Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Ätardagen: För-ätar-mackan

 |  Publicerad 2011-11-13 17:02  |  Lästid: 8 minuter

Mer info om för-ätandet som princip finns här. För tidigare inslag i serien se för-ätar-hamburgaren, för-ätar-korven och för-ätar-pirogerna.

Disclaimer: Det har ju under tidigare delar av för-ätar-serien inkommit viss kritik till den här bloggen för att för-ätar-maten skulle vara “för stabbig” och “överdrivet onyttig”. Jag har tagit till mig den kritiken och sett över mina rutiner. Därför tänkte jag idag passa på att göra något enkelt och klassiskt som alla kan känna igen och sjunga med i: För-ätar-mackan.

För-ätar-mackan är inte en hel måltid. För-ätar-mackan bör förtäras under kontrollerade och säkra omständigheter, där ytterligare kaloriintag är garanterat inom de närmaste 120 minuterna. För-ätar-mackan är inte avsedd att fungera som tillräcklig dämpning innan kritiskt blodsockersänkande aktiviteter (till exempel allt som har ordet “modern” med i beskrivningen och tar mer än tre timmar, eller middagsbjudningar hos jävla ad hoc-människor som säger saker som “äsch vi tar det som det kommer” helt oberört som om det är ett civiliserat jävla sätt att planera en middag på). I de fallen hoppas jag att vi är rörande överens om att betydligt stadigare förtäring än det här behövs.

Om för-ätar-mackan används på ett sätt som bryter mot dessa instruktioner tar den här bloggen inget som helst ansvar för konsekvenserna.

Så: Är alla ombord? Då börjar vi.

Man börjar förstås med brödet. Vilket bröd man väljer är givetvis upp till den som ska äta mackan. Man kan till exempel säkert använda en normalstor ciabatta eller så. Själv kan jag dock känna att det lätt blir lite kalustrofobiskt. Och jag gillar inte trängsel. Jag vill gärna ha frigående ingredienser i mina mackor. Så jag brukar ta ett sånt här franskbröd eller vad det heter. Och ja, jag vet vad ni tänker: "Men han kan väl fan inte använda hela det där?". Och nej, självklart inte. Jag är för fan ingen barbar.

Vi ska dela det. Herregud.

Om man är osäker på exakt hur stor bit bröd man kommer behöva kan man måtta i den största stekpannan man har. Förut brukade jag helt enkelt ta med vår stekpanna till affären och måtta direkt i bröddisken, men på grund av vissa omständigheter utanför min kontroll (hon lämnade mig på parkeringen och körde hem själv) gör jag såhär istället numera.

Ja, sen är det kort och gott bara att dra isär brödet som om det var ett svenskt landslagsförsvar som precis fått syn på en djupledsboll. Jag brukar gröpa ur det lite invändigt innan jag sätter igång, för att skapa mer plats för gött. "Finns det hjärterum finns det stjärterum" brukar det ju i och för sig sägas men när det gäller skinka brukar jag ändå ta det säkra före det osäkra.

Brödet som blir över brukar jag som ni vet spara och rulla till bollar och steka i öl och smör och doppa i majonnäs och sweet chili-sås medan jag gör resten av mackan. Men det är frivilligt.

Efter att ha gröpt ur en respektabel krater därinne fyller jag den med bordsmargarin och majonnäs. Jag kallar det "Stillhetens hav". Ni får kalla det något annat om ni vill.

Sen brukar jag ha i ost.

Om man vill går det förstås bra att bara lägga i osten som den är. Det är helt okej alltså. Jag har inte fördomar. Flera av mina bästa vänner lägger i osten bara som den är. Och inte för att det är något FEL med det alltså.

Men jag gillar ju att steka den. Som naturen avsåg.

När osten liksom har bränt fast i stekpannan skrapar jag upp den. Sen får den ligga i brödet ensam en stund och lugna ner sig tills den är redo att ta i handen och säga förlåt. Sen lägger jag på kalkon. Och ja, jag vet vad ni tänker! "Mäh! Kalkon är ju inte gris!". Och det är helt rätt. Men kalkon är faktiskt också djur. Och på den här bloggen diskriminerar vi inte. Dessutom är kalkon ett nyttigt low fat-alternativ, och ni som kommenterade bilderna från bikramyogan med att jag "inte var SÅÅ fet som man trodde!" (tack förresten, verkligen) kanske ska tänka lite på det faktiskt. Att det kanske beror på att jag äter saker som kalkon!

Just det.

Sen steker jag bacon.

Om det är ostrester kvar i pannan så gör det ingenting. Det är lika bra att ingredienserna får lära sig att dela med sig redan från början, faktiskt.

