De spretiga målgruppernas problematik

Jag försörjer mig, som några av er kanske snappat upp, på att skriva mer eller mindre samhällsrelevanta texter för mer eller mindre samhällsrelevanta tidningar. Ibland är det för tidningar som riktar sig till “urbana, stilmedvetna storstadsmän”. Ibland är det för tidningar som riktar sig till “unga kvinnor intresserade av mode, kändisar och relationer“.

Den här veckan hade jag planeringsmöten med båda de två tidningarna. Direkt efter varandra. Det var inte en heltigenom klockren idé.

På det första pratade vi om “coola nya teknikprylar” som jag kunde skriva om. Jag pitchade, lite förhastat, då det där armbandet som känner av om du har druckit alkohol på din handledssvett, som Lindsay Lohan blivit dömd till att använda efter att ha bränt sin senaste rehabtur.

Fyra 35-åriga män i figuransat skägg och jävligt dyra jackor stirrade länge på mig. Jag blev lite obekväm. Sen fick jag panik. Så då mumlade jag att det var ett skämt. Och sen la jag till "Ni vet...ska vi inte skriva om Lindsay Lohan – *LOL*!"

Spänd tystnad.

Till sist räddade jag situationen genom att börja prata om nya Audi R8 och sedan lova att skriva något om "världens värsta sekter" till nästa nummer.

Sen gick jag på nästa möte, där jag skulle pitcha ett par jävligt innovativa idéer om Kim Kardashians celluliter och "gissa bringan – hitta hunken!"-bildjobb. Halvvägs in i det mötet råkade jag istället föreslå ett dokument om "världens mest kreativa massmördare".

Spänd tystnad.

*LOL*, säger jag då. Men gör det fatala misstaget att säga det samtidigt som jag gör luftcitationstecken. Som om jag LOL:ade ironiskt.

Ingen fattade någonting.

Spänd tystnad.

Och nu svarar ingen av tidningarna på mina mail.

Jag behöver fan semester.