Det här är ju, som de läsare som hängt med här ett tag vid det här laget är medvetna om, inte direkt den sortens blogg som ägnar sig åt konsumtionstips eller livsstilsråd. Den här bloggen försöker så att säga, så gott den nu kan, att hålla sig inom sitt kompetensområde. Plastgiraffsvendettor. Bearnaisesås. Den typen av saker.
Men ni vet ju vid det här laget förhoppningsvis också att vi på den här bloggen tycker om människor som brinner för något. Och ibland hittar man människor som brinner på oväntade platser.
Min son går som ni vet på förskolan. Det är förstås inte ett alldeles okomplicerat jobb att tillhöra personalen på den förskolan. Delvis för att han är min son, delvis för att jag är hans pappa. Förskollärarna har visat ett stort tålamod med mig de senaste 10 månaderna eller så. När jag kommer för sent när de ska på utflykt. När jag spiller Red Bull i jackrummet. När jag glömmer sätta på min son skor innan vi går hemifrån.
Så jag gör så gott jag kan för att lyssna på dem.
Och de berättar ofta att han älskar musik. Att han gillar att dansa. Han har förstås det från sin mamma. Jag har aldrig kunnat dansa i hela mitt liv. Har aldrig vågat. Det finns något fundamentalt i dans och musik som handlar om ge sig hän. Kasta sig ut. Släppa taget. Jag har aldrig kunnat det.
Och jag är väldigt glad att han inte tagit efter mig. För han dansar alltid som om han inte hade något val.
Och han har en förskollärare som heter Linn. Hon har lite för stora jackor när det är kallt ute och hon spelar gitarr och hon får honom att skratta på ett sätt som man bara gör med människor som man kan dansa med i ett samlingsrum på en förskola så som man dansar på hala trägolv när man vet att ingen ser.
Och ibland hittar man som sagt människor som brinner på oväntade platser.
För när Linn inte dansar och spelar gitarr med sexton galna ungar i det där samlingsrummet så att de kiknar av skratt, då spelar hon in musik som den här.
Så. Hörrni.
Jag vet ju verkligen inte minsta lilla sak om musik. Jag tror att ni och jag är överens om det. Men jag vet ett och annat om att brinna för något. För det enda jag någonsin ville göra var att skriva och någonstans någon gång gav någon mig chansen att försörja mig på det. Gav mig en scen och en publik.
Så jag ville bara berätta för er att den här tjejen heter Linn Öberg. Och hur mycket min fru och jag än älskar att hon dansar med vår son varje dag i det där samlingsrummet så begriper ju både ni och vi att hon förtjänar en mycket, mycket, mycket större publik än så.
Linn har en singel på Spotify här. Och MySpace här. Och Soundcloud här. Och hon släpper en egenfinansierad skiva senare i vår.
Det skulle vara väldigt fint om ni ägnade en minut eller två åt att lyssna på henne. Är med och ger henne en större scen.