänger demonstrativt kartong på disken) Jag vill ha den här externa hårddisken!
Expedit: (Vänligt) Självklart! Annars har vi ju kampanjpris på den som är dubbelt så stor, den kostar bara 100 kronor mer.
(Kjell tittar sig för två sekunder lite förvirrat omkring, upptäcker att kön iakttar Kjell, överväger kanske att ta expeditens helt odiskutabelt väldigt generösa erbjudande, men inser att detta skulle kunna få de fyra totala främlingar i kön att överväga att Kjell inte vet vad fan Kjell håller på med. Att Kjell potentiellt skulle kunna vara den typen av man som stiger in i en datorbutik utan att veta exakt vad Kjell vill ha. Hur skulle det se ut? Va? VA?)
Kjell: (Spänner ögonen i expediten, knackar demonstrativt på kartongen på disken) Jaha. Men jag vill ha den här. Okej?
Expedit: (Nickar vänligt) Okej. Självklart. Kort eller kontant?
Kjell: (Kort hånskratt, som för att säga ”kontant? Ser jag ut som en etnisk minoritet eller?”) Kort.
Expedit: (Nickar vänligt) Då går det bra att dra det där i maskinen.
Kjell: (Drar kort) Det funkar inte.
Expedit: Inte?
Kjell: Nej. Det är fel på din maskin.
Expedit: Nej…alltså…det är ju massor av kunder som har använt den hela dagen.
Kjell: Jaha? Men nu är den i alla fall trasig.
Expedit: (Nickar förstående) Självklart. Men…det kan inte vara så att det är fel på ditt kort då?
Kjell: (Tittar förnärmat på expedit) Det är inget fel på mitt kort. Det ska du ha klart för dig!
(Expedit tittar på Kjell och vill helt uppenbart säga ”lugna ner dig för fan, jag har inte ifrågasatt din förmåga att få erektion, jag sa för helvete bara att ditt kreditkort kanske inte fungerade)
Expedit: Har du provat att rengöra chippet lite? Ibland hjälper det…
Kjell: Det är inget fel på mitt kort säger jag ju!
Expedit: Okej.
(Tystnad)
Kjell: (Planterar sina bruna skor bredbent i golvet, sätter demonstrativt ner båda handflatorna i disken och lägger sin vikt mot den, spänner blicken i expediten) Jaha? Hur. Hade. Du. Tänkt. Lösa. Det. Här. Då?
(Tystnad)
Expedit: Ja, alltså…det kan jag inte.
Kjell: (Kort hånskratt, utbyte av blick med resten av kön för att få medhåll) Du kan väl dra det manuellt? För fan.
Expedit: Nej, tyvärr kan jag inte det.
Kjell: (På alla sätt utan medhåll från resten av kön) Nähä, det kan de på ICA.
Expedit: (Nickar instämmande) Ja. Men det här är inte en ICA-butik.
(Tystnad)
Expedit: Men då kanske det här alltså har hänt tidigare?
Kjell: Va?
Expedit: Det här med att kortet inte funkar, tänkte jag. Eftersom du har dragit det manuellt på ICA…
Kjell: (Kort, lite nervöst, skratt) Det sa jag väl för fan inte!!! Jag sa bara att de KAN dra det manuellt där!
Expedit: (Nickar förstående) Självklart.
(Tystnad)
Expedit: Men du kanske kan gå och ta ut pengar i en bankomat?
Kjell: (Himlar med ögonen, tittar teatraliskt upp i taket, böjer sig fram mot disken lite som om han höll på att stretcha ljumskarna och tittar ner i golvet. Suckar djupt.) Ja-HA? Och var finns det en BANKOMAT då?
Expedit: Det finns en bara lite längre ner här på gatan.
Kjell: Hur långt då?
Expedit: Förlåt?
Kjell: (Lutar sig fram över disken) Hur långt är det till bankomaten?
Expedit: Ja…alltså…det vet jag inte riktigt…
Kjell: (Slår ut med armarna lite som om han var advokat i en domstol) 100 meter? 500 meter? Det är ju en viss skillnad, skulle du inte vilja hålla med om det?
Expedit: (Tittar på resten av kön) Förlåt…är det någon som vet hur långt det är till bankomaten?
Man bakom mig i kön: (Obeskrivligt trött) Det är 300 meter. Det kommer ta dig en minut att gå.
