Jag har, som den uppmärksamme bloggläsaren kanske minns att min vän N med jämna mellanrum hetsar upp sig över, inte jättebra lokalsinne. Två saker som inte direkt underlättar den karaktärsbristen är dessutom A) Att jag flyttade till Stockholm för fyra år sen, och B) Att uppskattningsvis 85% av världens samlade förråd av orange vägkonor befunnit sig här sedan dess.
Så idag var jag ute och gick i stan, och kom till en av alla de där tusentals avspärrningarna för vägarbete som Stockholms stad använder som subtil hint för att berätta för välbärgade utländska turister att de faktiskt inte är välkomna här och borde åka till Köpenhamn eller nåt istället. Komplett med stora blå skyltar med en massa pilar som dirigerade mig till en alternativ väg. Jag följde dessa pilar. Kom till en ny avspärrning för ett annat vägarbete. Dirigerades ner i en tunnel, sedan in på en sidogata, genom en park, ner i en ny tunnel, sedan fram till en ny avspärrning för ett tredje vägarbete. Nya pilar, ny tunnel, någon form av grönområde, och kort efter det den vanliga insikten om att jag nu förstås inte hade den blekaste jävla aning om var jag befann mig.
Det är nu förstås inte en helt ny upplevelse för mig, och jag har blivit ganska bra på att hantera den. En bit framför mig under hela promenaden gick dock en man i den övre medelåldern (som vi, helt och hållet för enkelhetens skull, kan kalla Ove), och som nu befann sig i exakt samma prekära geografiskt utmanade situation som jag. Ove var dock inte riktigt lika bra på att hantera den. Män som heter Ove är ju nu sällan det.
För att vara tydlig så har män som heter Ove faktiskt alltid bara fem olika reaktioner på insikten om att de gått just vilse. De är, i tur och ordning:
1. Ove stannar. Inser att han har gått vilse. Beslutar sig givetvis genast för att ingen av de totala främlingarna som eventuellt står och spionerar på honom gömda bland buskar och hus just nu kan tillåtas få reda på det. Ove kör därför genast den medelålders mannens allra främsta avledningsmanöver: Han kollar på klockan. Men det är nu inte bara att k-o-l-l-a på klockan, det kan ju vilken jävla IT-konsult som helst klara av. Nej, när Ove kollar på klockan, då är det en hel manöver. Det är som ett synkroniserat jävla simprogram. Fötterna brett isär, armen demonstrativt utsträckt, blicken med all överdriven tydlighet på urverket. Och sedan: Den långsamma, besvikna huvudskakningen. Som om klockan precis har gjort bort sig riktigt jävla ordentligt. Sedan sätter Ove händerna teatraliskt i sidorna och suckar högt och nickar mycket allvarligt för sig själv, som om Ove precis har sagt något som Ove håller med om. Och sedan vänder sig Ove om och marscherar tillbaka samma väg han kom. Ove var liksom inte vilse, nejnej, han kom bara på att han var tvungen att vara någon annanstans just nu. Eftersom klockjäveln gjorde bort sig, liksom. Omöjligt att få ta på bra klockor nuförtiden. Bara asiatiskt plastskit nuförtiden. Vet ju alla.
2. Ove stannar. Inser att han har gått vilse. Kör förstås instinktivt klockmanövern. Men med en twist! Istället för att vända sig och gå åt andra hållet placerar sig Ove nu nämligen högst nonchalant lutad mot närmaste bänk, träd eller husvägg. Och sedan står han där i tio minuter. Då och då kör han klockmanövern igen, fast i en nerskalad variant. Kanske kastar han även en nonchalant blick på sin mobiltelefon. Och så, till sist, när 10 minuter har gått och alla främlingar som under tiden har stått och spionerat på Ove är övertygade om att Ove inte alls har gått vilse utan faktiskt bara står här och väntar på någon, då vänder sig Ove surt om och marscherar tillbaka samma väg som han kom. Det var ju inte så att Ove gick fel. Nejnejnej. Ove stod ju bara här och väntade på något jädrans stolpskott som inte kan passa tider. För det kan folk inte längre, passa tider. Det kunde man på Oves tid, men nu ska ju alla bara dricka konstigt kaffe och hålla på med data hela dagarna. Och Ove har för fan bättre saker för sig än att stå här och vänta, det ska de ha förbaskat klart för sig. Allihop.
