Jag skriver ju böcker, emellanåt. Vi tjatar ju en del om det här, då och då. Jag ska försöka hålla mig kortfattad. Både ni och jag vet att det inte kommer gå så värst jättebra. Men gå och hämta en macka och något att dricka och kom tillbaka så ger vi det ett försök, okej? Okej. Alltså:

”En man som heter Ove”, som är en bok som jag skrev förra året och som handlar rätt mycket om kött och potatis och sås och att backa med släp ordentligt, släpps i pocket 31 maj. Jag vet inte exakt vad pocketböcker kostar nuförtiden, men jag har förstått att den kommer ha det vanliga priset. Den kommer förstås gå att köpa på såväl bensinmackar som på internet och var det nu är kidsen tjackar sin litteratur nuförtiden, men Adlibris.se kommer sälja 1000 ex som jag har skrivit mitt namn och eventuellt ritat en Saab i eller så, och om man inte har något emot att en ganska tjock skåning har kladdat i ens bok så kan man köpa dem direkt därifrån det datumet. Jag lägger upp en länk härifrån när det är dags. Så ingen stress eller så. Jag ska förresten tydligen signera de där 1000 exen imorgon. Jag kommer behöva ha med mig mackor, tror jag. Det är möjligt att det inte har direkt med saken att göra men jag har varit väldigt upptagen med att tänka på det under helgen. Men 31 maj börjar de säljas, alltså. Böckerna, alltså. Inte mackorna. Signerade på Adlibris och osignerade var man vill.

”Min mormor hälsar och säger förlåt” är den bok som jag säger till människor på mitt bokförlag att jag sitter och skriver på väldigt mycket just nu när jag egentligen sitter på kontoret och äter cashewnötter och kollar på tredje säsongen av Sopranos. Men den ska i alla fall släppas i mitten av september. Den handlar om en sjuårig unge som är rätt jobbig och hennes mormor som gillar paintballgevär och har en väldigt liberal inställning till underkläder. Om man vill förhandsbeställa den signerad så kan man fortfarande göra det på Adlibris HÄR.

”Saker min son behöver veta om världen” är en bok som jag släppte samtidigt som ”En man som heter Ove” förra året. Det är möjligt att vi inte har tjatat riktigt lika mycket om den, men den flyter alltså också runt hos mer eller mindre nogräknade bokhandlare därute. Det är till skillnad från de två böcker som vi redan har tjatat om ingen roman, utan mer en sorts bok om min sons och min relation de första två åren av hans liv. Lite som att den här bloggen är en sorts blogg om…ja. Vad det nu är en sorts blogg om. Jag tror att boken i alla fall påminner rätt mycket om bloggen så om man inte gillar bloggen så är nog inte det här en bra bok att köpa om man inte behöver någonting att elda med eller palla upp iPaden på vid frukostbordet eller så. Men skulle man ändra sig så går den att köpa lite varstans. Till exempel på Adlibris här.

Mer eller mindre onödig tilläggsinformation för högst begränsad målgrupp (om man behöver hämta en macka till kan man i lugn och ro göra det nu, det här är inte direkt superviktigt): För den handfull läsare som har hört av sig och undrat om ”En man som heter Ove” kommer ut på några andra språk än svenska så är detta vad jag vet just nu: Den är släppt på norska, den kommer släppas på finska och danska i höst, den kommer ut i Holland i vår och jag t-r-o-r att den även kommer ut på engelska, tyska och italienska under 2013. Kanske franska och spanska också, jag har inte alldeles på rak arm någon större järnkoll. Utöver det vet jag att det har härjats lite om alltifrån Ungern och Tjeckien till länder som får mig att tro att någon bara har snurrat på en jordglob och blundat och pekat och vidare till länder som jag faktiskt tror att min agent bara har hittat på. Så om någon av någon anledning och helt uppriktigt mot all rimlig förmodan skulle ha en specifik fråga om språk utöver redan nämnda får ni givetvis gärna hojta till så ska jag se vad jag kan ta reda på.

Ja. Det var bara det.

Tack för att jag fick störa.

Nu: Mer macka.

Så idag innan jag gick ut och promenerade så bad hon mig hämta dynorna till balkongmöblerna från förrådet först. Och då gjorde jag det, utan att protestera. För att vagga in henne i falsk säkerhet. För varje sommar när det börjar regna och hon ringer och ber mig ta in dynorna från balkongen och jag glömmer ta in dynorna så bråkar vi om det.

Så nu la jag ut dynorna på balkongmöblerna INNAN jag gick ut och promenerade. Och då kunde hon inte framkalla regn för då hade dynorna också blivit blöta.

Eftersom jag är ett geni.

Eller, ja.

Hon skulle visserligen kunna hämta in dynorna själv när jag har kommit halvvägs och s-e-n få det att regna.

Det är inte en helt vattentät plan. Jag erkänner det.

