Alltså. Det är en rätt lång historia. Och jobbigt att prata om.
Det är ju alltid det.
Men det började väl med att jag hittade bilderna i hennes mobil, faktiskt. Jag antar att det ofta är så man får veta det. Hon hade skickat dem i ett mms och skrivit ”ses imorgon! Och oroa dig inte, Fredrik misstänker inget!”. Vår son och jag hade varit ute och handlat och gjort ärenden och vi kom hem tidigare än planerat. Hon stod i duschen. Vår son ville kolla på Youtube, och jag råkade radera appen eller nåt sånt skit i min telefon så jag tog hennes av en ren slump och då var messet öppet och där var alltihop.
Sanningen.
Och jag ville väl egentligen inte ens höra någon förklaring just då. Man vill ju inte det. Man är arg och sviken och känner sig förnedrad och dum. Och man vet ju redan vad försvarstalet kommer bli. ”Det bara hände”. ”Det ena ledde till det andra”. ”Jag tänkte inte på konsekvenserna”. Och det är inte ens första gången det händer heller. Förra gången var den där kvällen när jag var bortrest och hon skulle ut med sitt tjejgäng. ”Det var en impulsgrej”, sa hon då.
Och jag blev sårad då. Det blev jag verkligen. Av smygandet och känslan av att hon gått bakom min rygg. Av sveket mot oss. Mot det jag trodde att vi var för varandra. Och det var en tuff period efter det, det var svårt att våga lita igen, men vi gick vidare. För familjens skull.
Så som man gör.
Så, ja. När jag hittade de där bilderna idag av en nygjord cheesecake som hon inte berättat för mig om, då…ja.
Det brast för mig, helt enkelt. Det gjorde väl det.
Och när jag sedan fick reda på att hon bara hade gjort den där cheesecaken för att jag skulle kunna äta den så att jag inte skulle äta upp morotskakan som hon också hade gjort och som hon ska ta med hem till släkten när vi ska dit imorgon, då…ja.
Jag vet inte vad jag ska säga.
Nu har jag ju jävligt dåligt samvete för att jag drack upp hennes Fanta häromdagen.
Det har jag ju.
Och lite för att jag hade ätit upp ungefär halva morotskakan när hon kom ut ur duschen och förklarade allt det här.