3. Ove stannar. Ser sig mycket förnärmat omkring, som om någon av de omgivande byggnadsverken precis har förolämpat hans mammas sätt att försörja sig på ett högst grafiskt kreativt vis. Konstaterar kort för sig själv att han har gått vilse. Muttrar omedelbart ”vad i helvete nu då”, ganska högt. Sätter sedan händerna bestämt i sidorna, lite sådär som Stålmannen alltid gör när han har gått vilse, och betraktar mycket trotsigt sin omgivning som om han stod och betraktade sig själv i en spegel iklädd våtdräkt. Upprepar ”vad i helvete nu då”, en smula högre den här gången. Väntar sedan tålmodigt med händerna upproriskt i sidorna tills en medmänniska av en händelse promenerar förbi, varpå Ove genast ställer sig mitt i vägen, söker ögonkontakt, och sedan vräker ur sig ”DE HAR FÖR FAN BYGGT OM HÄR!”. Lite med det där tonfallet som om det var personen som råkade gå förbi som bär ensamt ansvar för det. Oavsett vad personen ifråga svarar på detta fnyser Ove sedan genast högljutt, frustar och skakar på huvudet som en förkyld häst kanske skulle göra, och vänder i nästa sekund tvärt på klacken och stormar därifrån samma väg han kom. Som om han inte alls gått vilse, utan faktiskt bara kom hit för att skälla ut just den här människan, och sedan marschera därifrån. ”Idiotprojektion”, skulle man kunna kalla det. Ove kunde ju faktiskt ha sett ut som en idiot här som inte visste var han befann sig. Men nu gör han ju inte det. Nu är det ju idioten som häpet står kvar och stirrar efter Ove som gör det. Sucker.
4. Ove stannar. Inser att han har gått vilse. Han låtsas då genast bli mycket överraskad av ett för alla andra ohörbart ljud. Ove svänger liksom handflatorna fram och tillbaka i luften och skjuter fram hakan som om han koncentrerar sig mycket ihärdigt. Vad kan det vara för ett ljud? Ja, vad ÄR det där som låter för något? Högst mystiskt alltsammans! Nämen…nämen, det är ju Oves mobiltelefon som låtsasringer! Ove fiskar snabbt upp den ur fickan (eller axelhölstret, det kan mycket väl vara ett axelhölster), och för sedan under flera minuter ett högst högljutt och helt och hållet imaginärt samtal med sin fru. Av detta framgår för alla de totala främlingar som inte alls befinner sig inom hörhåll (men som ju kan använda olika typer av avancerade avlyssningsanordningar, det vet man ju hur folk håller på nuförtiden!) att Oves fru har glömt något. Det kan vara en scarf, eller en handväska, eller en påse läppglans. Ni vet, sånt där som fruntimmer glömmer överallt hela tiden. Ove gör genom det högljudda imaginära samtalet nu klart för samtliga inblandade att visst, Ove går väl tillbaka och HÄMTAR det som Oves fru har glömt då. Men det är faktiskt SISTA gången! Sedan lägger Ove mycket surt på luren. Muttrar ”jävla fruntimmer” högt och demonstrativt. Och marscherar tillbaka samma väg som han kom.
5. Ove stannar. Inser att han har gått vilse. Ove fortsätter gå. Vägjäveln får helt enkelt anpassa sig.
Den medelålders mannen som gick en bit framför mig tidigare idag valde alternativ 5. Jag valde, precis som jag alltid gör, alternativ 4.
Något universitet borde avlöna dig för närmare studier av Ove-genen.
Såg förresten själv en Ove igår och började skratta för mig själv.
Scenariot var:
Vallhallavägen. Klockan var väl typ halv 6 på eftermiddagen. Den vägen har ju en tendens att vara helt jävla stillastående vid den tiden på dygnet. En yngre pappa med barn i bilen valde att stå kvar vid ett rödljus när det blev grönt, dels för att trafiken stod still en kilometer framför honom och dels för att inte blockera korsningen.
Det här, tyckte Ove i sin Nissan bakom killen, var en av de sämsta idéerna mänskligheten producerat fram och lät honom veta detta med sitt fullt fungerande signalhorn. Jag stod vid övergångsstället och blev gladare och mer road för varje ilsket tut. Dessvärre fick jag ögonkontakt med Ove och han tolkade mitt leende som att jag till fullo höll med honom. Ove, hey, minsta jag kan göra.
Intressant nog så verkar ingen av dina bloggläsare tvivla på att OVE existerar, även om de hittills tvivlat på flera andra.
själv gillar jag Ove. Fast liksom inte så att jag skulle vilja träffa honom. Mer som man kan gilla en så jäkla tydlig figur, typ som Voldemort men inte ond utan bara – ja, ovig.
Jag är en sextonårig tjej. Själv brukar jag använda fyran. Fast jag brukar inte låtsas att det är min fru som ringer, det vore ju konstigt. Oftast är det mamma.
