Det var så här folk hade det innan internet. Då var man tvungen att träffa sina vänner och prata med dem för att de skulle veta vad som pågick i ens liv.
God vän: Så…alltså, vadå? Du åt upp kakan?
Jag: Jag åt en BIT av kakan! Jag åt för fan inte HELA!
God vän: Alltså…kakan som förskolan skulle sälja på föräldrafikat?
Min fru: (Harklar sig) Och intäkterna skulle gå till välgörenhet.
God vän: Åt du välgörenhetskakan?
Jag: Måste vi prata om det här igen? Jag har skrivit om det på min blogg. Kan du inte bara läsa där?
(Tystnad)
God vän: Har du en blogg?
(Tystnad)
Jag: Nu blir jag sårad.
God vän: Men alltså...hur mycket av kakan åt du upp?
Jag: Men vafan, en liten bit bara. Hur kan du inte veta att jag har en blogg? Vi har varit vänner i flera år!
God vän: Jag är inte så mycket på internet. Men alltså: Var åt du upp kakan?
Jag: I garaget.
God vän: Vadå i garaget?
Min fru: (Med den onödigt djupa sucken) I garaget på morgonen. Jag bakade kakan på kvällen och kontrollerade att den var hel på morgonen. Sen packade jag in den i folie och skickade den med Fredrik till förskolan. Och då satt han i garaget och åt upp den.
Jag: En bit. Jag åt upp en BIT! Och det var inte bara jag!
God vän: (Tittar på vår son, tittar på mig) Gav du en treåring kaka till frukost?
Jag: Det är exakt sånt här som du hade vetat om du hade läst min blogg!
God vän: Men...alltså...så när de öppnade folien på förskolan så fattades det en stor bit?
Jag: Men vafan! Det är ju inte som att de säljer kakorna HELA! De skär ju den i bitar! Och jag åt EN bit!
God vän: Och du gav en treåring kaka till frukost?
Jag: Jag var tvungen, så att han inte skulle kunna tjalla utan att sätta dit sig själv. Du vet, som när Tony Soprano tvingar Pussy att skjuta den där killen.
God vän: I vad?
Jag: I Sopranos!
God vän: Jag har aldrig sett det.
Jag: KÄNNER VI VARANDRA ÖVER HUVUD TAGET!?
God vän: Men du åt kakan, alltså.
Jag: En. B.I.T.
God vän: Men hur delade du den då? Hade du en kniv i bilen?
Jag: Nämen, du vet. Jag bröt liksom loss den.
(Tystnad)
God vän: Så när de öppnade folien på förskolan så såg det ut som en kaka som typ en stor björn hade slitit en stor tugga ur?
Jag: De fattar väl för fan att man måste KONTROLLSMAKA!
God vän: Men du satt alltså i bilen i ett mörkt garage klockan sju på morgonen och åt kaka som du stulit från välgörenhet. Och du tvingade din son att äta också så att han inte skulle kunna tjalla?
(Aningen längre tystnad)
Jag: Okej. Om du lägger fram det sådär så låter det ju inte direkt som mitt stoltaste ögonblick. Det gör det kanske inte.
(Aningen kortare tystnad)
Jag: Men alltså i ljuset av att du inte har sett Sopranos så kan det inte rimligtvis vara jag som är mest sjuk i huvudet här!
