Fru: De är färdiga nu.
Jag: Det är de ju inte. De har knappt fått färg.
Fru: Jo.
Jag: De har knappt fått f-ä-r-g.
Fru: De har fått m-a-s-s-o-r av färg.
Jag: De måste för fan bli lite krispiga.
Fru: De kommer inte smaka någonting, Fredrik!
Jag: Krispig är för fan en smak!
Min mamma: Vad grillar ni för något?
Fru: Halloumi. Men om Fredrik får bestämma så ska vi kunna bjuda in en präst som förrättar ceremonin och sprider askan över havet innan de är färdiga.
Jag: (Med en ängels tålamod) De måste för fan bli lite krispiga.
Min mamma: De ser faktiskt färdiga ut, Fredrik.
Jag: (Möjligen med lite mindre tålamod) Nu slutar du lägga dig i det här mamma!
Fru: (Till min mamma) Om inte Fredrik får grilla allt tills det är kol så gnäller han om det i flera veckor.
Min mamma: (Till min fru) Så har han alltid varit. Det är helt hopplöst. Och om han inte får grilla det då ska han fritera det.
Fru: (Skakar faktiskt med en helt onödigt överdriven grad av uppgivenhet på huvudet) Man känner ingen smak på någonting när han är färdig.
Jag: Krispig är faktiskt en smak!
Fru: (Pekar på grillen) Ta av dem nu Fredrik!
Jag: De är inte färdiga än säger jag ju!
Min pappa: (Stiger ut på altanen) Vad grillar ni?
Fru: Halloumi.
Min pappa: (Tittar på grillen) Du får nog ta av dem nu, hörru. Annars kommer de inte smaka någont…
Jag: KRISPIG ÄR FÖR FAN EN SMAK!!!