Jag har inte sovit på vad som känns som fyra och ett halvt år. Jag har råkat stå bredvid spontana gallskrik och ursinniga avgrundsvrål så ofta att jag förmodligen har permanent nedsatt hörsel. Jag har matfläckar på alla mina kläder och ingen av maten är min egen. Jag måste säga ”vad fint!” till människor som är skitdåliga på att spela gitarr. Jag har vadat genom vattenpölar bredvid andra människor som tycker att det är asroligt att hoppa jämfota allt vad de orkar precis när jag går förbi. Jag får aldrig gå på toaletten utan att någon står utanför och bankar. Jag blir väckt mitt i natten för att någon vill berätta för mig om en grej de har tänkt på. Jag vaknar på morgonen av att någon annan har kissat på mig.
Jag säger inte att jag ångrar mig.
Jag säger bara att ingenting förberedde för mig för att bli förälder mer effektivt än att ägna en vecka varje sommar i slutet av 90-talet åt att bo i tält på Roskildefestivalen med tjocka kompisar som rökte mycket hasch.