Son: Men hur mycket länge är det kvar då?
Pappa: (Omotiverat trött i tonen) Det är ganska långt. Du kan sova en stund eller nåt.
(Efter minst en timme.)
Son: Men är vi framme nu då?
Pappa: Nej. Tyst nu.
(Tystnad. Jättejättejättemegalång tystnad.)
Son: (Efter helt sjukt lång tid) Men är vi framme NU då?
Pappa: Nej.
Son: (Alldeles gudomligt tålmodigt.) Men hur mycket länge ska vi åka dit då?
Pappa: Ganska länge.
(Minst två timmars tystnad)
Son: Men pappa! Hur mycket länge ska vi åka dit då?
Pappa: (Dunkar huvudet i ratten. Helt onödigt.) Men herregu…det tar ungefär sex och en halv timme! Sex och en halv timme tar det!
(Minst tre timmars tystnad)
Son: Hur mycket länge är det då?
Pappa: (Masserar tinningarna.) Det är…alltså…ja, vafan. Det är skitlänge. Du behöver inte fråga igen på en stund.
(Tystnad i en jättejättejättelång stund.)
Son: Är vi framme nuuu då?
Pappa: Nej.
(Tystnad i sex timmar. Minst.)
Son: Är vi FRAMME nu då?
Pappa: Nej.
Son: Men ÄR vi framme nu då?
Pappa: Nej.
(Tystnad i sex år och sex veckor och sex dagar och sex timmar. Minst.)
Son: Men är vi framme nu DÅ?
Pappa: (Helt fullständigt totalt på alla sätt omotiverat vredesutbrott) NEJ! NEEEJ! VI ÄR INTE FRAMME ÄN!!!
(Tystnad. Vanliga sorten.)
Son: Men varför stannar vi då?
Pappa: (Jättejättejätteonödigt lång suck) Vi är vid soprummet. I byggnaden bredvid vårt hus. Vi har kört 50 meter. Vi har suttit i bilen i mindre än en minut.
(Tystnad.)
Son: (Med oändligt tålamod.) Men hur mycket länge är det kvar då?