Så min son fick en massa badleksaker i julklapp av någon. Det är lite oklart vem men jag är inte säker på att det är relevant för historian, så låt oss fortsätta framåt här. Hur som helst: En av prylarna var den här lilla vaddetnuär som man sätter fast med sugproppar på badkarskanten och som sedan ska agera nånsortsprylgrej i form av tidsfördriv för barnet i badet.
Ja.
Jag har som ni säkert begriper inte förstått de exakta funktionerna. Men som ni ser på bilden har man alltså fått med en rutschkana, en palm, någon sorts liten strandhydda, någon form av hjul med en ditmålad inkasol runt en apa. Samt en delfin. Det är lite som en miniatyräventyrspark med svanktatueringstema, kan man säga.
Inget fel med det, givetvis.
Jag försöker inte vara negativ här.
Det är bara det att medan jag stod i duschen idag så kom min son, i traditionen av att 2,5-åringar lever under det distinkta intrycket att badrummet vid alla tider på dygnet är ett gemensamhetsutrymme med öppen-dörr-policy, inrusande med sin leksaksbrandbil och ylade om att jag skulle laga något på den. Så jag böjde mig över badkarskanten för att ta brandbilen. Och så halkade jag. Och satte mig på palmen.
Och eftersom jag tydligen skrek rätt mycket så kom min fru i nästa ögonblick inrusande i badrummet och undrade skräckslaget vad som pågick.
Och sedan fick hon det klart för sig.
Och nu står hon här med vår son i famnen och tjatar om att han kan ha blivit traumatiserad av hela incidenten.
SOM OM H-A-N ÄR OFFRET HÄR!!!
