Fredrik Backman
Läs Fredrik Backmans roligaste och allra bästa bloggposter. Här skrev Fredrik Backman sina roligaste texter under tiden han bloggade för Café.se.
Annons

Barn är ju så fulla av hopp och drömmar. Man vill ju inte krossa allt det där för tidigt. Det är allt jag säger.

Fredrik Backman
Dela (329)
Tweeta
Annons

Jag förstår att det här kommer bli ett trauma för mina barn oavsett när jag berättar det.

Annons

Jag begriper givetvis att själva TIDPUNKTEN inte är det helt och hållet avgörande. Det här är helt enkelt något de måste lära sig att leva med, tids nog, hur som helst. Det blir en extremt avgörande del av deras identitet, och givetvis kommer det vara förknippat med förvirring och skam. Jag fattar det. Alla fattar det.

Men jag bara frågar just nu eftersom min fru är bortrest över helgen, och det betyder att våra barn har tillbringat ganska mycket tid ensamma med mig. Och ni vet ju hur ungar är, de iakttar ju sin omgivning hela tiden. Och hittills den här helgen har de sett mig svära och slå på handtaget till dörren till lägenheten en trappa nedanför vår i ungefär fem minuter för att vår förbannade nyckeljävel inte fungerade, innan jag insåg att ett av barnen hade tryckt på fel hissknapp utan att jag märkte det. Och sedan hörde de mig hamna i en diskussion med personalen på sushirestaurangen igen eftersom jag tydligen fortfarande inte riktigt kan skilja på ”yakiniku” och ”teriyaki” när jag är lite stressad. Och sedan skulle vi köra till ett köpcentrum norr om stan och körde till mitt kontor mitt i stan istället eftersom jag glömde vart vi var på väg. Och sedan åkte vi till köpcentrumet, och när vi skulle åka därifrån hade jag glömt var jag hade parkerat bilen. Och sedan skulle vi åka hem och då körde jag till Ikea istället, för av någon anledning fick jag för mig att det var dit vi var på väg. Och sedan stannade vi på en lekplats och då höll jag på att få med mig ett barn för mycket därifrån. Igen.

Och sedan var vi i mataffären och sedan gick vi hem och sedan fick vi gå tillbaka till mataffären eftersom jag hade glömt bilen där. Och sedan kom vi hem och då lagade jag middag, och sedan glömde jag den i ugnen så att brandlarmet gick, så då fick vi gå ner till sushirestaurangen igen och då började hela ”yakiniku eller teriyaki”-diskussionen liksom om igen. Och sedan glömde jag borsta tänderna på barnen, och försökte sätta min sons pyjamas på min dotter, och sedan somnade jag medan jag skulle natta dem, vilket inte gjorde så mycket eftersom de somnade av sig själva strax efteråt, men tyvärr vaknade de igen när jag vaknade en timme senare av att jag trillade ur sängen och blev skiträdd och skrek.

Så, ja. Som jag sa.

Jag förstår att det här kommer bli ett trauma för min son och min dotter oavsett när de får veta sanningen.

Men ungefär vid vilken ålder tror ni att det är lämpligt att jag berättar för mina barn att de inte är adopterade?


Dela (329)
Tweeta
Annons
Annons
Annons

Laddar