icon
icon
< Tillbaka
Övrigt | Publicerad 5 juli 2011 21.33

En man som heter Ove hanterar det faktum att han har gått fel

Jag har, som den uppmärksamme bloggläsaren kanske minns att min vän N med jämna mellanrum hetsar upp sig över, inte jättebra lokalsinne. Två saker som inte direkt underlättar den karaktärsbristen är dessutom  A) Att jag flyttade till Stockholm för fyra år sen, och B) Att uppskattningsvis 85% av världens samlade förråd av orange vägkonor befunnit sig här sedan dess.

Så idag var jag ute och gick i stan, och kom till en av alla de där tusentals avspärrningarna för vägarbete som Stockholms stad använder som subtil hint för att berätta för välbärgade utländska turister att de faktiskt inte är välkomna här och borde åka till Köpenhamn eller nåt istället. Komplett med stora blå skyltar med en massa pilar som dirigerade mig till en alternativ väg. Jag följde dessa pilar. Kom till en ny avspärrning för ett annat vägarbete. Dirigerades ner i en tunnel, sedan in på en sidogata, genom en park, ner i en ny tunnel, sedan fram till en ny avspärrning för ett tredje vägarbete. Nya pilar, ny tunnel, någon form av grönområde, och kort efter det den vanliga insikten om att jag nu förstås inte hade den blekaste jävla aning om var jag befann mig.

Det är nu förstås inte en helt ny upplevelse för mig, och jag har blivit ganska bra på att hantera den. En bit framför mig under hela promenaden gick dock en man i den övre medelåldern (som vi, helt och hållet för enkelhetens skull, kan kalla Ove), och som nu befann sig i exakt samma prekära geografiskt utmanade situation som jag. Ove var dock inte riktigt lika bra på att hantera den. Män som heter Ove är ju nu sällan det.

För att vara tydlig så har män som heter Ove faktiskt alltid bara fem olika reaktioner på insikten om att de gått just vilse. De är, i tur och ordning:

1. Ove stannar. Inser att han har gått vilse. Beslutar sig givetvis genast för att ingen av de totala främlingarna som eventuellt står och spionerar på honom gömda bland buskar och hus just nu kan tillåtas få reda på det. Ove kör därför genast den medelålders mannens allra främsta avledningsmanöver: Han kollar på klockan. Men det är nu inte bara att k-o-l-l-a på klockan, det kan ju vilken jävla IT-konsult som helst klara av. Nej, när Ove kollar på klockan, då är det en hel manöver. Det är som ett synkroniserat jävla simprogram. Fötterna brett isär, armen demonstrativt utsträckt, blicken med all överdriven tydlighet på urverket. Och sedan: Den långsamma, besvikna huvudskakningen. Som om klockan precis har gjort bort sig riktigt jävla ordentligt. Sedan sätter Ove händerna teatraliskt i sidorna och suckar högt och nickar mycket allvarligt för sig själv, som om Ove precis har sagt något som Ove håller med om. Och sedan vänder sig Ove om och marscherar tillbaka samma väg han kom. Ove var liksom inte vilse, nejnej, han kom bara på att han var tvungen att vara någon annanstans just nu. Eftersom klockjäveln gjorde bort sig, liksom. Omöjligt att få ta på bra klockor nuförtiden. Bara asiatiskt plastskit nuförtiden. Vet ju alla.

2. Ove stannar. Inser att han har gått vilse. Kör förstås instinktivt klockmanövern. Men med en twist! Istället för att vända sig och gå åt andra hållet placerar sig Ove nu nämligen högst nonchalant lutad mot närmaste bänk, träd eller husvägg. Och sedan står han där i tio minuter. Då och då kör han klockmanövern igen, fast i en nerskalad variant. Kanske kastar han även en nonchalant blick på sin mobiltelefon. Och så, till sist, när 10 minuter har gått och alla främlingar som under tiden har stått och spionerat på Ove är övertygade om att Ove inte alls har gått vilse utan faktiskt bara står här och väntar på någon, då vänder sig Ove surt om och marscherar tillbaka samma väg som han kom. Det var ju inte så att Ove gick fel. Nejnejnej. Ove stod ju bara här och väntade på något jädrans stolpskott som inte kan passa tider. För det kan folk inte längre, passa tider. Det kunde man på Oves tid, men nu ska ju alla bara dricka konstigt kaffe och hålla på med data hela dagarna. Och Ove har för fan bättre saker för sig än att stå här och vänta, det ska de ha förbaskat klart för sig. Allihop.

