Den parkerande hämnaren. The return.

Jag har inte bloggat på två dagar. Jag tänker inte be om ursäkt för det, det säger jag nu med en gång. Jag har faktiskt haft saker att göra. Viktiga saker. I flera fall har det varit riktiga saker. Visst, okej, i några enstaka fall har det varit påhittade saker, det kan jag medge, och på det stora hela hade det möjligen behövts en skevhet på X- och Y-axeln i diagrammet över vår planets tillstånd som hade fått Audikörande norska skidåkare att framstå som rationella beslutsfattare för att kunna få något jag gör på dagarna att över huvud taget beskrivas som “viktigt”.

Men ändå.

Jag har varit sjuk. Det var viktigt. Jättejättejättesjuk. Jättejättejätteviktigt. Sen har jag skrivit en del på det som mitt bokförlag har fått sig ska bli en bok till hösten bara för att jag har lovat dem att det ska bli det. Jag blir jävligt stressad när folk tar för givet att man kan lita på saker jag säger. Så det har tagit en del tid. Och nej, det har väl inte varit direkt jätteviktigt det heller egentligen (med det börjar verkligen gå ut över min karriär i Football Manager), men jag har även fått tillbaka min parkeringsplats i garaget under min vän N:s och mitt kontor. Inte för att jag blev helt överexalterad över det den här gången (det var inte som förra gången när jag gick runt och skrek att jag kunde ta hissen ner till bilen “som Batman!” i tre veckor). Men det gick ut ett mejl från receptionen att om man hade några önskemål om exakt var i garaget man skulle få parkeringsplats så kunde man höra av sig. Så jag hörde av mig. Och då fick man en karta över garagets layout och information om att man tyvärr inte kunde gå ner i garaget och titta själv för det fanns ingen belysning än.

Så, ja. Jag skaffade en ficklampa och det hela utvecklade sig till en rätt avancerad variant av den där tv-serien där folk tävlar om att gissa värdet på saker som eventuellt kan finnas i övergivna förråd. Det var som Indiana Jones fast utan nazister. Och utan belysning. Så egentligen kan jag inte garantera att det var utan nazister. Men jag valde i alla fall en svinbra plats. Asnära hissen. Inte för att jag gick helt "som Batman" på resten av kontorshotellet bara för det men om jag och de där IT-konsulterna längre ner i korridoren behöver hinna ifatt samma superskurk för att rädda världen så kan ni ge er fan på att jag kommer vara fett först ut ur grottan. Åtminstone så fort jag har fattat hur det här nyckelkortet funkar.

Men hur som helst.

Tyvärr glömde jag bort att jag hade fått tillbaka garageplatsen ungefär lagom tills jag skulle åka från kontoret idag, så jag promenerade i tjugo minuter till platsen sex kvarter bort där jag hade fått för mig att jag hade parkerat bilen.

Det blev ingen stor grej, så jag ska inte försöka få det att låta helt dramatiskt eller så. Det var inte som att jag ringde polisen och anmälde bilen stulen i panik eller så.

Men jo, jag råkade ringa min fru. Och nu kan jag inte få henne att hålla käft om det.

Det är inte speciellt Batman.