Som den mer uppmärksamme läsaren möjligen noterat fyller inte bloggen 30 om några timmar. Det råkar däremot jag göra. Och kärntruppen av bloggens läsare har tydligen (med trogna läsaren Helena som förste bråkmakare med koll på datum) de senaste dagarna uppmärksammat detta på det däringa Facebook (vilket ju är den säkraste platsen att föra konversationer utom hörhåll för mig), och gjort en insamling till förmån för arbetslösa svenska hjärtkirurger.
Så idag, medan min vän N och jag satt i ett möte med människor som alltjämt tar våra kreativa förmågor på allvar (alltså sådana som inte läser den här bloggen) ringde bloggfikans upphovskvinna Malin och bloggens ordningsman Andreas nerifrån porten, och stod där och väntade med en kylväska (storlek garderoben som det svenska kungahuset förvarar sina skelett i) fylld med synnerligen okristliga mängder ost och kött.
En del visar kärlek med poesi. Andra med blommor. Men både ni och jag vet ju att det inte är på riktigt om man inte gör det med kolestrol.
(Andreas hade dessutom med sig den röda Saaben, known from bloggfikat, med YNWA-regskylten och en ettåring i sockerkoma som inredningsdetalj, vilket kändes som en happening bara det.)
Och det här var, helt uppriktigt, något av det finaste någon gjort för mig. Och det säger jag nu inte bara för att den där kylväskan hade fått en militant vegan att gå helt jävla Anna Odell, utan för att den här bloggen för längesen slutade vara i första hand en monolog och istället växte till något mycket större och bättre än så. Och det är ert, allt det.
Ni allihop som kommer hit dag efter dag och lägger er i vad jag håller på med kommer alltid vara den här bloggens själ. Den tolfte spelaren. Och jag vill att ni ska veta att det verkligen genuint betyder enormt mycket för mig varje gång ni tittar förbi.
Och det säger jag inte bara för att jag skulle bli tvungen att skaffa ett riktigt jobb om det inte var för er. Utan för att ni, i likhet med min fru och min son, är alldeles för bra för mig.
Tack Malin, Andreas, Ida, Anton, Ylva, Julia, Helena, Filippa och Sjöbusen och alla ni andra som var en del av köttpresenten. Och alla ni andra, för att ni trycker på likeknappar och skriver kommentarer och hänger på bloggfikor och startar Facebookgrupper och Spotifyspellistor och tycker att det verkar vara en skitbra idé när jag vill plantera träd i Kumla.
Det här vore inget utan er.
Fyra sorters ost, fem olika kroppsdelar av gris, två stycke lamm och så mycket nöt att den här bloggen helt på egen hand bär ansvaret för att ännu en kalv kommer växa upp föräldralös och dömas till ett liv som bästsäljande hiphopartist och vitaminvattenförsäljare.
Nu ska jag bara hitta en fyra och en halv meter lång bit baguette.
Sen jävlar.