Min fru och jag har två barn. Efter att hela familjen hade varit på utflykt under större delen av förmiddagen idag inträffade något som händer ungefär lika ofta som månförmörkelser, fungerande milkshakemaskin på Burger King Odenplan och lyckade glidtacklingar i det svenska fotbollslandslagets centrala försvarslinje:
Båda barnen somnade. Samtidigt.
Min fru och jag är ju nu sannerligen inte sena att gripa ett sådant tillfälle i flykten, och gjorde oss därför omedelbart redo att göra det som alla småbarnsföräldrar längtar efter allra mest av allt under evighetslånga veckor av möglande regnkläder och hysteriska Legobråk: Se en hel film. I sträck.
Tyvärr insåg vi raskt att vi var tvungna att använda hörlurar för att inte väcka barnen. Och vi hade bara ett par hörlurar. Och, ja. Det visade sig att min fru och jag under sju års relation verkligen inte alls har utvecklat det där ”en själ i två kroppar” som folk snackar om. Det är visserligen lite oklart exakt vem som skallade vem först men jag står faktiskt fast vid att det inte kan räknas som mer mitt fel bara för att jag har ”större huvud!!!”.
Så, ja. Ni vet. Det är alltså inte det att jag på något sätt vill försöka sammanfatta hela vårt äktenskap med den här lilla incidenten. Inte alls.
Men den goda nyheten är alltså att vi faktiskt har sett nästan hela Avengers nu.
Den dåliga nyheten är att om vi hade varit två tonårstjejer som brukade åka buss ihop så hade vi fan slutat vara kompisar.