Äta eller ätas. Av mig.
Annan vuxen: (Till barnen) Om alla äter upp sin mat nu så får ni efterrätt sen!
(Ljud av barn som äter.)
Annan vuxen: (Stirrar på mig) Åt du precis upp din dotters mat?
Jag: Nej. Eller...va?
Annan vuxen: Du åt ju precis upp din dotters mat.
Jag: Jag smakade. Så att den var...genomstekt.
Annan vuxen: Men du åt ju upp hela. Du kan ju inte äta upp hela hennes hamburgare!
Jag: Ja...eller nej. Eller...jag fick precis reda på att alla vuxna ska äta soppa. Och barnen fick...hamburgare.
Annan vuxen: Men du kan ju inte äta upp ditt eget BARNS mat!
Jag: Hon är ju inte ens här. Hon är...jag vet inte ens exakt var hon är.
Annan vuxen: Men du kan ju inte äta upp hennes MAT!
Jag: Jag försöker bara hjälpa till här.
Annan vuxen: Hur då?
Jag: Nämen ja...du sa att de inte skulle få nån efterrätt om de inte äter upp sin mat.
Annan vuxen: Va?
Jag: Jag vill inte att mitt barn ska vara utan efterrätt. Det skulle vara ett hemskt föräldraskap att låta sitt barn vara utan efterrätt.
Annan vuxen: Jag sa att om BARNEN åt upp all sin mat så skulle de få efterrätt!
Jag: Vadå? Så du tänker inte ge mitt barn efterrätt nu bara för att jag åt upp hennes mat? Ska hon straffas för något som hon inte ens har gjort nu? Du tänker ge alla andra barn efterrätt, men inte min dotter?
Annan vuxen: Nej, det är klart att jag inte menar så! Skärp dig!
Jag: Så inget barn ska få efterrätt nu? Det är kollektiv bestraffning. Det är inte okej.
Annan vuxen: Vad pratar du om?
Jag: Jag säger bara att det är inte okej, det här du håller på med. Du måste fan bete dig som en vuxen.
Fru: (Stiger in i rummet) Vad håller ni på med?
Annan vuxen: (Pekar på mig) Han åt upp er dotters mat!
Fru: Men snälla Fredrik, vi har pratat om det här.
Jag: Jag smakade på den. Som en ansvarsfull förälder.
Fru: (Med den onödiga tonen) Jag orkar inte.
Jag: Jag smakade. Litegrann. Är jag Hitler för det nu eller?
Annan vuxen: (Pekar på tallriken, lite väl demonstrativt kan man känna, helt objektivt) Han åt upp ALL hennes mat!
Jag: Det är faktiskt ingen tävling, hörru! Det är den där sortens press som gör att barn mår dåligt!
Annan vuxen: DU KAN FÖR FAN INTE ÄTA UPP BARNENS MAT!
Jag: Det var bara ett barns mat.
Annan vuxen: Va?
Jag: Du sa "barnen". Jag åt bara upp ett barns mat. Och det var mitt eget barn. Och hon är inte ens här. Så...jag åt typ egentligen hennes rester.
Annan vuxen: (Pekar med hela handen. Bokstavligt.) Du åt upp ett barns hamburgare.
(Lång tystnad)
Jag: Okej. Jag har inga fler argument.
Annan vuxen: Va?
Jag: Jag gjorde ett försök. Jag slängde ut ett par grejer. Ibland funkar det, ibland funkar det inte. På dig funkade det uppenbart inte. Men det var hur som helst en asgod hamburgare.
Annan vuxen: (Stirrar på min fru)
Fru: (Faktiskt med en lite överdrivet lång suck) Det här är sista gången vi äter middag hos folk som inte läser din blogg.