Och nu när jag tänker efter så ville hon ju bara att jag skulle hämta dynorna i förrådet. Och det gjorde jag. Eftersom jag var rädd att hon skulle få det att regna annars. Och sen la jag ut dem på balkongen för att hon inte skulle kunna få det att regna utan att de också blev blöta.

Och det var ju precis där hon ville ha dem.

Så då bevisade det ju egentligen bara hennes maktposition när det sen inte började regna.

Men jag känner att jag, på något sätt, måste ha gått moraliskt segrande ur det här ändå.

Det måste jag fan bara.

Så terroristerna vann igen.

Och visst, ni skrattar ni. Det gör ni. Det gör alla i början.

Men sen går man där nere vid sjön i grå mjukisbrallor med den där aggressiva svanjäveln som alltid hänger där efter sig. Och så börjar det ösregna.

Och då är det inte så jävla roligt längre. Det ska ni ha klart för er.

Jag är gift med Storm i X-Men, liksom. Och jag älskar att promenera i mjukisbrallor. Det är en förbannat dålig förhandlingssituation.

Jag: Jag går ut och promenerar en sväng.

Fru: Okej. Kan du ta ut källsorteringen på vägen?

Jag: Det är inte på vägen. Jag tänkte promenera vid sjön.

Fru: (Rycker på axlarna) Okej. Om du vill ta risken så.

(Tystnad)

Jag: Ska du börja nu igen?

Fru: (Ser oöverträffat oskyldig ut) Börja med vad?

Frus vän: (Tittar på mig) Vad pratar ni om? Vart ska du gå någonstans?

Jag: Ingenstans. Min läkare har sagt att jag behöver mer motion, så jag promenerar på kvällarna. (Vänder mig till fru) Känns det som att jag kan gå eller inte?

Fru: (Nickar) Det känns som att du kan gå. Om du tar med dig källsorteringen.

Frus vän: (En aning konfundersamt) Vad betyder det?

Jag: (Pekar på fru) Hon kan framkalla regn. Och hon använder det i utpressningssyfte!

Frus vän: Vad pratar du om?

Fru: (Rycker på axlarna) Fredrik har fått lite märkliga idéer för sig sen han började motionera. Jag tror att det är något med blodcirkulationen.

Jag: Du. Framkallade. R-e-g-n.

Fru: (Till frus vän) Det har hänt några gånger att jag har sagt att det ska börja regna, och så har det gjort det.

Jag: (Möjligen en aning överentusiastiskt) Första gången det hände så sa hon att det skulle börja regna om fyrtio minuter, och jag skulle promenera i fyrtio minuter, så hon sa att om du inte går nu så kommer du bli blöt. Men jag skulle ta en macka först. Och det var k-l-a-r-b-l-å himmel ute! Och sen började vi bråka.

Fru: Du kallade mig John Pohlman.

Jag: (Pekar möjligen en aning argt på min fru) Det var ett SKÄMT! Och sen gick jag ut efter tjugo minuter. Och EXAKT halvvägs: Ösregn. Och en annan gång så skulle jag gå ut, och då hade vi hela den här källsorteringsdiskussionen igen, och jag sa nej och gick. Exakt halvvägs: Ös. Fucking. Regn!

Fru: (Rycker på axlarna) Naturen kanske försöker säga till dig att inte vara otrevlig mot din gravida fru?

Jag: Naturen kanska ska sluta vara en sån skitstövel!?

Fru: (Ser ut lite som om hon hade klappat en vit katt i sitt knä om vi hade haft en vit katt) Jag skulle kanske inte utmana ödet efter förra gången, om jag var som du. Tänk på det, Fredrik.

Frus vän: Förlåt…men har det här hänt mer än en gång?

Fru: (Rycker på axlarna) Äh, två eller tre gånger bara.

Jag: Tre! Och det här är bara för att du är vegetarian, eller hur? Det är så du har fjäskat in dig hos naturen!

Fru: Alltså, nu när du använder den där tonen så…

Jag: (Möjligen föregått av vissa fula ord) Jag går och hämtar mitt regnställ.

Fru: Du kanske skulle ta med dig källsorteringen istället?

Jag: Fredrik Backman förhandlar inte med väderterrorister!

Frus vän: (Börjar skratta) Men…alltså…Fredrik, allvarligt talat nu! Är du verkligen så här vidskeplig? Titta ut genom fönstret, det finns inte ett enda moln så långt ögat når!

Jag: (Pekar på min fru, det är möjligt att mitt finger darrad en aning) Hon. Framkallar. Regn.

Frus vän: Men skärp dig nu, snälla Fredrik.

Fru: (Ser ut som det där med den vita katten igen) Det har bara hänt två gånger, Fredrik. Det är säkert bara ett sammanträffande.

Jag: (Möjligen en aning sammanbitet) Tre. Det har hänt tre gånger och det vet du mycket väl.

Fru: (Slår ut med armarna) Jajaja, men gå du ut och promenera då, Fredrik. Bry dig inte om källsorteringen. Det går säkert bra ändå.

Jag: VAD MENAR DU MED SÄKERT!!!???

(Tystnad)

Frus vän: Men…alltså…ni skämtar nu, eller hur?

Fru: (Skakar på huvudet) Det är ett skämt för mig. Men Fredrik är ju…speciell.

Jag: (Djupt andetag) Jag är speciell? Du framkallar regn med viljestyrka och j-a-g är speciell?

Fru: Det har hänt max två eller tre gånger.

Jag: Det har hänt TRE gånger! Och ALLA gångerna var efter att vi hade haft ett bråk om något innan jag gick hemifrån!

Fru: (Rycker på axlarna) Varför slutar du inte bara bråka med mig då?

Jag: (Pekar på frus vän) Där h-ö-r du!!! Hon gör det med flit!!!

Frus vän: (Kisar skeptiskt mot mig) Förlåt, men har du druckit, Fredrik?

Fru: (Viftar bekymmerslöst med handflatan) Äsch, gå du bara, Fredrik. Det blir säkert bra.

(Lång tystnad)

Jag: (Ganska försiktigt) Lovar du?

Fru: (Inspekterar sina nagelband) Tja, om du verkligen vill förbättra oddsen så tror jag att risken för regn sjunker betydligt om du till exempel tar med dig källsorteringen.

Jag: (Svär möjligen ganska länge. Går sedan och hämtar källsorteringen)

Frus vän: (Tittar på mig. Tittar på fru. Nickar imponerat.) Alltså, du borde undervisa på universitet i typ beteendepsykologi eller något.

Jag: Hon kan framkalla REGN! Det har för fan ingenting med psykologi att göra om MAN KAN FRAMKALLA REGN!!!

Jag: Jag SMAKADE!

Fru: Du fattar att pengarna som de får in går till välgörenhet?

Jag: Jag vet. Och jag har lite dåligt samvete för det. Men man fick lägga ett ”frivilligt bidrag” när man tog fika. Alla andra la typ tjugo spänn och jag la en hundring! Det är fan betalning för kakan jag åt imorse också!

Fru: Hur många kakor tog du på fikat?

(Tystnad)

Jag: Finns det en bankomat här i närheten?

Fru: (Den där massera-tinningarna-grejen) Herregud.

Jag: Jag SMAKADE bara på kakan imorse. Det var liksom inte som att vi åt upp hela.

Fru: Vilka vi?

Vår son: (Överlyckligt) Åt kaka i bilen!

Fru: (Det inte alltigenom nöjda ansiktsuttrycket) Gav du honom kakor till frukost?

Jag: (Harklar mig) Jag var tvungen.

Fru: Varför det?

Jag: För att det är precis som i andra säsongen av Sopranos, när Tony ska skjuta den där killen. Och han tar med sig Pussy, för att Tony misstänker att han är snutens tjallare. Så Tony ser till att Pussy skjuter lika många skott som Tony själv när de skjuter den där killen. För att veta att han inte ska kunna tjalla på Tony utan att sätta dit sig själv. Fattar du? Exakt så var det här.

(Tystnad av den aningen längre sorten) 

Jag: Kanske inte EXAKT så…

För, alltså: Kommunen som min fru och jag av olika anledningar beslutat oss för att slå läger i de senaste åren har varje år en gettogether för alla områdets förskolor, där personalen visar upp foton från verksamheten och barnen visar upp saker de har ritat och saker de har limmat på olika grejer och sådär.

Själva eventet går i regel av stapeln på eftermiddagen men en naturlig del av allt detta är förstås att alla föräldrar förväntas baka något och lämna detta i köket på förskolan på morgonen. Kakorna säljs sedan tillbaka till föräldrarna några timmar senare i form av ”fika”. Man kan säga att det är lite samma strategi som familjen Soprano jobbar efter, fast pengarna går i det här fallet till välgörenhet. Plus att man får äta kakor.

Så när jag lämnade vår son på förskolan imorse hade jag alltså, som brukligt är, med mig ett aluminiumfoliepaket i varmluftsballongsstorlek fullt av kakor och stod i kön till förskolans kök bakom ett dussin andra föräldrar i samma ärende. Och när jag stod där gick några av de medlemmar ur förskolepersonalen som så att säga har lärt känna min personlighet aningen bättre än de flesta människor egentligen vill lära känna min personlighet de senaste två åren förbi, och när de såg mig stannade de upp och tittade överraskat på mig och aluminiumfoliepaketet i min famn och utbrast ”nämen, har DU bakat Fredrik!?”.

Och då erkände jag förstås att det inte helt och hållet var jag som hade bakat. Eftersom jag tycker att det är viktigt att vara en ärlig person. Eller jag erkände det i alla fall efter att min son hade berättat att det var hans mamma som hade bakat. Eftersom han tydligen tycker att det är viktigt att vara en ärlig person. Ungar har ju så mycket skit för sig.

Och då nickade förskolepersonalen förstående.

Och visst, det är inte alls säkert att någon av dem alls sedan tittade sådär besviket på mig som man gör på föräldrar som liksom inte verkar anstränga sig för att vara delaktiga i sina barns liv. Det är mycket möjligt att jag bara inbillade mig det. Det är faktiskt till och med högst troligt att jag bara inbillade mig det.

Men jag kände i alla fall att det var på sin plats att jag påpekade att jag faktiskt hjälpte till. Att det var en jävla laginsats, det här. För min fru kanske BAKADE kakorna igår kväll, men jag lät faktiskt bli att äta UPP kakorna inatt!

Och då log alla. Som om det var fyndigt sagt av mig. Och så nickade en mamma till ett annat barn och sa att precis sådär fast tvärtom var det hemma hos henne. Och då kände jag att det blev sådär gemytlig och skön stämning. Det kändes som att jag när som helst skulle få en highfive av någon. Och jag blir ju rätt ofta nervös just i sammanhang där jag måste umgås med andra föräldrar. Eller vuxna. Eller, ja, människor, egentligen. Så det var en stor befrielse för mig att få stå där i ett par sekunder och bara känna mig som en i gänget. Det var det verkligen.

Och sen pekade min son på aluminumfoliepaketet och tryckte in fingret där jag liksom hade fluffat upp folien lite extra och så tittade han muntert på alla runtomkring oss och sa ”pappa åt kaka i bilen!”.

Och, ja.

Jag har alltså läst på internet att barn fram till fyraårsåldern egentligen inte har något begrepp om vad sanning är, men att de i den åldern väldigt snabbt lär sig att ljuga.

Jag börjar längta dit.

Men badkaret har fan ALDRIG varit så här rent.

Nu när jag tänker efter så har jag nog aldrig bloggat om det här.

Så om ni inte känner att den här historian låter bekant så kan det eventuellt ha ett visst samband med det.

Men hur som helst. Idag skulle min vän N och jag i alla fall gå till den japanska restaurangen för att äta lunch. Så vi gick ut från vårt kontor och gick över gatan för att gå på den andra trottoaren, eftersom trottoaren på vårt kontors sida var full av så kallat ”folk”. Och jag  försökte få min mobil att funka medan jag promenerade och var väl möjligen inte helt och hållet uppmärksam på var jag placerade min kroppshydda så jag gick rakt in i en skylt som stod på trottoaren. Och det visade sig att skylten stod utanför en thailändsk restaurang.

En thailändsk restaurang som ligger rakt över gatan från vårt kontor. När man står i entrén till byggnaden där vårt kontor ligger så är det den första restaurangen man ser. Om man hade sagt ”man kan inte gå ut på gatan utanför vårt kontor och kasta en sten utan att träffa en thailändsk restaurang” så hade man lite beroende på kastfärdigheter och storlek på stenen uppskattningsvis haft en felmarginal på max 5 procent.

Fattar ni?

Det är ju sjukt att vi har haft kontor här i säkert ja hur länge det nu är vi har haft kontor här utan att lägga märke till att det ligger en thailändsk restaurang rakt över gatan.

Så vi stod där en stund och funderade över det. Ända tills min vän N började se ut som Adrian Monk ser ut när han är på väg att lösa ett brott och pekade först på den ena sidan om den thailändska restaurangen, och sedan på den andra. Och det visade sig att den thailändska restaurangen är placerad ganska exakt mittemellan ett antikvariat och ett bageri.

Min vän N blir distraherad av det ena. Jag blir distraherad av det andra.

Jag är inte helt säker på än om det beror på att vi har väldigt svårt för att koncentrera oss eller om vi helt enkelt är för bra på det.

Jag kan därför nu lugna alla som har legat sömnlösa natten igenom över detta att min vän N och klockan funnit varandra på allra bästa sätt. Främst för att min vän N gillar saker som är vad de utger sig för att vara, varken mer eller mindre. Men även för att en av funktionerna i klockan ifråga är att den har ett digitalt tidtagarur. Så nu sitter han med den ivrigt höjd i luften och ropar ”spring och hämta kaffe åt mig Fredrik! JAG TAR TIDEN!!!”.

Men, ja. Ni fattar ju. Jag är ju ingen idiot. Så jag går självklart inte på det.

Igen.

Tyvärr har ju inte riktigt treåringar kopplat hela processen kring tandborsten och dess funktioner. Eller rättare sagt: Inte kopplat att munnen består av fler tänder än de två längst fram i överkäken och att ”tandborstning” förväntas involvera aningen mer hantverk än att bara suga i sig tandkrämen som om det var det sista längst ner i en Calippo och vråla ”KLAR!!!”.

Och jag hade ju som sagt stark senap på fingrarna. Så jag försökte förklara för honom hur han skulle göra. Visade liksom ytligt demonstrativt runt min egen mun och försökte specificera hur han skulle borsta tänderna längst in i käken och sådär. Jag upplevde att jag var relativt pedagogisk och tydlig. Och det fick resultat. Jag väckte helt uppenbart entusiasm.

Tyvärr var entusiasmen aningen felriktad och resultatet lite mer i detalj att min son nu har tandborstat hela huvudet. Utvändigt.

Min fru kom in och fick se alltihop och nu håller hon på och tjatar om att det är en jävla tur att jag inte jobbar som flygledare i en av de där filmerna där de får ett sånt där nödlarm om att piloten har blivit sjuk så att flygledaren måste ”snacka ner” en passagerare som aldrig har flugit förut. Eller, ja. Jag tror i alla fall att det var det hon sa. Jag var rätt fokuserad på min skinkmacka och lyssnade eventuellt inte jättenoga.

Och nu skrapar hon tandkräm från vår sons hårbotten och muttrar något om att det tydligen är ”en del av problemet”. Och jag försöker förklara att jag faktiskt bara uppmuntrade hans kreativitet. Man ska göra det som förälder. Det står på internet.

Och jag är i alla fall rätt jävla säker på att jag skulle kunna snacka ner en skinkmacka. Om det var det som behövdes.

Så då slog han vad med mig om att jag inte skulle kunna hålla mitt skrivbord så här välstädat i en vecka. Och då sa jag ja. Och då ställde han som villkor att jag i så fall inte fick lägga min skit i flyttkartonger och ha kartongerna på golvet för det var fusk. Och då sa jag ”HA!” för jag förvarar ju mina flyttkartonger inne hos en av våra kontorsgrannar lite på obestämd tid. Men sen kom den kontorsgrannen in och sa att jag inte kunde ha flyttkartongerna därinne längre för de var tydligen inte helt överens med mig angående vad som kan vara rimligt att förvänta sig i ”obestämd tid” när någon säger ”kan jag ha de här inne hos er en liten stund bara?”.

Så då blev det ett slags problem.

Men sen kom en som jobbar på kontorshotellet hit och bad oss att tömma vårt postfack, eftersom vi ska byta postfack. Och då sa jag att jag kunde göra det om jag i utbyte kunde få låna en av de där vagnarna som de har maten på när de får catering till konferensanläggningen i andra änden av huset. Och då fick jag det. Men jag var tvungen att lova att jag skulle lämna tillbaka den idag. Men både ni och jag vet ju att det är jättelång tid kvar av den här dagen. Så nu har jag slängt en massa skräp som låg i flyttkartongerna. Och allt viktigt skräp som jag inte vill slänga har jag lagt på vagnen. Och skrivbordet är fortfarande rent.

Och när jag tömde postfacket så upptäckte jag att jag hade fått två paket. I ett av dem låg det en klocka från läsaren ”Jonas aka Ogräs”, för han hade läst det där blogginlägget om att jag skulle köpa en ny klocka och att jag ville ha en som var hållbar och svart. Så då SKICKADE Jonas en klocka till mig som var hållbar och svart. Fattar ni? Herregud. Om du läser det här Jonas, tack som fan! Jag började nästan gråta. Och sen skulle jag ta en bild på klockan men då visade det sig att efter att jag tappade min mobil i en grej häromdagen så funkar inte den så bra längre. Och med ”inte så bra” så menar jag ”inte alls”. Fast sen upptäckte jag att man kan ta tid på grejer med min nya klocka. Och sen upptäckte jag att i det andra paketet som jag hade fått så låg det godis. Så nu tar jag tid på hur lång tid det tar för mig att äta upp godiset.

Så jag tycker ändå att allt, sett lite i det större perspektivet, har löst sig till det bästa.

Min vän N säger förstås att jag redan har förlorat vårt vad men han vet ju inte vad han snackar om. Det är inte ett stökigt skrivbord om det är fullt av g-o-d-i-s.

Godis kan aldrig vara stökigt.

Alla vet detta.

Och det regnar.

Då kan det vara läge att där och då aktivt överväga om det inte är värt eventuella böter att bara gå därifrån.

Och visst. Det är inte jätteofta jag har skjorta på mig. Det är det inte.

Det fanns egentligen ingen speciell anledning till att jag hade det idag eller så. Jag hade lite bråttom imorse bara. Alla svarta t-shirtar var i tvätten. Jag tycker inte att det är en så stor grej. Min fru tyckte förstås att det var en stor grej, och en av våra grannar hajade till lite i trappuppgången, och en av receptionisterna på jobbet frågade om jag hade något stort möte eller så. Men det var faktiskt ingen stor grej. Och det är ju inte så att jag ALDRIG har skjorta på mig, liksom. Det händer faktiskt med jämna mellanrum.

