Ain’t got nothing but time

Som den riktigt långtida bloggläsaren redan är uppdaterad angående är förstås det persiska nyåret en tid fylld av, förutom kakor, en hel del ceremonier och ritualer. En av dem är förstås den traditionella dukningen “haft sin”, som ska bestå av sju saker som börjar på bokstaven S på farsi. Och en av de sju sakerna som ska finnas med är gräs. Och eftersom min fru har lärt sig den hårda vägen att det är rätt komplicerat att odla någonting över huvud taget i ett hem där hennes man och hennes son uppehåller sig med läskflaskor och såpbubblor en rätt stor del av dygnet har hon ordnat så att en släkting varje år odlar lite extra gräs åt oss, som vi kan använda i vår haft sin.

Detta innebär förstås också att jag, under den årliga kakturnén runt till min frus släkt för att önska gott nytt år, får chansen att återigen dra mitt skämt om att “den här släkten fixar det BÄSTA gräset, man!”.

Visst. Det är kanske ingen som har skrattat så jättemycket än, det är det kanske inte.

Men när min fru och jag gifte oss så stod det tydligt "tills döden skiljer oss åt" i bröllopslöftena. Så jag räknar med att jag har några år på mig att finslipa det.