Kjell: (Bredbent, men händerna upproriskt i sidorna) En minut?
Man bakom mig i kön: (Som om han funderar på att försöka slå sig själv till döds med Kjells externa hårddisk) Ja. En minut.
Kjell: (Kommer av sig lite) Jaha…ja…då så…
(Tystnad)
Kjell: (Inser att han ser lite förvirrad ut, och att alla i butiken tycker att han är en jävla köttmupp. Kompenserar genast detta genom att bli barsk i tonen och hötta hotfullt med pekfingret mot expediten) Ja-HA! Men då går jag förbi kön när jag kommer tillbaka!!!
Expedit: Eh…okej.
Kjell: (Nickar argt) Just det! (Tittar skeptiskt på mannen bakom mig i kön) En minut säger du?
Man bakom mig i kön: (Som om han nu ändrat sig, och istället funderar på att slå ihjäl Kjell med Kjells externa hårddisk.) En. Jävla. Minut.
(Kjell nickar argt igen. Vänder på klacken och marscherar ut genom dörren. Snubblar lite på dörrmattan. Tittar upp. Ser att jag står och ler.)
Kjell: Och vad fan skrattar du åt då?
Jag: Dig.
(Tystnad)
Kjell: Jaha! Ja men DÅ SÅ!
(Kjell går ut på gatan, smäller demonstrativt igen dörren efter sig. Tyvärr är det den självdämpande sorten som hur hårt man än slänger igen den ändå stänger sig själv obeskrivligt långsamt.)
Expedit: (Harklar sig) Jaha, okej…jag kan ta nästa kund då!
Jag: Det är jag.
Expedit: Och vad kan jag hjälpa dig med?
Jag: Jag skulle vilja ha en sladd.
Expedit: Jaha. Vilken sorts sladd?
Jag: Vad har du?
Man bakom mig i kön: (Med ansiktet begravt i sina vantar) He-rre-gud.
Translate:
Sladdande konversation
Jag: Hej, jag behöver en strömsladd till en Mac-dator.
Man i Apple-butik: Jaha.
Jag: Jaha?
Man i Apple-butik: (Djup suck) Men vad är det för modell då?
Jag: Är det inte samma sladd till alla?
(Man i Apple-butik tittar på mig som om jag precis föreslagit att alla människor är lika mycket värda)
Jag: Okej. Det är en MacBook.
Man i Apple-butik: (Suckar dramatiskt, slår ut med händerna)
Jag: Pro? Kan det vara en MacBook Pro?
Man i Apple-butik: (Gestikulerar avmätt mot en hylla bakom sig, utan att titta på mig) Vad är det för skärmstorlek?
Jag: Förvadåförnågotnu?
Man i Apple-butik: (Ser först glad ut, men sedan plötsligt obeskrivligt besviken ut, som om han först funderat på att begå harakiri för att bara göra slut på alltihop, varpå han sedan insett att det inte går eftersom Apple inte tillverkar svärd) Din…skärmstorlek. Hur stor är skärmen?
Jag: Ingen aning.
Man i Apple-butik: (Plötslig, och uppriktigt chockad ögonkontakt) Menar du allvar?
Jag: Ja…eller…får man några alternativ eller?
Man i Apple-butik: (Suckar så djupt att jag måste gå och öppna en dörr för att släppa ut all plötsligt överflödig koldioxid i lokalen) Tretton. Femton. Sjutton.
Jag: (Måttar med händerna) Den är typ så här stor…
(Lång tystnad)
Jag: Nej DU kan vara idiot!!!
(Kortare tystnad)
Man i Apple-butik: Va?
Jag: Äh, inget, jag trodde att du var på väg att kalla mig det bara. Så jag reagerade instinktivt. I förebyggande syfte.
(Mediumlång tystnad)
Man i Apple-butik: (Lite mindre trött, och lite mer besvärad) Du kan ta den här sladden. Den funkar till både 15- och 17-tums MacBook Pro.
Jag: Då så. Vad kostar den?
Man i Apple-butik: 895 kronor.
Jag: Om jag drar ”hallå, jag ville bara köpa sladden, jag ville inte köpa BUTIKEN”-skämtet nu, då kommer inte du skratta så värst mycket va?
(Tystnad)
Jag: (Harklar mig) Okej då. Var drar jag kortet?
Translate:
