Den ömsesidiga berikningen

Det händer ibland att människor påpekar att det är märkligt att min vän N och jag har delat kontor så länge, med tanke hur olika vi är som personer. Det är faktiskt, för de allra flesta hastiga betraktare, över huvud taget tydligen svårt att hitta någonting som min vän N och jag faktiskt har gemensamt. Min vän N och jag har dock själva alltid valt att se detta som en möjlighet att komplettera varandra. Att fylla i varandras allmänbildningsluckor, om man så vill. Jag tror att alla stora vänskaper fungerar så. Det är ett givande och tagande, helt enkelt.

Idag, till exempel, tog min vän N med mig till en tebutik som bara säljer ekologiskt icke smaksatt te. Vi var där i en och en halv timme, min vän N köpte den minsta tekanna jag har sett i hela mitt liv och luktade på fyrtio olika sorters te med bergamott i och köpte slutligen även en liten glasskål med ett värmeljus i som ska hålla teet i kannan varmt medan min vän N inte dricker det. Det var extremt lärorikt. Jag fick, förutom att jag fick lära mig att icke smaksatt te tydligen på oklara grunder ändå kan ha smak (till exempel bergamott, som jag visserligen inte vet exakt vad det är), även lära mig att man inte ska värma upp grönt te med den där hållavärmengrejen, eftersom grönt te “oxiderar” då.

Sånt hade jag aldrig fått lära mig om jag inte hade varit vän med min vän N.

Sedan gick vi och åt lunch, och då lärde jag min vän N hur det där pekfinger- och tum-greppet ser ut när en överviktig svensk man i 30-årsåldern direkt efter att ha satt sig på en uteserveringsstol måste lossa pikétröjan lite från kroppen på tre ställen i rask följd för att den inte ska fastna i valkarna. Eftersom överviktiga svenska män i 30-årsåldern "oxiderar" annars.

Sånt hade aldrig min vän N fått lära sig om han inte hade varit vän med mig.