Black hawk down. Nästan.

Min dotter är snart sex månader gammal. Det innebär att hon så smått har börjat skaffa sig sovvanor som en normal människa, där man går och lägger sig på kvällen och vaknar på morgonen, och inte de sovvanor av tjocka myndighetsfarbröder i nyhetssändningar från östeuropeiska parlament som bara somnar lite slumpvis med dubbelhakan bekvämt lagd som en halskudde över slipsknuten under statsbesök och köpcentruminvigningar som hon haft tidigare.

Hon har däremot tyvärr inte anlagt somningsvanor av normala människor, för det gör ju barn aldrig, eftersom de är lite biologiskt dumma i huvudet. (Jag får säga det, jag har fan sett en nyfödd häst en gång och den jäveln var uppe och gick och hade koll på hur han skulle skaffa mat efter typ tio MINUTER och då är det faktiskt inte förtal att hävda att mänskligheten har blivit fett blåst av evolutionen när våra barn sex månader senare fortfarande tror att folk försvinner om de håller för ögonen och inte kan förflytta sig själva utan att de blir placerade i en stol med hjul.) Så nu konsumerar det ungefär tre timmar av mitt liv varje kväll.

Först gick hon förstås igenom den obligatoriska hypnosperioden, den där hon funkade som en av de fryntliga försäkringskassereceptionisterna som blir uppkallade på scenen av en illusionist i Las Vegas och får forcerad narkolepsi så fort någon knäpper med fingrarna och säger “sleep”. Men det gick ju tyvärr över. Sen kunde hon bara somna om man sjöng för henne. Sen övergick det till att man behövde sjunga och gunga henne samtidigt. Sen övergick det till att man behövde sjunga och gunga henne samtidigt som man bar henne runt, runt i sovrummet i en motsols slinga i jämn takt. Sen övergick det till att man mer eller mindre behövde dansa riverdance samtidigt som man tryckte upp-upp-ner-ner-vänster-höger-vänster-höger-B-A-Select-Start på en frikkin Nintendokontroll.

Nu har vi gått in i en förbaskat märklig övergångsfas som innebär att jag måste ligga bredvid henne och hålla i båda hennes händer samtidigt, min högra i hennes vänstra och min vänstra i hennes högra, tills jag somnar. Då somnar hon också. Sen vaknar jag efter en kvart med migrän, och då försöker jag få henne att släppa taget så att jag kan smyga ut ur rummet utan att hon vaknar. Det brukar ta åtta eller nio försök innan det funkar.

Jag vet inte vad motsatsen till startkablar är. Men jag är det.