Jag brukar personligen kora antingen nummer ett eller nummer fyra. Och kanner mig sa javla smart varenda gang, oh yes. Ove in the making?
Hallå!
Jag tänkte bara säga att jag ÄLSKAR din blogg. Fick nys om den igår och har suttit i två dagar och läst igenom allting. Jag har skrattat så att tårarna har sprutat. Jag har skrattat så att jag knappt kunnat andas. Jag har skrattat så jag nästan glidit av datastolen. Det är fullkomligt briljant det du skriver.
Jag är även ett stort fan av din fru, hon verkar vara hur cool som helst!
Tack för att du (och dina vänner, din fru och din son) har underhållit mig dessa två dagar!
Själv väljer jag att skämma ut mig, virra runt och se vilse ut, och sen gå tillbaka. Jag har ju lyxen att skylla på att jag faktiskt är en tvättäkta lantis. Bonnjäntan hittar inte i storstan liksom.
Jag har galet dåligt lokalsinne.
http://yetanotherblog.blogg.se/2009/november/mitt-lokalsinne-ger-mig-migran.html
Ovanstående är en klassiker på hur det ser ut när jag är någorlunda nyinflyttad. I stockholm tror jag aldrig jag skulle bli gammalinflyttad. Jag använder aldrig några ursäkter, det går liksom inte, jag måste fråga och skylta med mitt dåliga lokalsinne, annars skulle jag aldrig komma fram.
Jag anser mig själv lite av en expert på det här med att gå vilse. Inte pga. dåligt lokalsinne utan mer på grund av att jag utsätter mig för situationer där det är svår att hålla reda på var man är.
Jag brukar alltid köra på nummer 5. Och det är förvånansvärt ofta det hjälper.Man väljer en riktning som känns bra och går åt den ett stun och efter tag hitta man nåt som man känner igen eller åtminstone något ovanligt nog att man kan hitta det på kartan.
Själv använder jag en annan metod om det, för att ta ett exempel, händer sig att jag går av tunnelbanan och i en hast beger mig åt ett håll för att sedan inse att jag borde ha gått åt det andra. Det jag gör, gott folk, är att jag tar upp mobilen eftersom jag, lägligt nog, just precis i detta ögonblick har fått ett SMS som säger åt mig att vända på klacken och bege mig i motsatt riktning. Jag är dock lugn för att detta inte gör mig till någon Ove. Ove använder nämligen inte SMS eftersom ”det går utmärkt att ringa om man vill någonting”.
Navigation med Zen-metoden är annars min favorit. Man ignorerar kartor och dylikt och går på en känsla av ‘att åt detta håll är det’och knatar på. Sen när man känner att man inte har en aning om var man är kollar man på kartan eller annat hjälpmedel. Och – då, ser man att målet ligger över gatan eller strax i närheten.
(fast de gånger det inte funkar är inte lika roliga)
Kör på alternativ 5 jag, fast jag varken heter Ove eller är nån sorts man (även om somliga hävdar att man inte kan vara hockeynörd och tjej samtidigt, tss!)
Så hela den här betraktelsen har alltså sitt ursprung i att du gick vilse och framför dig gick en man som fortsatte att gå?
Om man har två föräldrar, oveiga så det står härliga till…, ligger man risigt på det då?
Jag har aldrig förstått det här med att man ska låtsas som att man inte gjort något fel. Jag bryr mig själv inte om någon skulle tycka att jag är världens mupp om jag missar tåget eller går en gata fel. Man känner ju ändå inte de personer och om man nu hade gjort det så är det väl konstigt om de skulle se ner på dig för en sådan bagatell. Det här måste vara ett storstadssyndrom.
Jag håller med Nilschen.
Och har inte din iPhone en GPS-funktion med karta? Typ, blinkande blå pil ”här är du”? Så slipper du svära över frun i onödan, jag menar hon kanske har spioner i buskarna.
Jag var för en herrans massa år sedan ihop med en kille som på min fråga hur i helvete han kunde köra fel, samma fel, som då han körde samma väg ca 4 minuter innan helt allvarligt svarade; Fan, hela det här jävla området är ju helt jävla felbyggt! En Ove i sin linda.
Haha, spot on!
jag tror jag stog framför Oves gravida dotter i kön på Willys igår.
Kassörskan fick problem med något och tjejen bakom mig började sucka och frusta, (tänk stora stygga vargen när han försöker blåsa bort bror duktigs hus) det gick dock inte ett dugg fortare trots att hon suckade så hon höll på att spricka. Efter 2 minuter stegade hon fram till kassörskan, slängde upp sina blåbär på bandet och sa ”är det så här ni behandlar gravida kvinnor på det här stället så kan du behålla dom här själv”.
