Fru: Ge tillbaka barnens glass!
Jag: Det är allas glass.
Fru: Det är barnens glass! Du hade din glass, de hade sin glass, och du åt upp din glass!
Jag: Ja. Det är ju det jag säger. Deras glass är deras glass och min glass är min glass. Tills jag har ätit upp min glass. Då är deras glass vår glass.
Fru: Ge tillbaka glassen.
Jag: Jag försöker lära barnen något om solidaritet här.
Fru: Du försöker ta deras glass.
Jag: Jag är lika stor som typ sju barn. Jag borde få proportionerlig mängd glass.
Fru: Ge tillbaka glassen. Nu.
Jag: Det här är precis som när vi är på restaurang och du äter pommes frites från min tallrik.
Fru: Nej. Det är det inte. Ge tillbaka glassen.
Jag: Okej, det är mer som att dina kuddar är dina kuddar och mina kuddar är mina kuddar. Tills dina kuddar har blivit helt varma och ramlat ner på golvet. Då delar jag ju mina kuddar med dig. För det är vad familjer gör för varandra.
Fru: Nej. Det som händer när du snor mina kuddar är att jag går och hämtar dina kuddar från golvet och försöker kväva dig med dem tills du ger tillbaka mina kuddar.
Jag: Ja! Och då har alla kuddar!
Fru: Ge. Tillbaka. Glassen.
Jag: Jag säger bara att barnen måste lära sig att värdera olika situationer beroende på den materiella tillgången. Ibland måste man dela med sig.
Fru: Av glass?
Jag: Till EXEMPEL av glass. Man behöver inte dela med sig om ALLA har glass men om någon INTE har glass och man själv har JÄTTEMYCKET glass, då måste man dela med sig.
Fru: Just nu har inte barnen någon glass alls. För du har tagit den.
Jag: För att de ska lära sig att värdera situationen ja! Det är precis som när jag lär dem att vissa saker får man absolut inte göra. Och vissa saker får man absolut inte göra inomhus. Och vissa saker får man göra inomhus ibland men absolut inte när du är hemma.
(Plats för viss retorisk eftertanke)
Jag: Inga saker. Det finns inga såna saker.
Barn: Maaamma?
Fru: Ja?
Barn: Pappa åt glassen.
Fru: Jag vet. Men pappa ska gå till affären nu genast och köpa mer glass.
Jag: Visst. Visst. Det är ju en fin grej att lära dem. Att jag ska ställas till svars varenda gång jag äter deras glass!
(Tystnad)
Jag: Nu när jag hör mig själv säga det så, visst. Jag går väl till affären då.
(Plats för effektfull sorti ur lägenheten)
Jag: (Glömmer min keps, öppnar dörren igen)
Barn: (Viskar högt i hallen) Mamma? Får vi äta hemligglassen nu som man får när pappa inte är hemma nu?
Jag: JAG VISSTE DET!!!