Men jag kan möjligen erkänna att en ledtråd om exakt hur långa de där mellanrummen i regel är kan ha varit att när min vän N steg in på kontoret idag så tvärstannade han i dörröppningen, såg ut som om han började svettas lite, och utbrast kränkt ”firar vi något eller? Du kunde ju ha hört av dig!!!”.

Jag funderar på att gå dit i kostym imorgon.

Men min fru säger att jag i så fall först måste konsultera med min vän N:s hjärtläkare.

Och, ja. Sen visade det sig att det inte var en krok utan den där metallgrejen som sitter under tvålbehållaren. Och min jacka var tydligen precis tillräckligt tung för att all tvål skulle rinna ut.

Så det var inte en skitbra början på den här måndagen. Det var det kanske inte.

Men jag var lite trött. Jag insåg det då. Man måste faktiskt inse sina begränsningar.

Så nu har jag ätit lösgodis och kollat på Sopranos resten av förmiddagen.

Och jag skiter i att min vän N säger att jag faktiskt inte jobbar som långtradarchaufför. Mitt yrke är också ett yrke där det kan vara farligt att jobba vidare om man inte har vilat ut ordentligt först. Jag skulle faktiskt kunna råka skriva vad som helst.

Och då blev hon sur. Eller hon blev i alla fall det när jag började peka på ingredienserna och förklara hur hon skulle göra. Då blev hon sur. Och jag tyckte inte riktigt att hennes surhet stod i proportion till mitt pekande för jag försökte faktiskt bara hjälpa till. Men visst. Okej. Det är möjligt att de där grejerna j-a-g sa sedan inte riktigt stod i proportion till vad det var vi bråkade om. Det är det väl. Och det bad jag om ursäkt för när hon hade hämtat sin chef och det började bli sjukt dålig stämning.

Men jag upplever faktiskt ändå att det var hon som började vara oflexibel här.

Antingen är man en del av problemet eller så är man en del av lösningen.

Och jag skiter i vad folk som känner mig säger. Jag är så in i helvete lösningsorienterad.

Om jag hade en salladsbar och det fanns någon sorts förbud mot att servera mackor i salladsbaren så hade jag till exempel tillverkat alla take away-påsar av bröd.

Detta har följts av kommentarer från er läsare. Jag har inte räknat fördelningen exakt men jag bedömer dessa reaktioner som spontant varandes en kommentar angående bildens innehåll för varje nio kommentarer som handlar om bildens kvalitet. Tydligen uppfattas alla bilder som jag tar med min mobilkamera som ”immiga”. ”Det ser ut som om du har baconflott på linsen” är en så vanlig kommentar att sajtens spamfilter numera blockerar den. På Twitter var det en tjej som skrev att hon gillade min blogg för att bilderna i den var så ”realistiska”. Det tog lite för lång tid innan min fru klappade mig på armen och förklarade att det inte nödvändigtvis var en komplimang till mig som fotograf.

Så nu har jag faktiskt börjat ta lite illa upp av det här. Speciellt av alla mejl som kommer där folk ger mig tekniska råd kring vad jag kan ha gjort med kameran i telefonen för att ha sönder den. Den kanske inte ens är sönder. Har ni tänkt på det?

Jag har dessutom läst en massa andra bloggar och när de inte lägger upp några bilder på ett par dagar så klagar alla läsare över att de inte lägger upp några bilder. Det är ALDRIG någon av er som klagar på att jag lägger upp för lite bilder!

Eller, ja. Okej. När jag glömmer den där svartvita bilden där jag ser mätt ut som jag har lovat att jag ska lägga in längst ner i varje inlägg så att ingen får för sig att jag ser ut som i den tecknade slimfitversionen här ovanför i bylineheadern, då påpekar ni ju det. Direkt. Och det har kommit en del mejl om det nu också. Men det har visat sig att den bilden ligger i min gamla dator och jag vet inte hur man får ut den.

Den där cd-skivan blev sittande där i två och ett halvt år. Så det är lite svårt att bedöma potentialen för mätt-bilden.

Jag tog en annan bild som jag tänkte lägga upp här nu men jag tappade mobilen i en grej.

Och jag brände mig på ugnsgallret när jag skulle ta ut min macka.

Rent generellt har inte den här söndagen börjat jättebra.

Vi föreställer oss att jag har fått frågan. Och att jag i så fall svarar. Och i så fall svarar jag, just för tillfället, det här. Så om det händelsevis skulle råka vara så att ni har varit här och är trötta på att vara här, då tycker jag att det här är bra platser att bege sig till istället. Jag upplever att det är en service som den här bloggen för att kunna ha någotsånärt gott samvete över att ta upp er värdefulla tid i tid och otid behöver kunna tillhandahålla.

Så känner jag.

Såatte.

