Allt jag vet om föräldraskap har jag lärt mig av filmer där tatuerade män försöker döda varandra med toalettartiklar

Jag vet inte exakt vilken filmskapare som var först med den där scenen från ett fängelse där en fånge ska ge en annan fånge en sån där kniv som de har byggt av typ en filad tandborste och ett rakblad, och de går förbi varandra på gården eller i matsalen och låtsas skaka hand så att vakterna inte ska se nåt, och så låter den ena fången kniven glida ur handen och den andra fången tar den i handflatan och ska försöka få allt att se sjukt avslappnat och naturligt ut och kollar åt ett annat håll och kliver förbi och sen ska han plötsligt bli helt “nej men hoppsan värst vad det började klia på VADEN här nu då” och så böjer han sig fram och gömmer kniven i strumpan.

Och man sitter där och känner att fan vad overkligt att ingen skulle lägga märke till det där. Och man tänker att det måste för fan ha funnits ett bättre sätt och en bättre plats för killen som tillverkade kniven att överlämna den till killen som behövde den just då. Och man tänker att o-m det nu vore så att folk i fängelser faktiskt g-j-o-r-d-e sådär en eller två gånger så har väl för fan vakterna l-ä-r-t sig det nu så de lär väl liksom vara mer uppmärksamma nu. Och man tänker “var fan FÅR de ens såna här grejer ifrån, filmskaparna?”

Och sen en dag försöker man bygga ihop en Ikea-möbel tillsammans med sin fru. Med den där lilla insexnyckeln som följer med. Och man har bara en insexnyckel, för alla de där som låg och skräpade i en låda i hallgarderoben slängde man för ett par veckor sen när man hade hela “men alltså allvarligt talat när skulle vi behöva de här?”-diskussionen. Så nu har man bara en. Den som följde med i kartongen. Och om man blir av med den så kommer man inte kunna bygga ihop möbeln.

Och man har en treåring i lägenheten som har sett den.

Och då fattar man.

Då fattar man fan.