3. Ove stannar. Ser sig mycket förnärmat omkring, som om någon av de omgivande byggnadsverken precis har förolämpat hans mammas sätt att försörja sig på ett högst grafiskt kreativt vis. Konstaterar kort för sig själv att han har gått vilse. Muttrar omedelbart ”vad i helvete nu då”, ganska högt. Sätter sedan händerna bestämt i sidorna, lite sådär som Stålmannen alltid gör när han har gått vilse, och betraktar mycket trotsigt sin omgivning som om han stod och betraktade sig själv i en spegel iklädd våtdräkt. Upprepar ”vad i helvete nu då”, en smula högre den här gången. Väntar sedan tålmodigt med händerna upproriskt i sidorna tills en medmänniska av en händelse promenerar förbi, varpå Ove genast ställer sig mitt i vägen, söker ögonkontakt, och sedan vräker ur sig ”DE HAR FÖR FAN BYGGT OM HÄR!”. Lite med det där tonfallet som om det var personen som råkade gå förbi som bär ensamt ansvar för det. Oavsett vad personen ifråga svarar på detta fnyser Ove sedan genast högljutt, frustar och skakar på huvudet som en förkyld häst kanske skulle göra, och vänder i nästa sekund tvärt på klacken och stormar därifrån samma väg han kom. Som om han inte alls gått vilse, utan faktiskt bara kom hit för att skälla ut just den här människan, och sedan marschera därifrån. ”Idiotprojektion”, skulle man kunna kalla det. Ove kunde ju faktiskt ha sett ut som en idiot här som inte visste var han befann sig. Men nu gör han ju inte det. Nu är det ju idioten som häpet står kvar och stirrar efter Ove som gör det. Sucker.

4. Ove stannar. Inser att han har gått vilse. Han låtsas då genast bli mycket överraskad av ett för alla andra ohörbart ljud. Ove svänger liksom handflatorna fram och tillbaka i luften och skjuter fram hakan som om han koncentrerar sig mycket ihärdigt. Vad kan det vara för ett ljud? Ja, vad ÄR det där som låter för något? Högst mystiskt alltsammans! Nämen…nämen, det är ju Oves mobiltelefon som låtsasringer! Ove fiskar snabbt upp den ur fickan (eller axelhölstret, det kan mycket väl vara ett axelhölster), och för sedan under flera minuter ett högst högljutt och helt och hållet imaginärt samtal med sin fru. Av detta framgår för alla de totala främlingar som inte alls befinner sig inom hörhåll (men som ju kan använda olika typer av avancerade avlyssningsanordningar, det vet man ju hur folk håller på nuförtiden!) att Oves fru har glömt något. Det kan vara en scarf, eller en handväska, eller en påse läppglans. Ni vet, sånt där som fruntimmer glömmer överallt hela tiden. Ove gör genom det högljudda imaginära samtalet nu klart för samtliga inblandade att visst, Ove går väl tillbaka och HÄMTAR det som Oves fru har glömt då. Men det är faktiskt SISTA gången! Sedan lägger Ove mycket surt på luren. Muttrar ”jävla fruntimmer” högt och demonstrativt. Och marscherar tillbaka samma väg som han kom.

5. Ove stannar. Inser att han har gått vilse. Ove fortsätter gå. Vägjäveln får helt enkelt anpassa sig.

Den medelålders mannen som gick en bit framför mig tidigare idag valde alternativ 5. Jag valde, precis som jag alltid gör, alternativ 4.

Annons

34 Kommentarer

Kommentera inlägget

*

Annons