Barn, alltså. Alltid ska de särbehandlas.

Visst. Visst. Vi behöver inte dra några stora växlar på det.

Men idag när jag var nere i garaget i huset där vi bor så mötte jag en familj som har sin bil några rader längre bort från vår. De har en dotter som är i fyra-femårsåldern. När familjen gick förbi en av grannarnas bilar bredvid garagets utgång stannade flickan, pekade sakligt och sa: “Den är ny”. Varpå föräldrarna vände sig om och sa: “Va?”. Varpå dottern sa “De har stor bil nu. För de har fått två bebisar.” Varpå föräldrarna tittade på varandra, tittade på dottern, och sa: “Har de fått tvillingar?”. Varpå dottern nickade tålmodigt och sa “mmm, och de har ett stort barn också. Större än jag.” Varpå föräldrarna sa: “Så de har tre barn? Och de har köpt en större bil? Är det det du menar?”. Varpå dottern suckade och himlade med ögonen och sa “mmm”, för att sedan tillägga “förut hade de en liten blå bil, men nu har de en stor röd bil, för de har två bebisar”. Varpå föräldrarna tittade på dottern, tittade på varandra, tittade på dottern och frågade: “Hur vet du allt det här? Har du pratat med dem?”. Varpå dottern skakade ivrigt på huvudet och svarade: “Nä. Jag har spionerat på dem”.

Och vet ni vad som hände då? Vet ni det? Då tittade föräldrarna på varandra och log. Och så sa de till sin dotter: “Gud vad gullig du är ibland”.

G-u-l-l-i-g, sa de.

När jag hade EXAKT nästan ORDAGRANT den här diskussionen med min fru när vi var i garaget för en vecka sen så sa hon att jag var "obehaglig".