Jo. Jag har alltså varit i Farsta idag.
Det kommer snart uppdagas varför (och varför det faktiskt mest är min vän N:s fel), men låt mig först säga att det i mångt och mycket var den högst sporadiska mobiltäckningen på tåget på vägen dit och tillbaka som bar skulden till alla uteblivna sociala medie-aktiviteter här och annorstädes under dagen. Eller, det var i alla fall rätt mycket det. Och lite att en synnerligen berusad jeansjackeklädd gentleman i 40-årsåldern som steg på i Gubbängen hällde öl på mina skor och kallade mig för ett ganska fult könsord. Och det, så att säga, threw me off my game en smula.
I alla fall. Farsta.
Jo. Några representanter för den delen av den här bloggens läsekrets som så att säga tar för vana att vara först in i närkamperna har ju hört av sig de senaste dagarna och påtalat att leveransen av mina böcker från lager där man inte kan köpa dem till butiker där man faktiskt kan göra det har gått i lite varierande hastighet sedan de släpptes i måndags. Jag vet inte riktigt varför det är så, förstås. Jag befinner mig just i fallet med leveranstider och distributionskedjor rätt jävla långt utanför det som jag tänker mig att bokförlagen på sina stora möten om just dessa ärenden kanske skulle referera till som “circle of trust”.
Men i alla fall. Idag hörde personalen på Bokia i Farsta av sig och påpekade att ett par av er varit inne med kupongen härifrån bloggen, men fått gå därifrån utan uträttat ärende eftersom böckerna inte dykt upp i butiken än. Och eftersom kommunikationsvägarna med bokförlag, distributörer och en man som kanske eller inte har keps och som kanske eller kanske inte sitter bakom ratten i en lastbil just nu som kanske eller kanske inte innehåller saker jag har hittat på och skrivit ner det senaste året kan vara ganska komplicerad mejlade butiken helt enkelt mig direkt och frågade om jag kunde göra något åt det här.
Så jag tog tunnelbanan dit och lämnade tjugo ex eller så av “En man som heter Ove” som jag hade liggandes här på kontoret.Det tog 35 minuter i varje riktning. Och jag fick öl på mina skor. Men det var trevligt ändå. Jag hade ändå inget speciellt för mig. Och min vän och kontorskollega N stod på vårt kontor och skrek “åk! ÅK! Det blir en bra ANEKDOT!”.
Min vän N gillar anekdoter. Och åker nästan aldrig tunnelbana. Och ibland känns det lite som att han lever ut den delen av sitt liv genom mig.
Så jag hade i all ärlighet inte så mycket val.
Och jo. Jag tror förstås, lite såhär i efterhand, att en del chefer på mitt bokförlag och jag kommer ha ett sånt där “samtal” som vi har ibland om “kontrakt” och “normala rutiner” och “egna initiativ” på måndag. Men låt oss, som min pappa brukar säga, bränna den bron när vi kommer dit.
Det jag skulle säga var i alla fall bara att nu finns det typ 20 exemplar av “En man som heter Ove” på Bokia i Farsta Centrum. Tyvärr hade jag inga ex av “Saker min son behöver veta om världen”, så de dyker nog inte upp förrän kanske på måndag eller så.
Men, ja. Vad fan. Det hade ju varit himla kul om någon av er som av en händelse bor i närheten av Farsta ville åka förbi i helgen och köpa en bok. Nu när jag ändå har varit där. Och om ni g-ö-r det hade det ju varit himla kul om ni hörde av er här på bloggen eller på mejl eller så. Jag vet inte riktigt hur jag skulle belöna er i så fall. Men jag kommer säkert på något.
Och det blir ju liksom en mycket bättre ANEKDOT om någon av er gör det. Det kan bli vår grej, liksom. Min vän N kommer gilla det.
Så o-m ni har vägarna förbi Farsta Centrum, och Bokia där, och inte har något vettigare att läsa i helgen. (Låt oss nu för diskussionens skull förbise det faktum att ni även om så vore fallet faktiskt med lätthet hade kunnat lösa det inne på Bokia i så fall.) Då får ni gärna höra av er.
Det var bara det.
Nu ska jag åka hem och försöka komma på ett lite bättre svar än det här när min fru frågar mig vad jag har gjort på jobbet idag.