icon
icon
< Tillbaka
Övrigt | Publicerad 12 oktober 2012 23.12

Everyone’s a fucking critic

Så min son har fått en griffeltavla. Han tycker mycket om den. Men inte bara att rita på själv, utan främst genom att involvera andra. Griffeltavlan är nämligen, såvitt den anbelangar min son, en lagsport. Och när man är två och ett halvt år gammal så är man tydligen inte så mycket för det här med hands-on-ledarskap. Det är mer management by nuw, så att säga.

– Vovve! sa min son helt enkelt och tryckte upp griffeltavlan i famnen på mig.
– Mmm, pappa ritar en vovve sen, pappa ska bara titta färdigt på matchen här, sa jag.
– Vovve! svarade min son, som om hela problemet med vår dialog i själva verket var att jag inte hörde honom första gången.
– Mmm, vovve om en stund…, sa jag.
– Neeej! Vovve NUW! sa min son och tryckte griffeltavlan i ansiktet på mig.

Så då ritade jag en vovve åt honom. För det är den sortens pappa jag är. En sån som bryr sig. En sån som närvarar. En sån som ritar fucking vovvar på fucking kommando vare sig det är VM-kval eller inte.

Min son tog tillbaka griffeltavlan. Betraktade den länge, länge, länge. Tittade på mig. Såg besviken ut.
– Vovve? mumlade han, som om han tappat bort den.
– Vovve! nickade jag och pekade på vovven som jag ritat.
Min son tittade länge, länge, länge på griffeltavlan. Skakade sakta och uppgivet på huvudet. Försvann in i ett annat rum och började ropa efter sin mamma.
– Vad är det? ropade min fru från badrummet.
– Vovve! ropade vår son.
– Va? ropade min fru.
– Han vill att du ska rita en vovve! ropade jag.

Och så blev allt tyst.

Och efter någon minut kommer min son marscherande tillbaka in i vardagsrummet med griffeltavlan i högsta hugg, pekar omsorgsfullt och mycket nöjt på det min fru precis har ritat på den, nickar mot mig och säger:
– Där! Vovve!
Jag nickar. Pekar på vovven jag ritade en bit ovanför.
– Där. Också vovve.
Min son skakar på huvudet. Tittar på mig lite som man kanske skulle titta på någon som precis pekat på en häst och utropat ”traktor!”. Skakar på huvudet igen, betydligt långsammare den här gången. Som om han vill markera en poäng. Tar ett djupt andetag. Pekar på vovven som min fru har ritat.
– Där!
Och sedan bokstaverar han ordet sådär övertydligt som man kanske skulle göra med någon vars enda problem med förståelsen av situationen är att han inte förstår innebörden av själva ordet.
– V-O-V-V-E.

Och sedan rycker han kritan ur handen på mig och lämnar rummet.

Tror ni Picasso fick ta sån här skit av sina barn när han ritade skit åt dem mitt under VM-kvalet?

Det tror inte jag.

Min frus vovve där till höger. Min vovve längst upp till vänster. MENDETVARTYDLIGENINGENRIKTIGVOVVE!

Annons

27 Kommentarer

Kommentera inlägget

*

Annons