Min bacon gillar jag att behandla som den skånska lokalbefolkningen gillar att behandla inresta Stockholmsungdomar under Båstadveckan. Jag låter den steka tills den börjar bränna sig och får svårt att röra sig. Sen häller jag stora mängder öl på den.

Direkt när man har tagit upp baconen går det bra att slänga i brödet i pannan. Då slipper man nämligen diska pannan sen eftersom brödet suger åt sig all bacon-smör-öl-olja. Lite som när man inte orkar rengöra kylskåpet när man ska flytta från en lägenhet och istället smetar in hyllorna med leverpastej och låser in en hundvalp i det över natten.

Under tiden lägger man baconen ovanpå osten och kalkonen. Det går förstås bra att även lägga på extra majonnäs ovanpå om det börjar se tunt ut.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Det finns två saker här i världen som det aldrig är för sent för. Ursäkter och mer majonnäs.

Sen tar jag fram två askar "La vache qui rit"-ost. Det är franska och betyder "kon som skrattar". Man kan förstås ta någon annan ost om man hellre vill det. Men jag gillar ost som är positiv, resultatinriktad och bra på att arbeta i grupp. "There is no I in macka" som jag brukar säga.

Man behöver två askar eftersom man äter upp den ena medan man gör mackan.

Ovanpå osten häller jag respektabla mängder rostad lök. "Ta tills du skäms" brukade min mamma säga när jag var liten, men hon sa faktiskt också att man "aldrig ska skämmas för den man är" så jag tolkar det som 1-1.

Sen täcker jag osten och den rostade löken med rostbiff. Jag personligen brukar samtidigt vråla "NU SKRATTAR DU INTE LÄNGRE KOSSEJÄVEL" med min ond-tecknad-filmskurk-röst.

Men det är en smaksak.

Sen lägger jag på potatissallad. Eftersom jag tycker att man ska äta rostbiff med potatissallad. Eftersom jag inte är nazist.

Glöm förresten inte att ni håller på att steka bacon-öl-smör-olja-brödbollar i stekpannan. Om man vill vara lite speciell kan man ringla olivolja över dem och doppa dem i flingsalt. Jag kör mina i majonnäs och sweet chili. Man gör som man känner för.

Nu lägger i alla fall jag i sallad i mackan. Inte för att jag tvunget gillar sallad så mycket, men för att jag gillar att vagga in mackan i falsk säkerhet.

Jag tror att det är så Gud känner sig när han gör en macka.

Ovanpå salladen lägger jag lite mer majonnäs och lite stark senap. Och ganska mycket salamikorv.

Sen lägger jag på dubbla varvade lag av prosciutto och serranoskinka. Jag vet att en del människor säger att man inte behöver båda eftersom det "typ är samma sak" men de människorna kan faktiskt dra åt helvete.

Jag brukar passa på att rulla in en av de stekta bacon-öl-smör-olje-bollarna i en skiva prosciutto och doppa den i majonnäs. Ingen speciell anledning. Bara för att jag kan.

'

Efter det brer jag på ett tjockt lager majonnäs och stark senap till. Och ja, jag vet precis vad ni tänker. "Ingen bearnaise?". Och det är klart att man kan ha bearnaise. Det här är bara en sån typ av macka där jag gillar att hålla det enkelt, förstår ni? Ibland måste man, som de stora kockarna säger, hålla sig till de rena, enkla smakerna och låta råvarorna tala för sig själva.

Ovanpå det lägger jag saltgurka och rå lök. För att det är krispigt. Ovanpå det brukar jag hyvla några skivor parmesanost. Men om man är vegan eller så kan man strunta i det.

Många undrar hur man gör för att hålla i mackan när den börjar bli klar. Det gör man som man vill, brukar jag svara. Men en enkel tumregel är att hålla i den som man håller i ett nyfött barn.

Nu häller jag i alla fall i mer smör och öl i pannan. Det ska bubbla lite som det gjorde i vattnet i den där grottan där Blixt Gordon var och letade efter den där tjejen.

Och sen steker jag hela mackan. Den behöver inte få något stekyta eller så, men bara så att brödet hinner suga åt sig ölen och smöret ordentligt.

En nackdel med det är förstås att brödet blir lite kladdigt och svårt att hålla i. Då föreslår jag att man slår in det i något som gör själva ätandet mindre kladdigt. Man kan till exempel använda smörgåspapper.

Jag personligen brukar ta pastrami istället. Lite för att jag tycker att det ser trevligt ut, och lite för att jag tycker att pastrami är godare än smörgåspapper.

Men följ ditt eget hjärtas röst.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 16:14