Jo, jag ser ju att det uppstod viss spekulation i kommentarsfältet angående att den här bloggen tydligen avskaffat konceptet ”innehåll” de senaste dagarna. Jag måste tyvärr göra alla eventuella konspirationsteoretiker besvikna (ja, alltså, man kan förstås aldrig per definition göra en konspirationsteoretiker besviken, det är ju en av de finaste sakerna med konspirationsteoretiker, men jobba lite med mig här nu) och meddela att anledningarna till den högst närvarande frånvaron varit på alla sätt odramatisk. Jag är ju gift, bara, och ni vet hur det är när man har semester. Är det inte det ena som ska göras och fixas så är det det andra som ska ändras och lyftas. Umgänge som ska umgås med och kakor som ska bråkas om varför man har ätit natten innan umgänget kom hit för att umgås. Och sen ville min fru att vi skulle rensa förrådet, och sånt tar ju en massa tid. Och sen ville hon att vi skulle åka till soptippen, och sånt tar ju en massa tid. Och sen skulle vi åka till Ica Maxi och sen skulle vi ta källsorteringen och sen skulle vi städa ur bilen, och sånt tar ju en massa tid. Och sen skulle min fru föda barn, och sånt tar ju en massa tid. Och sen skulle vi bråka om varför vi inte tog med källsorteringen till soptippen när vi ändå skulle dit. Och det tog en massa tid. Men hur som helst, det blev en flicka. Hon verkade rätt förbannad på mig när hon först träffade mig men nu verkar hon mest uttråkad och sover sjukt mycket. Det är lite som en snabbspolad version av hennes mammas relation med mig, kan man säga. Och, ja, i övrigt har det väl varit det vanliga. Hennes storebror undrade om bebisar har några superkrafter, och inatt upptäckte han vilka superkrafterna var, och nu undrar han om vi kanske kan byta henne mot en sån där robotgräsklippare eller så.
Själv hamnade jag i en diskussion med en på alla sätt sympatisk sköterska på sjukhuset angående det här med att födseln av familjens andra barn radikalt skiljer sig nervositetsmässigt från födseln av det första. ”Det är ju förstås en lika stor känslomässig resa, men det kanske inte känns riktigt lika omtumlande när man har varit med om det en gång förut”, sa sköterskan och log. ”Det är liksom lite som att skaffa en till Xbox”, sa jag. Vi pratade inte så jättemycket efter det.
Jävla fin Xbox är det, hur som helst. Vi har beslutat oss för att behålla henne.
Och, ja. Det var väl allt.
Vad har ni gjort?