Fru: (Stiger in i köket. Tittar sig omkring. Tittar upp i taket. Tittar på vår dotter som sitter i sin matstol. Tittar på mig. Tittar upp i taket.) Hur…alltså…vad…alltså, hur i hel…vad har…alltså, snälla Fredrik, vad har hänt här?
Vår dotter: (Säger inget, men tittar helt UPPENBART på sin mamma med “det var pappas fel”-blicken. Jag är inte dum i huvudet. Jag SER sånt.)
Jag: (Pekar möjligen med hela handen åt dem båda två, men inte med flit, i alla fall inte helt och hållet) Okej, innan någon börjar anklaga mig här så vill jag bara säga att det här hade inte hänt om jag hade varit en dålig förälder!
(Paus för viss eftertänksamhet.)
Jag: Eller det hade åtminstone inte hänt om jag inte hade haft ambitioner att vara en bra förälder.
(Paus för visst rensande av luftvägar.)
Jag: Eller, du vet. Du fattar vad jag menar. Dåliga föräldrar har ju inte ambitioner att vara bra föräldrar. Det är därför de är dåliga föräldrar. Det är så jag tänker.
(Paus. I största allmänhet.)
Jag: Jag har ambitioner!
Fru: (Tittar upp i taket. Tittar på vår dotter. Tittar på mig.)
Jag: (Känner mig faktiskt lite trängd, inte för att jag vill låta dramatisk men det var så det kändes för mig.) Okej. Okej. Okej. Jo, men alltså, det som hände här var att jag skulle ge henne mat. Okej? Så jag använde den där tallriken med sugproppar, som liksom sitter fast i bordet på matstolen, så att hon skulle kunna öva på att äta själv men inte skulle kunna kasta iväg tallriken mitt i alltihop så att det skulle komma mat på alla väggar.
Fru: (Tittar på väggarna. Som händelsevis befinner sig strax bakom maten som är överallt på dem. Tittar upp i taket.)
Jag: (Pekar inte med hela handen, men använder möjligen handen lite liksom som ett aerodynamiskt hjälpmedel för att liksom fösa luften åt sidan mellan oss.) Bra föräldrar använder tallrikar med sugproppar. Så att barnen lär sig äta själva. Eller vad det nu är det där handlar om. Men jag var i alla fall en jävligt bra förälder. Så jag använde den. Satte fast sugproppen som ett jävla berg i bordet på på matstolen gjorde jag.
Fru: (Tittar på matstolen. Som händelsevis inte sitter fast i en tallrik.)
Jag: (Pekar möjligen lite anklagande med båda händerna på vår dotter i en slags sten-sax-påse-variant av Kennet Andersson-pistolerna) Men så började hon hålla på och rycka i tallriken ändå. Som ungar gör. Och då hade jag kunnat vara en dålig förälder och bara struntat i det, men jag var en BRA förälder så jag satte gränser. Var lite pedagogisk med konsekvenserna och sådär. Så jag sa “om du rycker i tallriken en gång till så tar jag den ifrån dig!”. För annars hade hon förr eller senare kanske dragit så hårt i tallriken så att den hade lossnat från bordet, och då hade det blivit mat på alla väggar!
Fru: (Andas genom näsan. Eller det är i alla fall så det känns.)
Jag: (Pekar på vår dotter. Hon pekar tillbaka. Den lilla skvallerbyttan.) Och då fortsatte hon bara rycka! Och då var jag en bra förälder och satte gränser, för annars hade det blivit mat på alla väggar! Så jag sa “en gång till så tar jag tallriken ifrån dig!” och då drog hon i den en gång till, och då tog jag tallriken ifrån henne. För annars hade det blivit mat på alla väg…
Fru: Men herregud Fredrik det ÄR ju mat på alla väggar. OCH i taket!
Jag: FÖR ATT JAG ÄR EN BRA FÖRÄLDER JA!!!
Fru: (Masserar tinningarna. Jätteonödigt.)
Jag: (Använder Kennet Andersson-pistolerna för att klia mig under hakan) Eller jag har i alla fall ambitioner. Och det är det som är skillnaden mellan bra och dål…eller vafan. Skit samma. Men du vet vad jag menar. Jag hade sagt “jag tar tallriken ifrån dig”, så jag var tvungen att stå för vad jag hade sagt. Konsekvenser. Och sådär. Vi måste ju uppfostra barnen. Så jag gick fram och skulle rycka tallriken från bordet på matstolen. För att det inte skulle bli mat på alla väggar. Men den satt ju fast ashårt. Så jag fick ta i…ashårt. Och så ryckte jag lite för hårt och så lossnade den och nu…ja. Nu är det mat på alla väggar.
Fru: Och i take…
Jag: Och LITE i taket också, ja. Jag ser det.
Fru: Och allt det här för att du…
Jag: För att jag har AMBITIONER, ja.
(Ganska lång paus för en ny sorts eftertänksamhet.)
Jag: (Harklar mig) Jag tycker att det här är ett utmärkt tillfälle för oss båda att komma ihåg att nu var det faktiskt en himla tur att vi inte köpte den där andra lägenheten med jättehögt i tak som vi var och tittade på precis före den här och som du tyckte så mycket om.
Fru: (Jättejätteonödigt långt andetag) Kanske int…
Jag: Kanske inte ett UTMÄRKT tillfälle då!