Den längsta resan är resan inåt
Den minnesgode läsaren minns möjligen att vi tidigare på den här bloggen talat om de fyra hissarna på det kontorshotell där min vän N och jag för tillfället inhyser vårt kontor.
Det är inte det att jag är fördomsfull eller så. Men jag har ju så att säga redan sedan vi flyttade in här haft känslan av att de där hissarna är ute efter att jävlas med mig. Lite genom att aldrig gå dit man tror att de ska gå. En detalj som min vän N till exempel upplyste mig om så sent som idag är att om man ska hämta sin post i receptionen, som ligger på våning sex, så måste man ta hiss 1 eller hiss 2, och de kan man inte ta från våning 4 där vi har vårt kontor (till vår våning måste man ta hiss 3 eller 4), så då måste man åka hela vägen ner till entrén, byta hiss och åka upp till våning 6. MEEEN då visar det sig har min vän N upptäckt att på våning 6 ligger det en HEMLIG GÅNG som receptionisten har nyckel till. Och om man liksom är bra kompis med henne så kan hon öppna den, och då kan man smita genom den och komma ut i en liten korridor som leder till en annan liten dörr som leder till hiss 1 och 2, och där kan man åka tillbaka ner till våning 4. Men den dörren är inte bara i stort sett osynlig utan har dessutom INGET HANDTAG från vårt håll!
“Det är jävligt Harry Potter alltsammans”, som min vän N väljer att uttrycka det.
Och när jag stod i alla dessa hissar idag upptäckte jag dessutom en helt separat del av vad jag vid det här laget bara kan beskriva som en djävulsk hisskonspiration direkt riktad mot mig som person: Hiss 1 och 2 prioriterar alltid alla som ska resa UPPÅT. Men hiss 3 och 4 prioriterar alltid alla som ska resa NERÅT.
Jag märkte detta eftersom jag kom upp till receptionen klockan fem över tolv, och då har de lunchstängt så då är dörren från hisshallen låst. Så då var jag tvungen att åka ner igen. Men precis när jag ställt mig i hissen så tryckte någon på våning 7 på knappen, så då åkte hissen först dit. Och den personen skulle till våning 8, så då åkte vi först dit innan hissen började åka ner med mig igen. Och så åkte den hela vägen ner till våning 2, men där stod det en kvinna som skulle till våning 6, så då fick jag åka hela vägen upp igen. Och sen, precis när hissen började åka ner igen, så kom jag på att VAFAN, jag kunde ju ha åkt med den där kvinnan upp till våning 6, tagit min post, hittat någon som hade nyckel till den hemliga gången och sen glidit tillbaka till mitt kontor. Så så fort jag hade kommit hela vägen ner till entrén igen så tryckte jag på våning 6 och åkte upp igen. Men då hade den där kvinnan redan försvunnit iväg i korridoren och hörde inte när jag bankade på dörren ute i hisshallen. Så då fick jag åka ner igen.
Och precis när jag ställde mig i hissen så tryckte någon på våning 7 på knappen.
När jag till slut kom ner till entrén igen, efter kanske sammanlagt tjugo minuter eller så, gick jag bort till hiss 3 och 4 för att åka upp till vårt kontor på våning 4. Men precis när jag ställde mig i hissen så tryckte en av byggarbetarna som håller på och lägger nytt golv nere i källaren på kontorshotellet på knappen. Och då åkte hissen ner för att hämta honom. Och när dörren öppnades så skulle han lasta in en massa lådor med verktyg. Så då gjorde han det. Och när vi till sist åkte iväg igen så skulle han bara upp till entrén, och där stod en av hans kollegor och väntade på att få lasta ur alla verktygen. Så då gjorde de det. Och när de var klara skulle den första killen åka tillbaka ner. Så då gjorde hissen det innan den började åka upp med mig igen. Och precis när jag började åka upp igen så tryckte den där killens kollega på knappen på entréplanet, för då skulle han åka ner i källaren till den första killen. Så då stannade hissen och plockade upp honom, och sen åkte den ner i källaren med oss båda två innan den åkte upp med mig.
När jag till sist, efter kanske sammanlagt en halvtimme eller så, kom upp till våning 4 (RÄTT våning 4!) var jag inte bara fruktansvärt förvirrad utan dessutom fruktansvärt hungrig. Så då behövde jag åka ner och köpa min andra lunch nästan det första jag gjorde.
Men nu har i alla min vän N ritat ett jävligt tydligt flödesschema åt mig för hur man exakt måste tänka om man ska tidsoptimera sin posthämtning, och att man alltså måste göra det på vägen TILL sitt kontor på morgonen, för då följer man liksom den naturliga strömmen från upphissen till nerhissen och kan gena genom receptionisternas hemliga gång.
"Att försöka gå åt andra hållet är ju fullständigt vansinne", mumlade min vän N och skakade oförstående på huvudet åt mig. "Det kan ju förstöra en hel eftermiddag. Alla vet det."
Ni vet den där bilden av Penrose trappa, där man ser en bild av en trappa i ett trapphus och den liksom helt tydligt går upp, upp, upp men sen plötsligt ändå går ner, ner, ner tills den är tillbaka där den började? Och så håller det på så i en jävla evighet tills man får ont i huvudet?
Jag jobbar där.