Nu kör vi:

1. Bloggens vän Jonas Cramby har släppt en ny kokbok. ”Texas BBQ”. Om hur man grillar. Hela boken handlar om det. Olika grillade grejer. Jag upplever inte att det är ett koncept man kan gå helt och hållet fel med. I synnerhet inte om man är Jonas Cramby. Jag tycker alltså att ni, om ni är in the market för en ny grillbok, ska kolla in den hos närmaste litteraturmånglare. Nu är visserligen inte böcker ett socialt media per definition. Och det var väl i och för sig det vi skulle prata om här. Men låt oss inte hänga upp oss på detaljer. Läs boken och grilla något från den och bjud någon på middag. Det är jättesocialt. Det räknas. Så tänker jag. Mer om den i Jonas egen blogg här.

2. Bloggens kontorskollega, här i bloggen lite mer känd som ”min vän N”, har också en blogg. Den är lite som den här bloggen hade varit om en mycket smartare person hade skrivit den och inte alls skrivit om samma saker som den här bloggen skriver om, kan man säga. Det har ju hänt förut att det har länkats härifrån till min vän N:s blogg, och i vanlig ordning följs det av en disclaimer att de av er som upplever att er egen inre bild av min vän N kan förstöras av att få veta att min vän N faktiskt har en verklig identitet och knallar omkring i tillvaron och tycker och tänker grejer helt obeorende av oss andra bör låta bli att klicka på länken. Red pill, blue pill, ni vet. Jag lägger mig inte i det där. Men OM ni nu känner att min vän N verkar vara mer sympatisk än personen på bylinebilden strax ovanför det här inlägget och känner er redo att så att säga move on i livet, då kan ni klicka här. Han har skrivit om Arnold Schwarzenegger idag. Bara en sån sak.

3. Cafe.se, där ni alltså just nu befinner er, fick för en liten tid sedan tillökning i form av en filmblogg, kallad Filmbiten. Den uppdateras ofta. Den håller reda på exakt när det kan tänkas dyka upp en ny superhjältefilm men gottar också ner sig i projekt som ”Perks of being a wallflower” vilket väl får sägas vara en liten avstickare från stora vägen i filmsammanhang. Och man gillar ju film liksom. Och den är välskriven och har en sympatisk ambitionsnivå. Och mannen på bilden strax ovanför den heter Johannes Hobohm och han ser ut som om någon precis har berättat för honom var det finns ett hemligt förråd fyllt med glass och fyrverkerier. Jag tycker att vi ska stödja den sortens initiativ.

4. Jag har förstått att det här med podcasts är stort bland kidsen nuförtiden. Man försöker ju hänga med, liksom. Och eftersom det här i alla fall officiellt beskrivs som en blogg om att försöka ha familj, även om jag ju rent generellt i likhet med mitt liv i övrigt verkar ha lite svårt att hålla mig till saken, så tänkte jag ge en shoutout (kidsen säger så, jag hänger med) till Nisse Edwall och hans vapendragare Manne, och deras Pappapodden. Väldigt mycket för att jag har det stora nöjet att ha träffat Nisse ett par gånger AFK (jag har sett Pirate Bay-filmen, jag är jävligt nere med ungdomen nuförtiden ska ni veta) och han är en sådan där person som man hur mycket man än försöker liksom inte riktigt kan tycka illa om. Det är förstås jävligt irriterande, vilket borde kunna leda till att man faktiskt borde kunna tycka illa om honom bara av den anledningen, men just som man börjar försöka känna så så brukar Nisse bara ge en en kram. Och han är jävligt bra på att kramas, den där jäveln. Och det går ju liksom inte att tycka illa om bra kramare. Det är oerhört provocerande, alltsammans. Den där Manne verkar också svintrevlig. Jag kan dock inte gå i god för exakt hur bra han är på att kramas. Men podden är väldigt trevlig. Självklart. Jag har förstått att det är så kidsen kallar det, ”podden”. Och jag har förstått att kidsen laddar ner sånt här från iTunes men det gör man säkert som man vill med.

5. Ja, och nu sitter ni förstås där och muttrar att vafan, det här är ju bara folk du känner. Så om det inte rubbar era cirklar för mycket tänkte jag slänga in någon som jag inte alls känner över huvud taget, men som jag har en förbannad massa respekt för: Johanna Frändén. Hon är en av de absolut mest läsvärda sportjournalisterna jag vet alla kategorier, och utöver den briljanta symbolhandlingen att dyka upp i EM-studion i Julia Tymosjenko-frisyr i somras har hon även en blogg här. Om man gillar fotboll tycker jag verkligen att man ska läsa den. Och om man inte gillar fotboll tycker jag nog gott att man borde göra det ändå.

