Bloggen har varit hemma med sjukt barn. Som inte alls är sjukt. Men som måste vara hemma från förskolan en extra dag ändå eftersom barnet HAR varit sjukt. Vilket förstås betyder att man inte kan vara hemma alls. Eftersom barnet måste stimuleras lika mycket som om det hade varit friskt. Vilket det ju är.
Ja. Ni fattar
Vi har varit en heeel jävla del i olika lekparker idag.
På en av dem skulle vi gunga i ett sånt där stort däck. Och det gick väl bra, antar jag. Tills min son beslutade sig för att så att säga abort mission mitt i själva uppsvingen, eftersom han såg en hund. Så han hoppade, kort och gott, bara av gungan i farten. Det var lite som i den där scenen i Top Gun där Maverick och Goose tappar kontrollen över planet, och drar i det där nödutskjutningshandtaget. Och det går svinbra för Maverick, som bara glider ut ur planet, seglar lite bekymmerslöst över horisonten i sin fallskärm och fasar ner mot marken som om han åkte en frikkin rulltrappa. Och under tiden så slår Goose huvudet i insidan av flygplanstaket och dör.
Ja. Jag vet inte om ni har sett Top Gun. Men jag var Goose. Så kan man säga.
För när min son hoppade av i farten blev jag ju, som en ansvarsfull förälder, skiträdd att han skulle slå sig. (Sett lite så här i efterhand skulle en ansvarsfull förälder kanske inte ha gungat honom i däckgungan från början men nu vill jag att vi fokuserar på historian här.) Så jag liksom sträckte mig efter honom. Så när han landade på fötterna vig som en liten förbaskad panterjävel i sanden och omedelbart rusade mot rutschkanan stod jag liksom framåtlutad i p-r-e-c-i-s lagom höjd för att möta gungan som just då pendlat tillbaka från sin högsta punkt. Med pannan.
Och hur som helst. När de lila fläckarna hade försvunnit från synfältet på mitt högeröga så hade min son krupit in i ett sånt där stort metallrör. Och ungefär då upptäckte jag att han hade tagit mina lägenhetsnycklar ur vagnen. Eftersom han gillar att göra det. Eftersom han gillar nycklar. Han är inne i en sån fas. Men ungefär halvvägs in i metallröret beslutade han sig väl så att säga för att han var färdig med den fasen. Så han lämnade nycklarna där, kröp ut på andra sidan och drog iväg mot klätterställningen.
Och, tja. Det är en lite för lång historia att redogöra för här exakt hur jag fick ut nycklarna. Men jag tyckte väl i alla fall inte att ”ditt lilla jävla trollhelvete” var ett HELT obefogat sätt att tilltala den vilt främmande fyraåring som smög fram och försökte sätta en plastspade i springan mellan min röv och jeansen medan jag hade huvudet en meter in i ett jävla metallrör som luktade lånebowlingskor. Så kan jag i alla fall säga.
När jag slutligen kom ut därifrån hade i alla fall min son dragit upp i klätterställningen. Och jag vet inte om ni har varit på en sån där lekplats där det liksom finns två torn, med en hängbro emellan, gjord av kedjor inkapslade i hårdplast. Och finurligt nog så har tillverkaren kommit på att man kan tillverka hängbron så att nätet av kedjor går hela vägen runt, så att det bildar en tunnel. Så att föräldrarna ska SE när deras tvååring rusar ut i den bara för att komma halvvägs och halka och fastna med foten i ett av hålen utan att komma loss och börja vråla som en ursinnig lite ewok, men inte ska kunna GÖRA NÅGOT ÅT DET.
Så ja. Jag klättrade ut i den där hängbron. Och när jag kom halvvägs fick min son loss foten, tittade på mig, flinade, och klättrade förbi mig tillbaka till tornet. Och då skulle jag vända mig om inne i det där hängbro-kedjenät-tunnel-helvetet. Och så fastnade jag med foten.
Och. Ja. För att göra en lång historia kort så…jo. Jag bad möjligen den där tanten som kanske eller kanske inte bor i vår trappuppgång dra åt helvete när hon kom fram till mig och sa att ”klätterställningen är faktiskt till för att b-a-r-n-e-n ska leka i den!!!”. Det gjorde jag kanske.
Och det var kanske dumt.
Men om dåren som byggde den här lekplatsen hade fått bygga det där peruanska templet i Raiders of the lost arc så hade Indiana Jones fan inte kommit förbi entrén innan han hade beslutat sig för att gå och ta en öl och lira lite backgammon istället.
Så ge mig en break, liksom.
Jag har en lite jobbig dag idag.