När jag var i 20-årsåldern jobbade en av mina bästa vänner på kommunens avdelning för parkeringsservice i Helsingborg. Under var tredje vecka eller så hade han “jour”. Det betydde att han fick betalt även på kvällar och nätter, med extra hög timpenning, och att han som enda arbetsuppgift hade att hålla reda på en mobiltelefon kopplad till hjälptelefonen vid spärren nere i ett av stans större offentliga parkeringsgarage.
Jag minns att alla vi andra i grabbgänget tyckte att det var världens softaste jobb.
Där gick han och lyfte lön dygnet runt i en hel vecka liksom, och det enda han behövde göra var att då och då sätta sig i bilen och köra ner och släppa ut någon belgisk turist som fastnat i bommen.
Jäkla glidarjobb.
Och. Ja.
Sen växte man upp. Flyttade till Stockholm. Träffade någon. Gifte sig. Blev förälder.
Och en morgon i september blev man väckt klockan 05.45 av att en tvååring stod vid sängkanten och skrek hysteriskt och pekade ut i vardagsrummet.
Och sen fick man gå upp och ta tag i det här.
Och sen ringde man sin kompis och bad om ursäkt.