Balladen om drottningen av det runda arkivet

Strax efter gymnasiet jobbade jag under en kort period på en arbetsplats där den internetska revolutionen inte riktigt lyckats få fotfäste och där det därför fortfarande fanns ett arkiv fyllt av papper och pärmar stort nog för att kunna fickparkera Årtusendefalken i. Detta arkiv styrdes av en kvinna i 64-årsåldern som till såväl utseende som personlighet inte var helt olik det man kanske skulle få om Red i “Orange is the new black” fick barn ihop med fotbollsdomaren Pierluigi Collina. Ingen annan än hon fick lov att gå in i arkivet. Ingen annan hade nyckel. Om man ville ha tag i en särskild pärm från ett särskilt datum blev Red Collina alldeles oerhört arg, kallade en för ganska fula saker en ganska lång stund och sedan tog det i regel mellan tre och sju arbetsdagar innan hon hade lyckats lokalisera pärmen. Detta berodde på att “arkivsystemet” var så komplicerat att bara hon kunde förstå det, och hon hade faktiskt bättre saker för sig än att leta upp mina förbaskade pärmar.

Det slumpade sig nu så att Red Collina gick i pension samma år som jag jobbade på just den här arbetsplatsen, och på sin avskedsfest drack hon ganska mycket Bailey’s och erkände till sist brett flinande för en kollega att det inte fanns något “jävla systeeem” och att arkivet egentligen var så enkelt att hitta i att vem som helst kunde göra det, men att hon när hon för några år sedan begripit att företaget skulle bli fullt av datorer vilken dag som helst helt enkelt hade tänkt att “en bra sås reder sig själv” och därför själv sett till att hennes arbetsuppgifter under hennes sista yrkesverksamma år hade tagit upp exakt så mycket tid som behövdes för att motivera företaget att inte försöka sparka henne.

Månaden efter avskedsfesten rensades arkivet upp, omorganiserades, datoriserades och någon ersättare för Red Collina anställdes aldrig. Hon blev på arbetsplatsen i efterhand känd som “drottningen av det runda arkivet” och sist jag hörde av henne hade hon flyttat till den spanska solkusten där hon enligt uppgift odlade egen tobak på balkongen och åtnjöt visst lokalt kändisskap som fruktad motståndare på den närliggande minigolfbanan.

Jag berättade den här historien för min fru i början av vårt äktenskap. Jag fyllde ut den med min vän och kontorskollega N:s kunskaper om "Parkinsons lag" som gör gällande att "varje arbetsuppgift expanderar tills den fyller upp exakt den tid som avsatts för att genomföra den". Ju längre tid man har på sig att göra någonting, ju längre tid tar det, kort och gott. Jag tyckte att det fanns mycket att lära sig av det.

Min fru har nu tydligen tyvärr sparat denna information i ett helt eget arkiv i sin hjärna, för de senaste veckorna har hon tydligen noterat att varje gång jag går ut med källsorteringen så tar det lite längre tid än gången före, och varje gång gnäller jag lite mer högljutt över mängden källsortering precis innan jag går hemifrån. Och idag när jag gick ut med källsorteringen och kom tillbaka efter en och en halv timme och luktade kebabpizza så påstod hon att det var EXAKT så här Red Collina startade sin karriär.

Det hjälpte förstås inte ett dugg att jag förklarade att jag bara hade råkat träffa en bekant utanför pizzerian och att det var lukten från hans pizza som hade satt sig i mina kläder.

Det här är precis som när jag var tonåring och skulle förklara för mina föräldrar att det bara var Mackan och Jojje som rökte och att jag bara gick med ut för att vara social.

Nu håller min fru på om att jag egentligen har suttit nere vid källsorteringsstationen och ätit kebabpizza och spelat Rollercoaster Tycoon i en och en halv timme vilket är ett lögnaktigt påhopp eftersom alla fan vet att det är det jag gör när jag går till gymmet.

Red Collina hade aldrig accepterat det här.

Red Collina hade byggt ett källsorteringsarkiv.