Jag besiktigade bil imorse, klockan 06.00. Jag tog för givet att det finns någon form av register hos bilprovningen som automatiskt bokar in de där tiderna åt 30-åriga småbarnsföräldrar. ”Den här jäveln då? Peugeot och en ettåring. Han är ju ändå uppe och gör gröt och tittar på den där Teletubby. Honom tar vi”, ungefär.
Den teorin föll dock på att mannen framför mig i kön vid incheckningsdisken var en 45-årig man med Audi som helt uppenbart hette Kjell. Den där typen av man som tror att ”säkerhetsavstånd” är tjockleken på ett A4-ark. Män som heter Kjell har sällan småbarn. Män som heter Kjell har jobb. Och Audi.
Kjell tittade på personalen, tittade surt på sin klocka, tittade surt på personalen.
”Jag har tid klockan sex! Nu är den tre minuter över!”, fräste han åt en av bilprovningsmännen. Bilprovningsmannen tittade tillbaka på honom med den där sortens trötta nonchalans som bara bilprovningsmän och receptionister på kommunala förvaltningar behärskar till fullo. Sedan vände han sig om och gick lugnt därifrån.
Kjell blängde efter honom med armarna utslagna. Som om bilprovningsmannen faktiskt måste s-k-ä-m-t-a. Men när Kjell efter en minut eller så till slut insåg att bilprovningsmannen nu faktiskt inte alls brydde sig om den internationella ”döh! Jag kör Audi!”-gesten med de utslagna armarna, och att Kjell här inte omedelbart skulle få den respekt han ansåg att Audi-ägare faktiskt per definition förtjänat på bilprovningen, valde Kjell det näst bäst alternativet: Han vände sig mycket indignerat om mot mig, pekade på sin klocka och fräste ”somliga av oss har för fan JOBB att sköta!”. Sedan nickade Kjell ivrigt åt mig, för att markera att det var i det här skedet av konversation som jag skulle intyga att han hade rätt.
”Jag är pappaledig”, svarade jag glatt.
Kjell såg inte glad ut tillbaka.
”Det är också ett jobb”, tillade jag för säkerhets skull.
Kjell såg inte ut att hålla med.
”Vad har du för bil?”, krävde han att få veta, lite sådär som Vic Mackey i The Shield kanske skulle ha krävt att få veta det.
”Peugeot”, svarade jag.
Kjell synade mig uppifrån och ner. Sedan nickade han. Som om detta var något man hade kunnat ge sig fan på. ”Jag kör Audi”, sa han. Lite sådär som man kanske skulle säga ”mina fingrar kan skjuta laser”.
”Kul”, sa jag glatt.
Kjell såg inte ut att tycka det.
”När har du tid?” grymtade han.
”Sex”, sa jag.
Kjell nickade surt. Som om jag borde begripa att det här därmed faktiskt var mitt fel. Vi stod bredvid varandra i tystnad efter det.
När det blev vår tur körde vi in våra bilar i inspektionshallen samtidigt. Kjell gjorde förstås en stor poäng av att köra in sin mycket snabbare än jag, så att han kunde kasta sig ut ur Audin så snabbt att han kunde stå lite nonchalant bredvid den och kolla på klockan när jag stannade min bil. Lite ”jaså du kommer nuuu? Nänänä, ingen stress, vi andra väääntar gärna på dig och din Peugeot serru…”
Medan jag letade efter min varningstriangel i bakluckan promenerade han sedan demonstrativt ett varv runt min bil. Lite sådär som den ryska spelaren gjorde runt bollen innan Brolin skulle lägga straff i gruppspelsmatchen i VM 1994. Vid ett tillfälle stannade han, lutade sig fram, och synade mönsterdjupet i mina däck. När han insåg att jag och bilprovningsmannen stod och tittade på honom lite sådär som man kanske skulle titta på en idiot rätade han snabbt på sig och slog ut med armarna snett uppåt i en mycket kränkt gest. Lite för att säga ”vaaad? Luften är fri!”
När bilarna hissades upp i luften frågade bilprovningsmannen mig om jag hade haft några ”problem” med min. Jag svarade att den gått igenom alla besiktningar utan anmärkning. Kjell inflikade genast påstridigt att det här var första gången hans Audi besiktigades. Eftersom den ”i stort sett är ny”.
Bilbesiktningsmannen tittade länge på Kjell. Lite som man kanske skulle titta på en liten, liten bit bajs som fastnat på ens laptopskärm. Sedan konstaterade han bryskt att vi kunde gå ut i väntrummet och dricka kaffe så länge. Kjell såg mycket kränkt ut. Sedan tittade han argt på mig. ”Det här inte vår förstabil”, förklarade han surt när vi gick mot väntrummet. ”Vi har en till!”.
”Vad är det för märke på den?”, frågade jag i ett försök att konversera.
”Också Audi”, svarade Kjell. Lite sådär som man gör när man egentligen vill säga ”jag har nämligen RÅD med det! TVÅ Audis!”.
”Vi har också en bil till”, sa jag. ”En Hyundai”.
Kjell tittade länge på mig med någon form av blandning av fascination och avsmak. Sedan nickade han kort och sakligt. Som om detta genast förklarade varför bilprovningsmannen skickat ut oss ur inspektionshallen.
Kjell och jag satt så i tystnad i tio minuter på de små, små bänkarna i väntrummet. Med den där atmosfären i luften som jag antar att två boxare hade avgett om de efter matchen hade blivit inskickade i ett väntrum i en kvart i väntan på att domslutet skulle tillkännagöras.
När bilprovningsmannen till sist kom tillbaka höll han två papper i händerna. Han gjorde en ansats att ge mig det ena, men Kjell reste sig genast och harklade sig mycket demonstrativt.
”Jag var faktiskt FÖRST”, röt han.
Bilprovningsmannen nickade.
”Audin? Det blir körförbud på den”, konstaterade han kort och räckte över Kjells papper.
Spänd tystnad inträdde. Inte alls olikt den tystnad som kanske hade inträtt om bilprovningsmannen hade sagt ”din penis” istället för ”Audin”.
Sedan slängde bilprovningsmannen åt mig mitt papper med ett trött ”den där är godkänd”.
Och visst.
Det finns säkert folk som kommer försöka övertyga er om att hela den här grejen med en snart 30-årig småbarnspappa som ställer sig upp på en bänk i ett väntrum på bilprovningen klockan sex på morgonen och vrålar ”JA!” på ganska bred skånska åt en 15 år äldre man med Audi och sedan börjar göra sin min-bil-blev-godkänd-och-det-blev-inte-din-och-det-betyder-att-jag-är-en-bättre-bilförare-än-du-dans uppe på en liten, liten väntrumsbänk, kanske kan ses som en smula…tja… överdriven.
”Omogen”, skulle kanske min fru till och med vilja säga.
Men ni fattar.
Det vet jag att ni gör.