Den stöttande hustrun

Imorse.

Jag: Ser den här skjortan för liten ut?

Fru: Va?

Jag: Den här skjortan. Ser den för liten ut?

Fru: Den som du har på dig?

Jag: Nej, den skjortan som jag inte har på mig eftersom den flyttade till Österrike där den driver ett litet bed and breakfast och spelar i ett experimentellt jazzband.

(Tystnad)

Fru: Godmorgon attityden.

Jag: Jag har inte attityd.

Fru: Du har lite attityd.

Jag: (Möjligtvis med lite, lite attityd) Ja! JA!!! OKEJ!? Skjortan jag har på mig!

Fru: (Nickar lugnt) Varför har du skjorta på dig?

Jag: Jag ska ha det där mötet.

Fru: Ah. Är du nervös?

Jag: Du vet jävligt väl att alla möten där jag måste ha skjorta på mig gör mig nervös.

Fru: Inte hälften så nervös som det gör människorna som måste ha mötena med dig.

Jag: Det där är inget bra peptalk.

Fru: Det var inte menat som det.

Jag: Är skjortan för liten eller inte?

Fru: Känns den för liten?

Jag: Alla skjortor gör det på mig.

Fru: (Ser fundersam ut)

Jag: Den är för liten va? Den känns för liten.

Fru: Snurra ett varv.

Jag: (Snurrar ett varv)

Fru: Vänta, får jag se där bak igen?

Jag: (Vänder mig om)

Fru: Kan du liksom sträcka ut armarna?

Jag: (Sträcker ut armarna)

Fru: Och röra dem lite upp och ner?

Jag: (Rör armarna upp och ner)

Fru: Kan du höja handen och se ut som om du vinkar till någon du känner på andra sidan gatan?

Jag: (Höjer armen och vinkar)

Fru: Och kan du veva lite med båda armarna så att du ser ut som du hade gjort om du hade varit på en Bon Jovi-konsert?

Jag: (Vevar armarna över huvudet)

Fru: Och nu: Skäll som en hund!

(Tystnad)

(Ytterligare tystnad)

(En aning mer tystnad)

Jag: Du driver med mig nu, eller hur?

Fru: Vad fick dig att börja ana det?

Jag: Jag går och byter skjorta.

Fru: (Lite för muntert) Jag laddar batteriet i kameran!