Det här är ju egentligen inte den typen av blogg som har som avsikt att läsaren av den måste följa bloggen varje dag för att kunna hänga med i den övergripande handlingen. Jag har alltid tänkt mig att den mer ska vara som ett avsnitt av Glamour. Fem-tio minuter, en otrohetsaffär här och en okänd tvilling som plötsligt dyker upp i fönstret där, så är man liksom inne i det igen. En god vän ska alltid kunna ge en ganska komplett resumé av allt som hänt de senaste veckorna på en halv minut eller så. Och sen kan man äta glass.
Det är så jag tänker. Speciellt det där med glassen tänker jag mycket på.
Men hur som helst, idag blir det väl delvis ett undantag, eftersom jag dels tänker referera till de tidigare inlägg jag skrivit på temat “parkeringsgarage” och dels till de inlägg jag skrivit om “flodbilen”. Så, helt kort för nytillkomna: Familjen Backman kör en Hyundai. En svart. “Flodbilen” var en bil som jag ville köpa istället för Hyundaien (i reklamen kör de flodbilen genom en flod) men som av vissa onämnda närstående medlemmar av familjen ansågs vara “opraktisk”. Eftersom den, om den var aningen större, hade haft prefixet “USS”. (Genom. En. Fucking. Flod!) Så vi beställde en annan bil istället, som är av normalstorlek och kan parkera sig själv. Den blir också en Hyundai. En svart. Men det är egentligen inte jätterelevant för den här historien. Men, ja, så var det det där med parkeringsgaraget också då: Jag hade alltså en plats i ett parkeringsgarage precis under min vän N:s och mitt kontor (som Batman) fram till i vintras, då det tyvärr skulle blixtrenoveras (vilket betyder att beslutet kom blixtsnabbt, själva renoveringen hade utförts snabbare om man låtit naturlig erosion göra jobbet) och jag fick byta parkeringsplats (inte alls som Batman) till ett parkeringsgarage som ligger ett par minuters promenad från kontoret (sjukt obatman).
Ja, det är väl egentligen bara det ni behöver veta. Så låt oss gå vidare till själva historien.
Alltså: Det här nya parkeringsgaraget har en ganska trång nerfart. När jag kör ner med Hyundaien, som ändå är en bil som om den varit en människa hade varit urusel på latinamerikansk dans eftersom den helt saknar höfter, har jag någon decimeter på varje sida om ytterspeglarna. Vilket givetvis är ganska gott om plats, lite beroende på vad man jämför med (man skulle ju kunna jämföra med flodbilen, men låt oss spara det till om en stund) men eftersom nerfarten går i en ganska brant sväng hamnar man i slutet av den ändå i en vinkel där man i stort sett, om man skulle vilja, ganska omöjligen kan backa tillbaka upp till porten om anledning till detta av någon anledning skulle uppenbara sig. Och även om man skulle reda ut själva backandet utan att bilen ser ut som rekvisita i en Vin Diesel-film efteråt, så kommer man ändå inte ut genom garageporten, eftersom de två knapparna som garaget utrustats med för just detta ändamål är placerade dels på utsidan av garageporten och dels på väggen strax innan uppfarten (som alltså är det som för en liten stund sedan refererades till som “nerfarten”, fast från andra hållet) nere i garaget.
Kort sammanfattat: Har du väl börjat köra nerför nerfarten (eller uppför uppfarten) så kan du inte stanna på vägen. För då kommer du inte ut ur bilen eftersom du inte kan öppna dörrarna.
Detta är normalt sett givetvis inte ett problem. Det är, om jag ska vara helt uppriktig, inte något jag ens övervägt förrän imorse. Det var nämligen först imorse som jag la märke till att i slutet av nerfarten, precis där garaget börjar, har någon placerat en dörr. Och bakom denna dörr har någon placerat ett fläktrum. Och inne i fläktrummet hade någon idag placerat en herre. Och herren hade placerat sin verktygslåda på golvet i garaget. Och sedan hade herren lämnat dörren till fläktrummet öppen. Och av anledningar som passerar logistisk logik på så många sätt att det kan ge en Ipren huvudvärk har någon arkitekt med en känsla för infrastruktur som bara en mor kan älska under vad jag bara kan förutsätta var det glada 1980-talets glada garagebyggardagar beslutat att denna dörr ska öppnas utåt. Mot garaget.