6. I övrigt rent i allmänhet sådär läser jag gärna Hanna Fahl i DN, lyssnar på Morgonpasset och PP3 i P3 med stor behållning och tycker fortfarande att Annika Lantz är fantastisk. Jag tyckte också oresonligt mycket om Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar”-trilogi och Karolina Ramqvists ”Alltings början” eftersom jag hoppas att såna som jag blir en aning mindre skitstövlar av att människor väldigt olika oss själva berättar historier för oss som vi inte hade fått höra annars. Och så har jag, på direkt order från min vän N, plöjt igenom hälften av James Clavells samlade utgivning och nu känner jag tydligt att jag behöver någon form av svärd.

Ja, det var väl det jag kom att tänka på just nu. Kommentarsfältet är öppet för andra tips på vad man kan läsa, lyssna eller titta på nu när det har blivit den där sortens väder ute som gör att man bara vill sitta inomhus med en bra fläkt och en stor macka. Vad rekommenderar ni?

Så jag tänkte bara säga att om det nu skulle vara så att någon av er har A) Grundläggande läsförståelsekunskaper i Norska, och B) Alldeles på tok för mycket fritid, så finns det en intervju här där jag pratar om vad jag nu pratade om medan jag var i Norge.

Det finns bilder också.

Jag ser ganska mätt ut på dem.

Det beror till stor del på att folk sa till mig att de inte äter lunch i Norge så jag för-åt en del innan jag satte mig på planet. Och sen visade det sig att det fanns lunch i Norge i alla fall. Och då ville man ju liksom inte vara oartig. Men jag har varit på gymmet idag. Så jag jobbar på det. Det finns i alla fall ingen ljudupptagning i intervjun så vi behöver inte debattera huruvida jag pratar för mycket eller för lite skånska den här gången. Men som kuriosa kan jag väl nämna att jag gjorde det i början och då sa alla ”va” eller vad de nu säger på norska hela tiden så efter det försökte jag anstränga mig för att inte göra det. Vilket slutade med att jag fick skäll på Twitter för att jag inte pratade skånska längre.

Det är komplicerat. Livet.

Och, ja. Det var väl bara det jag tänkte säga.

Okej, det var lite mer än jag tänkte säga egentligen. Men ni fattar principen.

Det kan jag fan garantera.

Fru: (Ser frågande ut) Vart ska du?

Jag: Till kontoret.

Fru: Idag?

Jag: Va?

Fru: Ja? Är ert kontorshotell ens öppet idag?

Jag: Varför skulle det inte vara öppet?

Fru: Det är röd dag.

Jag: Det är torsdag.

Fru: Ja. Och Kristi himmelsfärds dag.

Jag: Är det idag?

Fru: Ja.

Jag: Och vadå? Då är folk lediga?

Fru: Jag är ledig både idag och imorgon.

Jag: Va?

Fru: Mmm.

Jag: Vad fan är det för jävla hippieföretag du jobbar på?

Fru: Jag tror inte att någon på ditt kontorshotell jobbar idag heller.

Jag: På riktigt?

Fru: Mmm.

Jag: Så du är ledig hela dagen?

Fru: Ja, jag har planerat alla ärenden idag. Först ska jag gå ut med all källsortering, och sen ska jag köpa blomjord till balkonglådorna och sen ska jag lämna mattan på kemtvätt och sen ska jag till Ikea.

Jag: Åh fan.

Fru: Men snälla Fredrik, sluta se så förvånad ut. Nästan ALLA är lediga idag!

Jag: På riktigt?

Fru: Ja!

Jag: Hela dagen?

Fru: Ja! Ska inte du vara ledig också?

Jag: Jag har inte funderat på det.

Fru: Har du något speciellt att göra på kontoret?

Jag: Alltså, inte egentligen. Men det har jag ju egentligen aldrig.

Fru: Du kanske skulle unna dig en ledig dag då?

Jag: Tycker du det?

Fru: (Nickar övertygande) Absolut! Du var ju precis i Norge och det var ju en slags jobb, kan man säga.

Jag: Det VAR faktiskt ganska ansträngande!

Fru: (Klappar mig på armen) Så klart att det var. Så klart att det var. Jag tycker att du ska ta en ledig dag. Det är du värd.

Jag: Alltså, nu när du säger det. Jag har känt mig lite utarbetad på sistone.

Fru: (Klappar mig på huvudet) Det kommer ändå inte vara någon på kontorshotellet. Din vän N kommer säkert också vara ledig.

Jag: Jag tror att han är bortrest, han pratade något om att åka till landet.

Fru: Exakt. Eftersom det är långhelg med röd dag och klämdag.

Jag: Jag kanske ska ta ledigt jag också då…

Fru: Det är du VÄRD, Fredrik!

Jag: Ja! Det är jag fan! Du har rätt, älskling. Jag tar ledigt!

Fru: (Nickar nöjt och dunkar mig i ryggen) Bra! Om du börjar med att gå ut med källsorteringen och bära ner mattan i bilen så åker vi till Ikea sen!

(Lång, lång, lång tystnad)

Jag: Vad hände nu?