A house divided
Så barnen och jag skulle klä granen. De hade tjatat ganska mycket. Jag hade väl som vanligt lovat en massa grejer när jag var ganska trött för några dagar sedan, och nu var det händelsevis den dagen som jag hade lovat att vi skulle göra alla grejerna på och jag var händelsevis ganska trött nu också. Min fru sa visserligen att hon kunde klä granen själv om bara barnen och jag gick någon annanstans, men vi envisades väl möjligen en smula med att vi minsann klarade av det här utan hennes hjälp. För hon tror liksom alltid att hon kan sånt här bäst bara för att det rent historiskt har visat sig att hon kan det. Och dessutom så vill jag kanske inte att hon går ner i källarförrådet för då måste vi eventuellt diskutera hur många skrivmaskiner som det egentligen är lämpligt att ha i ett källarförråd. Igen. Så jag var nere i källarförrådet själv och skulle rota fram lådan med julgransprydnader, och vårt källarförråd ger väl möjligen just nu intrycket av att zombieapokalypsen brutit ut och att de sista överlevande människorna har barrikaderat sig längst in. De har barrikaderat sig längst in och de har planerat att skriva en hel del om det, så kan man väl säga. Så det tog en stund att hitta lådan med julgransprydnader. Den stog högst upp på en hylla. Jag halkade på stegen och slog min haka i mitt knä. Jag var ganska arg. Jag använde möjligen en del färgglada adjektiv. Men det löste sig. Jag kom ut.
Och sen kom jag upp i lägenheten och så visade det sig att jag hade fått tag på fel låda.
Men barnen och jag hade redan hunnit välta ut innehållet i den på golvet först.
En rätt stor del av innehållet var olika sorters sladd. Och gamla tidningar. Och något som barnen först trodde var snö men som snart visade sig vara frigolitsmulor.
Och sen, ja. För att göra en lång historia kort så välte vi väl granen. Typ. Det är möjligt att vi typ välte granen. Eller man kan väl åtminstone sträcka sig till att granen under en kort period var vertikalt utmanad. Eftersom barnen och jag inte riktigt var överens om var den skulle stå. Jag ska inte säga att vi välte den PÅ barnens mamma, men vi välte den väl ganska nära henne i alla fall. Eller i alla fall nära hennes axel. Eftersom hennes ansikte sitter ganska nära hennes axel.
Och hon sa inget, direkt, just då. Hon var liksom bara lite sammanbiten och koncentrerad. Men sen gick det någon timme och nu har barnen gått och lagt sig och av en händelse råkade jag gå förbi köksbordet när hon satt där, och det såg faktiskt ut lite som att hon satt och tittade på en lägenhetsannons på internet. Vilket visserligen inte är så jättekonstigt eftersom vi har två barn och vi ju så smått har börjat fundera på att vi kanske behöver flytta någonstans lite större förr eller senare. Det är verkligen inget konstigt alls. Alla familjer kollar ju på annonser för nya bostäder ibland. Utvärderar sina alternativ. Det är ju helt naturligt. Behöver ju inte alls ha något med granincidenten att göra.
Men, ja. Det var väl bara det att lägenheten som min fru nu satt och tittade på just ikväll ligger i samma hus som vår nuvarande lägenhet. Den ligger faktiskt granne med vår. Fast den är inte större än vår, utan mindre. Och den såg ut att ha såna där slipade blanka golv som ingen alls välter granar på en till två gånger om året. Och jag hann se orden "nyrenoverat badrum" i objektsbeskrivningen.
Så jag ska väl inte säga att jag har några konkreta BEVIS, men ibland så känns det faktiskt lite som att när min fru har gått runt här och pratat om att vi kanske behöver "lite mer boyta" så menade hon inte nödvändigtvis att barnen och jag skulle få ha nyckel dit.
