Jag har inte jättebra närminne. Eller det där andra minnet heller, för den delen, vad det nu heter. Eller något minne, om det nu finns fler sorter som jag har glömt. Jag har inte jättebra simultankapacitet heller. Eller koncentrationsförmåga. Eller vad det nu är man har om man är bra på att organisera saker och hålla sams med människor som är yngre än fem år. Så när min fru kommer hem på kvällarna och frågar ”vad har barnen ätit?” brukar jag i de allra bästa fallen kunna svara ”ja”. Men i de flesta fallen mer någonting i stil med ”de senaste timmarna är lite av en…dimma, förstår du”.
Helt orelaterat till det här började min fru för en tid sedan då och då ge mig komplimanger för min klädsel. Det var ofta helt generella iakttagelser som ”fin skjorta”, men oftare och oftare handlade det om att hon bara som hastigast ville berätta att jag verkligen passade i vita kläder. Att det verkligen var ”min” färg. Jag vet inte exakt när det började, det smög sig liksom på, men nu när jag tänker tillbaka kan jag minnas att jag fick en hel del kläder av henne runt jul som hon ursäktade sig med att hon ”bara råkade ramla över på mellandagsrean”, och de var allihop vita.
Och det var först för ett par dagar sedan som jag på allvar märkte att hon har slutat fråga vad barnen har ätit. Numera frågar hon bara vad jag har ätit. Sen tittar hon på min tröja och sen tycks hon använda uteslutningsmetoden.
Om hon bara hade ändrat sin frågeställning till ”vad har barnen kastat på dig idag?” från första början så hade faktiskt allt det här gått mycket smidigare.