En inte alltid så bra grej med att besöka mina föräldrar är att min mamma alltid har minst en sedelärande historia om min barndom i beredskap som hon ivrigt vill berätta för min fru.
Just nu sitter hon vid det stora träbordet i köket, pekar på en fyrkantig yta i det som ganska uppenbart har slipats med sandpapper, och återger den där gången när jag var kanske sju eller så och var sur på min storasyster och beslutade mig för att hämnas genom att rista in syrrans namn med en kniv i bordsskivan vid hennes plats.
Jag tyckte förstås att det var det perfekta brottet. Tyvärr hade mina föräldrar läst alldeles för många engelska deckare och började snart ifrågasätta syrrans ”motiv” att frejma sig själv. Dessutom tyckte de att det fanns ”andra indicier” som pekade mot ”en yttre gärningsman”. Bland annat att jag hade lämnat ett spår av kaksmulor efter mig.
Som min fru konstaterade alldeles nyss, ”du var inte direkt Dexter när du var liten va?”.