Så här är det: Så länge jag kan minnas har folk som känner mig sagt att jag behöver “terapi”. Så jag har intresserat mig en hel del för terapi. För jag vill bli en bättre människa och bla bla bla. Framför allt har jag läst jättemycket om kognitiv beteendeterapi eller vad det heter. Eller “jättemycket” är kanske att ta i men jag har wikipediat. Och jag har till och med vid ett tillfälle gått i den sortens terapi själv eftersom jag hade höjdskräck. Och det hjälpte. Ett tag. Och sen fick jag lite fallskräck, och den funkar rätt dåligt ihop med höjder, men ändå. Låt oss fokusera på rätt saker här: Kognitiv beteendeterapi går ut på att man ska bota sina fobier genom att utsätta sig för dem. Eller det kanske inte är exakt vad det går ut på, men vi skulle kunna sammanfatta det så. Eller jag skulle kunna göra det, om ni inte vill hållas ansvariga efteråt. Jag sammanfattar det med att fobier botas genom att man utsätts litegrann för dem. I en accelerande dos. Som när folk med spindelfobi får gå till Skansen och klappa en av de där spindlarna som är stor som en robotgräsklippare och hårig som en jävla labrador.
Det är terapi. De mår jättebra efteråt. Har ingen fobi alls för spindlar. Jag har sett det här på tv, vill jag minnas.
Så.
Om vi nu rent hypotetiskt antar att min fru egentligen inte “hatar” att jag sitter bredvid henne och trycker bubbelplast, utan att det kanske mer handlar om att hon har en “fobi”.
Då är det ju inte direkt som att jag “provocerar” alls, faktiskt. Det är mer som att jag använder kognitiv beteendeterapi genom att utsätta henne för hennes fobi i en lagom dos tills hon blir botad.
Det är alltså kanske inte alls jag som är “jävligt störig” utan i själva verket jag som är “otroligt hjälpsam”.
Så det kan vara så.
Jag kände att hon blev lite defensiv när jag försökte förklara det här.
Men förnekelse är alltid den första reaktionen för den som har problem.
Förnekelse och att hon kastar fjärrkontrollen jättehårt på mig.