Det har idag framkommit att min vän N, som jag delat kontor med i flera år och varit bekant med i åtminstone ytterligare ett, och jag är nästan exakt lika långa. Vi har aldrig riktigt reflekterat över det, men så är det tydligen. En naturlig följdfråga på detta är givetvis om vi då också väger lika mycket. Vilket vi faktiskt också, sjukt nog, gör. Om man när man säger “lika mycket” räknar in en plusminusdifferens på 22 kilo. Eftersom det tydligen är så mycket mer jag väger. Ja, det låter ju förstås sjukt mycket om man bara hör det sådär rakt upp och ner, men då ska man vara medveten om att det ändå inte låter alls lika mycket som om jag hade sagt att jag alltså väger drygt 30 procent mer är min vän N. För det är då man börjar fatta omfattningen.
Lika lång. Plus en tredjedel horisontalt. När man till denna information lägger att vi trots allt inte har helt och hållet separerade hudtoner och hårfärger, även om min vän N trumfar med ljusare ögon och en överraskande tät skäggväxt, så slår det mig nu när jag sitter här att varje arbetsdag för min vän N måste vara lite som att sätta sig vid skrivbordet och betrakta sig själv iklädd fat suit på andra sidan skrivbordet. Eller, för all del, så är det kanske såhär det är för mig att varje dag titta på en mer estetiskt tilltalande och biologiskt ansiktshårsbenådad version av hur jag skulle se ut om jag hade fått Christian Bales roll i The Machinist. Jag tror helt enkelt att man skulle kunna illustrera den här 5:2-dieten på det allra mest grundläggande vis genom att när som helst stiga in här och peka på oss i tur och ordning och säga: “Så, idén är alltså att du fem dagar i veckan äter som han där och två dagar i veckan äter som han där.”
Ja. Det är så långt jag har kommit.
Varuautomaten på vår kontorsvåning har slut på Snickers så det är möjligt att jag återkommer med en lite mer uttömmande analys angående detta när jag har fått mitt blodsocker under kontroll.
