Baby you can drive my car. (Men det blev den här istället.)

Jag är, som läsekretsens savanter vid det här laget eventuellt lagt märke till, uppväxt i Helsingborg på den skånska västkusten. Staden som har ”Här börjar kontinenten” som slogan på motorvägsskylten. Och ja, ni vet ju hur det är med sådana där saker. Det finns alltid många saker att säga om staden man tillbringat nästan hela sitt liv i, och de är i regel fördelade i ganska exakt lika höga staplar ont och gott. Å andra sidan möts man förstås i gengäld av likaledes goda och dåliga fördomar om sitt geografiska ursprung när man möter folk som aldrig varit där och berättar var man kommer ifrån. Så är det ju med alla städer. Förutfattade meningar finns ju överallt. Stockholmare är ”dryga”, göteborgare ”drar ordvitsar”, och så vidare. Ni vet hur det är.

Och just vad det gäller Helsingborg är ett rätt vanligt generaliserande omdöme från utomsocknes besökare ofta att helsingborgare utöver att vara fotbollsintresserade och vindtåliga är utrustade med en, tja, en särskild sorts…arrogans. Så kan man kanske sammanfatta det. Inte alls att stadens invånare skulle vara ondskefulla eller elaka eller så. Men, ja ni vet. Man kan helt enkelt få intrycket att det finns ett alldeles särskilt sätt att rycka på axlarna som bara existerar i Helsingborg.

Det är givetvis bara en fördom. Själv protesterar jag därför självklart ganska aggressivt varje gång någon från ett riktnummer som inte etablerats som meningen med livet i en Douglas Adams-bok försöker föra ämnet på tal. Det är ju trots allt min hemstad. Och det handlar ju bara om avundsjuka, sånt där. Det vet ju både ni och jag.

Men, ja. Jo. Visst.

Okej.

Jag kan väl MÖJLIGEN sträcka mig till att erkänna att man då och då, under tidsperioden av ett fyradagarsbesök någon gång i oktober, eventuellt kan få en liten vink om var den här missuppfattningen kanske kan ha sitt ursprung.

Som när man ska hyra bil till exempel. Och man ringer en sympatisk kvinna med lokal dialekt och ber om något litet och bränslesnålt, till exempel en Golf. Och hon vänligt men okomplicerat avbryter en med ”mmm, men nu börjar vi med namn, personnummer och mejladress”. Så man uppger det. Och sen frågar man, igen, efter något litet och bränslesnålt. Och hon suckar och säger ”mmm, men då får du nog vara lite mer specifik”. Och man säger ”En Golf, till exempel, gärna automatväxlad”. Och hon svarar ”okej” och börjar knattra frenetiskt på en dator i andra änden, hummar bekräftande för sig själv, knattrar lite mer på datorn, och efter någon minut eller så ackompanjerad av en printer i högljutt arbete helt korrekt konstaterar ”sådärja, då har jag bokat en Ford Focus åt dig”.

Och man harklar sig lite hastigt och säger ”jo…fast jag frågade efter en Golf”. Och hon då med en alldeles särskilt svårbeskrivlig sorglöshet i rösten svarar ”mmm, men vi har ingen Golf, så det blir den här istället”. Och man frågar om den i alla fall är automatväxlad. Och hon lite med tonfallet som om man hade frågat om den var ”kamouflagemålad” svarar ”neeej, verkligen inte”. Och innan man riktigt har hunnit ta ställning till det tillägger hon ”jag har mejlat en beställningsbekräftelse till dig”. Innan hon tackar för samtalet, önskar en trevlig dag och vänligt men oceremoniellt lägger på luren.

Så, ja. Ni vet. Man gör ju vad man gör i sådana situationer när ens fru har sagt till en att man ska sluta bråka med folk hela tiden.

Man tar en taxi till hyrbilsstationen. Uppsöker utlämningsdisk. Lämnar fram beställningsbekräftelse till ung man med lokal frisyr och förklarar att man är här för att hämta en Ford Focus. Ung man med lokal frisyr betraktar då beställningsbekräftelsen ingående och frågar på ett sätt som man först i efterhand blir varse är högst retoriskt: ”En Ford Focus?”. Och man nickar och pekar på beställningsbekräftelsen där det står ”Ford Focus”, strax över en ruta som informerar om att bilen ifråga är bokad i färgen ”blå”.

Ung man i lokal frisyr nickar bekräftande, knattrar lite på en dator, nickar och hummar och öppnar en låda och tar fram en hög papper som han ber en skriva under. Och man gör det. Och han ber om ett kreditkort, och man räcker fram det. Och han nickar. Räcker tillbaka kreditkortet. Knattrar lite mer på en dator. Räcker över en nyckelknippa och säger ”vit Volvo V50, den står ut genom dörren till höger”.

Och man tittar på nycklarna. Och man tittar på ung man med lokal frisyr. Och man tittar på beställningsbekräftelsen i hans hand och kliar sig lite eftertänksamt på underarmen och påtalar en smula oförstående att man bestämt var under intrycket att man hade beställt en blå Ford Focus. Och ung man med lokal frisyr nickar bekräftande, rycker på ett väldigt specifikt sätt på axlarna, och svarar ”mmm, men vi har ingen inne, så det blir den här istället”.

Och man inte riktigt vet vad man ska svara på det. Eftersom det är en ganska svår sak att argumentera emot. Så man tar nycklarna och går ut och sätter sig i bilen och åker och gör vad man ska. Och det är först när man tittar på kvittot som man inser att det rent händelsevis nu inte bara är storlek, färg och bilfabrikat som i ganska radikala mått skiljer sig mellan en blå Ford Focus och en vit Volvo V50. Det är även priset.

Men, ja. Ni vet. Nu var det förstås ingen stor sak i det stora hela. Jag ska inte vara gnällig här. Den vita bilen var på alla sätt trevlig och rymlig och om jag till exempel hade fått ett akut behov av att köpa Ikea-möbler eller transportera ett lik så ska det ju nu direkt erkännas att det kraftigt expanderade lastutrymmet i jämförelse med den tidigare nämnda blå bilen i allra högsta grad hade kommit väl till pass.

Det var först när jag hade lämnat tillbaka den på hyrbilsfirman igår och blev upphämtad av min vän B, som bor i Helsingborg, som han påtalade att jag inte borde ha gjort det. Jag borde ha lämnat tillbaka en cykel. Och om hyrbilsfirman då hade påtalat att det faktiskt var överenskommet att jag skulle lämna tillbaka en vit Volvo V50 borde jag bara ha svarat ”mmm, men det blir den här istället”.

”Varför gjorde du inte det?” undrade min vän B. Jag svarade att den idén helt ärligt aldrig ens dök upp i mitt huvud. Och då nickade min vän B empatiskt och klappade mig på axeln och muttrade ”det märks att du har bott utanför Helsingborg för länge”.

Idag när jag åkte till flygplatsen ägnade jag en oproportionerligt stor del av resan åt att överväga att lämna in en skrivelse till kommunen och föreslå att stadens slogan ”Här börjar kontinenten” på motorvägsskylten framöver får det korta men kärnfulla tillägget ”– Men om den inte gör det så blir det den här istället.”

Jag återkommer med hur det går.