Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Days of our lives

 |  Publicerad 2014-07-15 15:46  |  Lästid: 2 minuter

Blogginläggen på denna plats har ju de senaste dagarna varit mer utspridda än en brasiliansk backlinje, men efter svensexan i helgen tog jag tydligen någon form av semester. Eller, ja. Jag somnade. Eftersom det tydligen räcker med tre öl och att vara ute någonstans där det spelas hög musik efter midnatt för att jag ska behöva gå i ide i 72 timmar för att kunna återgå till någon form av hjälpligt funktionell existens.

Ungdomar är inte kloka nufötiden, så kan vi väl sammanfatta det. Och jag är ju tydligen inte 38 längre.

Hur som helst. Idag var jag med min familj i lekparken och fastnade i ett jävla vikingaskepp för att min son tappade sin sko därinne och vägrade gå in själv och hämta den eftersom det fanns “monster därinne”. Det är en viktig vändpunkt i relationen mellan barn och förälder, det där, när jag inte längre kan hota barnet med monster för att få barnet att låta bli att göra en massa skit eftersom barnet istället har börjat hota sig själv med monster för att slippa göra en massa annan skit. Jag behöver fan se över kvalitetskontrollen av mina monster.

Jag behöver eventuellt även träna en del på min svängradie inuti vikingaskepp. Men allt ordnade sig ju. Oavsett vad min fru försöker hävda i efterhand. Jag råkade visserligen sparka en främmande tvååring på axeln när jag kröp ut men till mitt försvar stod faktiskt min son och pep som en backande lastbil när jag gjorde det. Och jag svor jättehögt hela vägen. Och jag kom ut riktad i en sätesbjudning som måste ha sett ut som om vikingaskeppet födde en 90 kilo tung klump trolldeg i blå shorts. Alla varningssignaler fanns fasen tillgängliga för den där tvååringen. Om hen inte har bättre riskbedömning än sådär ska hen banne mig inte släppas i närheten av vare sig trafikerade gator, mellandagsreor eller grävlingsgryt, det står jag för.

Sen gick min familj och jag och åt och sen började det monsunregna. Medan vi var på Max. Så vi kunde inte lämna Max på nästan en timme.

Det var det bästa Big Brother någonsin.

(För den läsare som händelsevis lider akut brist på bra internet så går vikingaskeppet jag fastnade i att se på det där Instagram som är så modernt nuförtiden. Mest eftersom jag inte har en förbaskad aning om hur man lägger upp bilder i den här bloggen från sin mobiltelefon.)

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 15:11