Don’t tjöt the messenger

Jag: (Ganska upprymt) Hej!

Man på postkontor: (En aning mindre upprymt) Hej.

Jag: Det var jättelänge sen jag var på ett postkontor.

Man på postkontor: (Ser inte ut att uppleva att den sortens generella upplysningar kräver någon särskild respons)

Jag: Jag visste knappt att det fortfarande f-a-n-n-s postkontor längre, liksom! Jag trodde att alla skickade allt med e-mejl eller Kevin Costner nuförtiden.

(Tystnad)

Jag: (Harklar mig)

(Tystnad)

Jag: Jag skulle vilja skicka ett rekommenderat brev.

Man på postkontor: (Nickar med ett existensminimum av engagemang) Har du brevet med dig?

Jag: (Håller upp brevet) Jag tror att jag behöver ett kuvert.

Man på postkontor: (Ser lite ut att göra himla-med-ögonen-motsvarigheten till såna där människor som kan sova med ögonen öppna)

Jag: Är det något speciellt kuvert eller så?

Man på postkontor: (Kisar en aning misstänksamt) Hur menar du med speciellt?

Jag: Alltså...måste det också vara...rekommenderat?

(Tystnad)

Jag: Alltså...okej, jag vet inte exakt vad ett rekommenderat brev är. Det är första gången jag skickar ett rekommenderat brev. Och jag har inte skickat brev på ganska länge. Jag är lite...uppspelt.

Man på postkontor: (Tar ett lite onödigt djupt andetag) Det är vanliga kuvert.

Jag: Hur funkar det här med rekommenderat brev egentligen?

Man på postkontor: (Blinkar lite onödigt länge) Hur menar du?

Jag: Alltså, är det sånt här man ser på film där de trycker det i handen på folk och vrålar "YOU'VE BEEN SERVED!"?

Man på postkontor: (Tittar på kön bakom mig, tittar på mig) Det är delgivning du tänker på, tror jag.

Jag: Gör ni sånt?

Man på postkontor: Jag tror att det är polisen som gör sånt.

Jag: (Gör miniatyr-Kennet-Andersson-pistoler för att accentuera att jag försöker vara lite rolig) Kan man delge någon ett rekommenderat brev då? Så att man sätter hela skattesystemet i arbete på en gång liksom?

Man på postkontor: (Tittar på mig med en blick blank som en nyspolad skridskorink)

Jag: (Harklar mig) Ett vanligt kuvert då, tack.

Man på postkontor: Vilken storlek?

Jag: Normalstorleken.

Man på postkontor: (Ser trött ut)

Jag: (Känner tydligen att detta är en bra tid att dra ytterligare ett skämt)

(Plats för skämt.)

(Plats för respons.)

På vårt kontorshotell, 20 minuter senare:

Min vän N: Vad gör du?

Jag: Letar efter receptionisten.

Min vän N: Varför det?

Jag: Jag behöver skicka ett rekommenderat brev. Jag hoppas att hon kan göra det åt mig när hon ska till posten.

Min vän N: Var inte du på posten i förmiddags?

Jag: Jo. Men det visade sig att jag behövde skicka ett rekommenderat brev till.

Min vän N: (Lägger huvudet på sned) Hände det något på posten, Fredrik?

Jag: Äh, vafan. Jag drog ett "det här känns som att köpa kondomer"-skämt när personalen frågade mig om storleken på kuvert. Nu i efterhand kändes det lite opassande. Så jag vill helst inte gå tillbaka.

Min vän N: (Skakar mycket långsamt på huvudet)

Jag: Jag blev lite uppspelt.

Min vän N: (Gnuggar sig över ögonlocken)

Jag: Men vafan! Jag fick panik. Det var komplicerat. Och det blev jättelång kö bakom och vafan...jag visste inte exakt hur det gick till att skicka ett rekommenderat brev. Och...du vet. Det är fan som att jag inte kan stå på ett postkontor och ha en normal konversation utan att dra idiotiska skämt liksom. Nån jävla nervositetsstörning.

(Tystnad)

Min vän N: (Masserar tinningarna) 

Jag: (Gör miniatyr-Kennet-Andersson-pistolerna) Det är som att jag lider av POST-traumatisk stre...

Min vän N: Om du avslutar den där meningen så går jag hem.