Son: Anka!
Jag: Mmm. Fast i just det här fallet en struts.
Son: (Pekar lyckligt) Anka!!!
Jag: Det är en fågel alltså. Där ger jag dig rätt. Men det är en struts, alltså. Inte en anka.
Son: (Pekar en aning mer bestämt) Anka.
Jag: Struts.
Son: Anka!
Jag: S-t-r-u-t-s!!!
(Tystnad)
Son: Ågel!
Jag: Det är en fågel, ja. Helt riktigt.
(Tystnad)
Son: (Nickar allvarligt) Anka!!!
Jag: Men för helv…nu går vi vidare. Titta, här är en flamingo eller nåt sånt skit. Det blir väl skojigt?
(Tystnad)
Son: (Tittar eftertänksamt på flamingon mycket, mycket länge. Tittar på mig. Tittar på flamingon. Tittar på mig. Pekar på flamingon.)
Jag: Säg det inte.
Son: AAAAAAAAAAAAAANKAAAAAAAAAAA!!!
Jag: Men OKEJ då! Då ÄR det väl en jävla ankjävel då! Blir du nöjd då? VA!? BLIR DU NÖJD DÅ!? TROR DU ATT JAG BRYR MIG ELLER? GÅ GENOM LIVET OCH KALLA VARENDA FÅGELJÄVEL FÖR EN ANKJÄVEL DÅ OCH SE OM JA…
Fru: (Kommer springande) Men herregud vad skriker du för?
Jag: (Pekar på flamingon, pekar på vår son, pekar på min fru, pekar lite slumpmässigt på lite olika grejer) Han…alltså, du gick…och det enda jag försökt…vafan! Det är inte en anka! Jag försöker bara vara lite fucking pedagogisk här!!!
(Inte så mycket en tystnad som en avsaknad av ord)
Fru: Och det funkar bra?
Son: (Tittar på mig, flinar, pekar på en sten.) Anka!
Jag: DET ÄR ING…äh. Glöm det. Bara glöm det.
Fru: (Pekar) Det finns giraffer här borta.
Son: (Tittar på mig. Tar ett djupt andetag.)
Jag: Jag går till baren igen.