Haha, helt galen. Hon var dessutom gravid i typ tredje månaden, hade hon inte haft så jäkla tight tröja så hade man inte sett det över huvud taget. Jag vill INTE träffa henne en vecka innan förlossningen =)
Fredrik har ett axelhölster! Whoahahah!
Själv brukar jag köra Dirk Gently-manövern – följa efter nån som ser ut att veta var han är, var han ska och vilken väg som kommer att förbinda de två punkterna på bästa sätt.
Hmm, blir man censurerad här bara för att man råkar vara världsbäst när det kommer till lokalsinne?
Min man undrar hur det kommer sig att jag alls hittar hem…
http://www.chippis1972.com/2011/06/little-chip-lost.html
Jag kör nog också på nr 5, inte för att jag tror att vägen anpassar sig, men jag tycker det är tråkigt att gå tillbaka samma väg. Eller så ber jag om hjälp. Jag är tillräckligt mkt kvinna för att göra det
Det bästa med alla Ove och Kjell är att de har retat upp så många vid det här laget att om man beter sig precis tvärtom så bemöts man med fantastisk service och vänlighet. Exempel på anti-ove och anti-kjell beteende som har fungerat suveränt för mig:
- Jag är helt förvirrad, jag har absolut inget lokalsinne, Gud glömde visst det när jag blev producerad, så kan du vänligen visa mig…
-Alltså, jag kan tyvärr ingenting om borrstål…
- Plötsligt vill inte min dator prata med bredbandsstickan, vad är det som har hänt med deras relation egentligen?
HAH, åh mer Ove åt folket!
Står på jobb och läser igenom ”någons farsa” just nu, har läst hela denna.
Sjukt bra, fast kunderna fattar inte vad jag garvar åt….
Jag kör definitivt 1:an. Och jag har inte ens någon klocka. Situationen brukar bara bli ännu pinsammare eftersom jag aldrig kan hejda mig själv från att kolla på vänsterhandleden lite då och då. Har ju för bövelen aldrig ens haft ett armbandsur.. ett mysterium.
Jag kör ettan eller tvåan, beroende på dagsform. Har jag väldigt mycket tid över kan jag pröva mig på femman och hoppas att jag hamnar någonstans.
Jag kör femman, tills jag stöter på en vägg eller blir tvungen att kliva på en tunnelbana jag absolut inte vill åka med(går, som någon har ovanför, ofta åt fel håll när jag kliver av en tunnelbana. Läsa på skyltar kan man inte göra för då syns det att man inte hittar). När jag sen inser att jag måste göra en usväng mumlar jag något i stil med ”nej just jäklar” och skyndar mig sedan tillbaka. För borttappad har jag ju aldrig varit, nejnej, jag är bara så bussy att jag glömde något på jobbet … eller så.
Hahaha..min farsa!!!! Klockren betraktelse där, och som oftast vad det verkar. Kommer definitivt fortsätta läsa bloggen.
Kanoners du!!
Så oerhört bra skrivet! Jag skrattade högt!
Jag skickar kommentaren på ditt inlägg ”personligt meddelande” här. När jag nu sitter här tillsammans med min sonson och tänker på vad som kunde ha hänt den där vintern när vi blev prejade av en bil som sen smet i snöstormen på motorvägen norrut från Barkarby så blir jag så oerhört tacksam för att vi klarade oss. Med krafter från ovan fick jag upp bildörren på vår kvaddade bil som stod med baksidan till hälften upp i vänsterfilen. Jag fick ut min ett årige sonson ut bilstolen (på samma ställe som din son satt) och sen sprang jag med honom innanför min kappa så fort jag kunde i mittremsan på motorvägen för att komma så långt bort från bilen som skulle bli påkörd i snöstormen vilken sekund som helst. Jag såg strömmen av bilar komma emot oss men hann springa över bägge filerna till sidan av vägen innnan långtradaren vek sig och drog med sig ett par bilar. Vi klarade oss tack och lov och min Honungspojke och jag har band emellan oss som inte syns. Men känns.
Mvh
Honungspojkens farmor.
Hahaha alltså jag dör! Fan va bra du skriver
*avis*
Ska jagvara ärlig vet jag inte hur jag beter mig, reagerar på ren instinkt. Men mest av allt kapitulerar jag nog inför det faktum att jag inte är någon vidare bra skådis. Så jag kör nog helst med ett 6:e alternativ (fugerar dock inte för Ove)Blondinen ursäkten, blandat med lite ur 3:an: ”De kan ju för fan inte skylta ordentligt!” Det spelar ingen roll om jag slog huvudet i skylten på vägen, och då har jag en ursäkt i det med. Jag slog huvudet i skylten.