Så där stod jag alltså imorse. Eller satt, rättare sagt. I Hyundaien. I kanske 45 graders nerförsvinkel vriden i full vänstersväng med någon decimeter på varje sida till respektive vägg. Med fläktrumsdörren uppställd exakt så mycket att jag inte kunde köra vidare ner i garaget utan att antingen A) spontantatuera högra framlyktan med en fläktrumsdörr, eller B) riskera att klämma ihjäl den herre vars ärende inne i fläktrummet inte helt omöjligtvis ju skulle ha kunna föra honom att stå precis bakom dörren.
Jag övervägde förstås att tuta. Men alla som någon gång har tutat inne i ett ekande parkeringsgarage vet att det, gentemot en herre i ett fläktrum som inte alls är beredd på just det, är en handling på gränsen till något som FN hade velat bjuda dig på en enkelbiljett till Haag för. Så jag la växeln i neutral och gasade lite försiktigt istället. För jag tänkte att detta kanske kunde väcka fläktrumsherrens uppmärksamhet. Det gjorde det inte. Så jag öppnade takluckan och ställde mig på sätet och ropade “HALLÅ?” istället. Jag tänkte att han skulle höra det. Det gjorde han inte.
Medan jag stod där och tittade ut genom takluckan reflekterade jag som hastigast över prospektet att klättra ut genom den, rulla över motorhuven på Hyundaien som han i A-Team-introt, för att sedan rundsparka igen dörren lite lagom demonstrativt sådär.
Men, ja, ni vet. Jag är 32. Min kiropraktor hade blivit asförbannad.
Så jag ropade “HALLÅ?” ett par gånger till. Tänkte att nu måste väl ändå fläktrumsherren höra mig. Det gjorde fläktrumsherren inte.
Jag satte mig tillrätta i Hyundaien en stund och övervägde att försöka rulla fram lite försiktigt och liksom putta igen dörren med nosen på Hyundaien, så som jag tänker mig att jag hade gjort om jag varit med i Robot Wars. Men sen tyckte jag att jag såg fläktrumsherren genom dörrspringan vid gångjärnen, och då tänkte jag att han kanske skulle kunna göra illa sig och att då hade det här väldigt raskt kunnat eskalera till vad min vän N brukar referera till som “en potentiellt lysande lokaltidningsrubrik”.
Jag övervägde att tuta igen. Men beslutade mig för att detta nog trots allt, sett till att fläktrumsherren förmodligen skulle bli först svinrädd och sedan asförbannad, vore ganska oartigt.
Så jag satt kvar i bilen och läste Sportbladet och lyssnade på country och tänkte att förr eller senare måste ju ändå fläktrumsherren bli klar med vad det nu var han sysslade med därinne i fläktrummet. Det måste ju ändå finnas ett begränsat antal saker man kan ägna sig åt i ett fläktrum med dörren öppen, tänkte jag.
Det fanns det tydligen inte. För det blev han inte.
Men efter fem-sex minuter kom det en Lexus körande inifrån garaget. När den fick se den öppna dörren tutade den ihållande i ett dussin sekunder. Tills fläktrumsherren kom utspringande, i tur och ordning svinrädd och asförbannad, och blängde ursinnigt på mig. “DU KAN VÄL FÖR FAN ROPA!!!” ropade han åt mig. Och sedan stövlade han tillbaka in i fläktrummet och stängde dörren efter sig.
Och sedan tutade Lexusen på mig och så fick jag backa hela vägen uppför uppfarten och ut genom garageporten så att den skulle komma förbi.
När jag kom ner i garaget igen var dörren till fläktrummet öppen igen.
Och, ja. Det är väl egentligen hela historien. Jag stod där en stund och sedan blev fläktrumskillen klar med vad det nu var för slags fläktrumsrelaterad aktivitet han gjort sig själv upptagen med. Han blängde ganska missnöjt på mig. Smällde igen dörren och gick. Och sedan parkerade jag och gick till kontoret och åt cashewnötter och kollade på Sopranos.
Och, jo. Jag förstår förstås helt och hållet att det här kanske inte på rak arm framstår som en jätteviktig historia att delge mänskligheten i hela jägar/samlar-perspektivet.
Men jag bara säger att om min fru bara hade låtit mig köpa flodbilen så hade jag inte haft det här problemet.
För den hade aldrig kommit ner i garaget från första början.