Vi har ju ett litet tillfälligt krönikeuppehåll på den här bloggen, men det hindrar förstås inte att det skrivs krönikor på annat håll då och då. Just den här gick i DN Söndag för några veckor sen. (Känsliga läsare varnas för starka Stockholmsreferenser.)
DN Söndagspredikan:
I Stockholm kommer man närmre
De säger att Stockholm är kallt. Det är inte sant. Det är den mest romantiska stad jag vet.
Det finns så mycket fördomar på landet. Att stockholmare är ”kalla” och ”distanserade”. Men jag har aldrig mött människor så törstande efter närhet som här.
Som på Pressbyrån. På landet står folk en meter bakom en i kön. Här provar någon ens strumpor medan man betalar. Här blir man skallad av en frisyr så svår att den bara kan klippas av frisörer med Chalmers-examen i samma sekund man vänder sig om. Och visst, cynikern kanske muttrar att det tycks vara kutym vid Rådmansgatan att man fucking teleporterar sig från platsen så fort man har dragit kortet. Men jag ser inte det.
Jag ser de trevande fingertopparna, efter någon att vidröra.
Som i bilkön på Essingeleden, när det råkar bli en lucka på en och en halv meter till Audin framför. Och Lexusen bakom t-u-t-a-r. Då blåser det vidunderliga vindar inom mig. Visst, cynikern kanske undrar vad fan Lexusen är rädd ska hända i den där luckan. Att etniska minoriteter ska rusa in i den och slå upp en tältby? Att byggnadskontoret ska plantera träd och förstöra sjöutsikten? Men jag ser inte det.
Jag ser bara någon som bara vill ha någon att vara någon för.
Som kvinnan i byxdräkt och vita hörlurar som armbågar sig in på tunnelbanan innan vi andra kommit av. Visst, där kanske cynikern undrar ”vad, exakt, tror du ska hända nu? Tror du att finns ett annat hemligt tåg härinne som de fem första får åka med, som går till Hogwarts istället för Mörby Centrum?”. Men jag, en enkel kepspojk från landet, jag ser bara längtandet.
Efter kroppsvärme.
Jag ser en Östermalmskvinna i päls som vill känna mina andetag när hon sträcker sig förbi mig och dunkar ner ”Nästa kund”-skylten på varubandet. Jag ser reklammän i stadsjeep som släpper upp kopplingen för att krympa avståndet mellan mig och dem tills de kan känna mina hjärtslag under sin hud.
Och den sortens romantik, den finns inte på landet, banne mig.
Så de säger att Stockholm är kallt. Men det är inte sant.
3 välsignelser
1. Ryggsäckar. Ingen hudvårdsbehandling i världen går upp mot en ordentlig dragkedjeansiktsscrub från en Haglöfs i morgonrusningen. Because I’m worth it.
2. Gas–broms–gaaas–panikbroms! Det ljuva kaoset i t-banevagnen. Som en ravefest, fast man mår dåligt under tiden och bra när man kommer hem, istället för tvärtom.
3. Kamratuppfostran i bilkön. Ja, du ser att jag vill in i din fil. Men hur skulle det se ut om du bara lät mig göra det? Hur skulle jag då lära mig något? Du vill bara mitt bästa, faktiskt.
Fredrik Backman är frilansskribent och bloggare. Han flyttade till Stockholm 2007. Första dagen med tunnelbanekort blev han vidrörd av fler främlingar här än på 26 år i Skåne.