icon
icon
< Tillbaka
Övrigt | Publicerad 18 juni 2013 23.27

Det som ligger närmast hjärtat

Bloggen är som synes lite sen in till sig själv idag, beroende på lite olika saker. En av sakerna är glass och en annan av sakerna är sista säsongen av Sopranos och en tredje sak är att jag har fått lägga rätt mycket tid på att svara på mejl från olika sorters människor på mitt bokförlag för att intyga att jag faktiskt tänker skriva färdigt den där boken som de så ihärdigt fått för sig att jag ska skriva färdigt bara för att jag lovade dem det.

Men den viktigaste anledningen är faktiskt att min svåger var ansvarsfull nog att ta med mig på en hjärt- och lungräddningskurs. En av de stora förtjänsterna med att ha en bloggläsekrets som alltid ser till att bloggens upphovsman är den dummaste i rummet är förstås att jag inte behöver berätta för er vilken bra grej det är, men ni känner mig förstås tillräckligt väl vid det här laget för att veta att jag kommer att göra det ändå så jag skulle uppskatta om ni bara hoppade till och låtsades bli förvånade. Okej? Okej. Så: Himla bra grej det här med hjärt- och lungräddningskurs, serrni. Borde alla gå på, serrni.

Personligen tyckte jag faktiskt att den var så bra att jag har planer på att anmäla mig till ytterligare en kurs, för att lära mig använda en av de där nya hjärtstartarna som har börjat placeras ut i taxibilar och på kontor. Ruskigt bra grej, det också. Jag messade förstås min läkare om det, för att jag tänkte mig att han skulle ge mig beröm för mitt ansvarstänkande, varpå han kort och gott messade tillbaka och frågade hur det var ställt med hälsan hos min vän och kontorskollega N. Jag kände mig tvungen att medge att min vän och kontorskollega N rent allmänt har en hälsostatus som ger nötkärnor komplex. Varpå min läkare messade att han, efter att ha läst på lite i de ska vi säga mer matrelaterade delarna av min blogghistorik, tyckte att det bästa för min hälsostatus vore om jag betalade för hjärtstartaren och lät min vän N gå utbildningen i hur den ska användas.

Det är tydligen den sortens relation vi har nu, min läkare och jag.

Hur som helst gick i alla fall dagens utbildning bra. Min frus enda instruktion var att jag skulle tänka på att jag blivit given två öron och bara en mun eftersom det är meningen att jag ska lyssna dubbelt så mycket som jag pratar. Så jag försökte vara så tyst jag kunde. Det gick relativt bra. Enda gången det var på väg att skeva ur lite var när instruktören pratade om att det första man måste göra om man är först på plats vid en olycka är att utvärdera läget och eventuella faror eller hot som kan hindra en i själva hjärt- och lungräddningen. Och sedan frågade hon kursens deltagare vilka sorters faror eller hot vi kunde tänka oss vara vanligast i sådana fall.

Jag räckte upp handen. Det gjorde tre andra personer också. De fick svara först. De svarade i tur och ordning: ”risken att brand sprider sig, om olyckan är en eldsvåda, varpå offret kanske först måste flyttas”, ”rasrisk, där det kanske finns signaler om att offret fallit från en hög höjd och att till exempel ett tak kan vara på väg att ge vika” och ”bilar, om det rör sig om en trafikolycka, då man kanske först måste säkra omgivningen för den som ska hjälpa offret”.

När turen kom till mig så tog jag ner min hand och mumlade något om att ”jag tänkte säga det där om…brand” och sedan gjorde jag mig själv synnerligen upptagen med att ändra skärmsläckare på min telefon en stund.

Men jag tycker faktiskt fortfarande inte att man ska behöva skämmas för att det enda man spontant kom att tänka på när instruktören frågade om vilka faror och hot man bör vara uppmärksam på var ”vargen”.

Mitt primära sociala utbyte den senaste veckan har skett med en treåring.

Vargen är ett jävligt reellt hot i den åldern.

Annons

10 Kommentarer

Kommentera inlägget

*

Annons